Eftersom den här bloggen mest används när jag behöver skriva av mig och mitt behov att skriva av mig är som störst när jag mår som sämst så blir det härmed en paus i bloggen. :)
Jag kanske återkommer om en månad eller två eller efter ännu längre tid när barnen är äldre och jag har mer tid att skriva av mig även kring sådant som gör mig lycklig och inte är lika påtvingat nödvändigt som ventilation när man mår dåligt är.
Ha det gott!! Och ät lagom mycket knäck!
söndag 18 december 2011
torsdag 20 oktober 2011
Jag har slutat städa.
Jag har gett upp, kapitulerat, fogat mig till majoritetsbeslutet, fallit till föga, avsagt mig mina forna ideal, lagt ner mina vapen och erkänt mig besegrad. Jag har slutat städa.
Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.
Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.
Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.
Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.
Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.
Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!
Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.
Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.
Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.
Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.
Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.
Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.
Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!
Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.
tisdag 11 oktober 2011
Hur gör vanliga människor?
Att gå och lägga sig i tid kan många med neuropsykiatriskt funktionshinder intyga vara en svår uppgift att genomföra. Det är så tyst och lugnt på kvällen när alla barn lagt sig och TV:n försörjer mig med det ena tilltalande programmet efter det andra. Tillsammans med en dator i knäet är tillvaron komplett.
Det gör inget om jag sitter uppe lite sent, jag är i alla fall inte trött så då borde det gå bra. Eller hur?
Ett par timmar efter att jag slutit mina blå hör det första anropet. "Mamma! Jag är sjuk!!!"
Jag lyckas dock somna om snabbt och hinner sova en hel timme innan barn nummer två och bebisen vaknar samtidigt. I dessa tider av höstsjukor känns städa undan efter dem som högre prioritet än att amma en 1½ åring till sömns. Så palten får stå i sängen och skrika medan sängen bäddas om och barnet lugnas. Barn nummer ett har placerat sig framför TV:n, klockan är tre på natten, men det känns ändå som en bra idé och barn nummer två placeras också där medan jag själv placerar mig med palten.
Vid femtiden ansluter sig barn nummer tre efter visst stök från barn nummer två under de gågna två timmarna. Känslan lutar alltmer åt twilight zone och man börjar fundera om det någonsinn kommer komma en morgondag eller om man har fastnat i limbo.
Kommande timme innan väckarklockan ringer består av ytterligare amning, konferens i hallen, ljudlig TV i bakgrunden och extremt lite sömn.
Det är så himlans typiskt! Just denna natt mot dagen då jag ska hålla föreläsning. Vad gör man? Fyra barn sjuka, eftersom ytterligare en sällade sig till högen sjuklingar direkt på morgonen.
Jag tycker det är extremt svårt att ställas inför val där de olika valen väger lika tungt fast i varsinn kategori. Man kan liksom inte säga att det ena valet är bättre eller sämre än det andra och helst skulle man vilja äta kakan och ha den kvar.
Hur gör vanliga människor, undrar jag, för att kunna ta ett beslut mitt i trötthetens dimma, på den extremt korta tiden man har på morgonen?
Vems viktiga möte är viktigast och vem får stanna hemma?
Jag vet inte om jag gjorde rätt val men jag åkte till min föreläsning. Även om jag såhär i efterhand gärna hade låtit bli eftersom jag fick stå och försvara en artikel, som lyder under mitt arbetes namn men som jag dock själv inte har skrivit. Så där hamnade jag i dilemmat igen.
Vem är man lojal mot då? Mot föreningen man representerar eller mot flocken framför en som man gärna vill nå och ha samarbete med?
Att agera ledare och utöva retoriska agument när man är tröttare än tröttast och helst skulle vilja segna ihop där på scenen äro icke förenligt. Så mobben vann denna gång. Vi är bovarna fastän det egentligen inte var vi som gjorde fel.
Det är också en sådan där knasig sak med vanliga människor. Hur de så gärna klär på sin älskade Kejsare. Med rockar, mantlar, kronor, vida byxor och len sammetsskjorta. Det är inget stopp på eländet ibland.
Om en journalist kommer fram till exakt samma sak som en utredare på Livsmedelsverket kom fram till för ett par år sedan skulle man i forskarsammanhang, ni vet nördsammanhang, benämnade som "starka bevis". Men församlingen framför mig beslutar sig istället för att bojkotta föreningen som fört fram bevisen. Som när man flyttar på den mobbade istället för att ta itu med mobbingkulturen.
Kan man inte bara fråga sig själv om det är något man kanske behöver ändra på i sin yrkesutövning och så får det vara bra med det?
Jag tycker det är knepigt med alla de där känslorna man ska ta hänsyn och rätta sig efter ibland. För jag förstår inte. Inte när det gäller vetenskapliga sammanhang som yrkesliv och vård, då tycker jag man kan lämna känslorna därhän och satsa på att göra något åt situationen istället.
Men, men.. .vad vet jag. Jag är ju ingen vanlig människa.
X/Y
Det gör inget om jag sitter uppe lite sent, jag är i alla fall inte trött så då borde det gå bra. Eller hur?
Ett par timmar efter att jag slutit mina blå hör det första anropet. "Mamma! Jag är sjuk!!!"
Jag lyckas dock somna om snabbt och hinner sova en hel timme innan barn nummer två och bebisen vaknar samtidigt. I dessa tider av höstsjukor känns städa undan efter dem som högre prioritet än att amma en 1½ åring till sömns. Så palten får stå i sängen och skrika medan sängen bäddas om och barnet lugnas. Barn nummer ett har placerat sig framför TV:n, klockan är tre på natten, men det känns ändå som en bra idé och barn nummer två placeras också där medan jag själv placerar mig med palten.
Vid femtiden ansluter sig barn nummer tre efter visst stök från barn nummer två under de gågna två timmarna. Känslan lutar alltmer åt twilight zone och man börjar fundera om det någonsinn kommer komma en morgondag eller om man har fastnat i limbo.
Kommande timme innan väckarklockan ringer består av ytterligare amning, konferens i hallen, ljudlig TV i bakgrunden och extremt lite sömn.
Det är så himlans typiskt! Just denna natt mot dagen då jag ska hålla föreläsning. Vad gör man? Fyra barn sjuka, eftersom ytterligare en sällade sig till högen sjuklingar direkt på morgonen.
Jag tycker det är extremt svårt att ställas inför val där de olika valen väger lika tungt fast i varsinn kategori. Man kan liksom inte säga att det ena valet är bättre eller sämre än det andra och helst skulle man vilja äta kakan och ha den kvar.
Hur gör vanliga människor, undrar jag, för att kunna ta ett beslut mitt i trötthetens dimma, på den extremt korta tiden man har på morgonen?
Vems viktiga möte är viktigast och vem får stanna hemma?
Jag vet inte om jag gjorde rätt val men jag åkte till min föreläsning. Även om jag såhär i efterhand gärna hade låtit bli eftersom jag fick stå och försvara en artikel, som lyder under mitt arbetes namn men som jag dock själv inte har skrivit. Så där hamnade jag i dilemmat igen.
Vem är man lojal mot då? Mot föreningen man representerar eller mot flocken framför en som man gärna vill nå och ha samarbete med?
Att agera ledare och utöva retoriska agument när man är tröttare än tröttast och helst skulle vilja segna ihop där på scenen äro icke förenligt. Så mobben vann denna gång. Vi är bovarna fastän det egentligen inte var vi som gjorde fel.
Det är också en sådan där knasig sak med vanliga människor. Hur de så gärna klär på sin älskade Kejsare. Med rockar, mantlar, kronor, vida byxor och len sammetsskjorta. Det är inget stopp på eländet ibland.
Om en journalist kommer fram till exakt samma sak som en utredare på Livsmedelsverket kom fram till för ett par år sedan skulle man i forskarsammanhang, ni vet nördsammanhang, benämnade som "starka bevis". Men församlingen framför mig beslutar sig istället för att bojkotta föreningen som fört fram bevisen. Som när man flyttar på den mobbade istället för att ta itu med mobbingkulturen.
Kan man inte bara fråga sig själv om det är något man kanske behöver ändra på i sin yrkesutövning och så får det vara bra med det?
Jag tycker det är knepigt med alla de där känslorna man ska ta hänsyn och rätta sig efter ibland. För jag förstår inte. Inte när det gäller vetenskapliga sammanhang som yrkesliv och vård, då tycker jag man kan lämna känslorna därhän och satsa på att göra något åt situationen istället.
Men, men.. .vad vet jag. Jag är ju ingen vanlig människa.
X/Y
onsdag 21 september 2011
Studier
Jag har tagit en kurs. Helt och enbart för min egen skull. Det känns härligt egoistiskt att få göra en sådan sak. Speciellt som jag satt alla andra före i flera år nu. Stått ut på ett jobb jag velat ändra på, tagit hand om barn, flyttat till hus när jag trivs i lägenhet, varit den som stannat kvar på sin arbetsplats så en annan kan byta plats, sett till familjens väl och ve istället för min egen egoism.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.
Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?
Jag har inga svar. Jag har bara frågor.
Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?
Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.
Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?
Jag har inga svar. Jag har bara frågor.
Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?
Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.
söndag 11 september 2011
De kallar mig klok...
Jag förstår fortfarande inte vad det är som får folk att kalla mig klok. Som jag upplever det är det kommentaren jag oftast får höra om mig själv. Inte av kollegorna på jobbet dock, där är det faktiskt tvärtom. Där blir jag ofta satt sist, den som inte är hörd osv. Men av andra, av "riktiga" kompisar. Nu senast på min facebooksida.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.
Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.
Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.
Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.
Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.
Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.
Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.
 |
| Dotterns pumpa... |
lördag 10 september 2011
Dagen som var.
Igår åkte maken på första älgjaktsdagen och idag har vi haft barnkalas.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.
Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.
Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.
En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.
På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!
Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.
Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.
Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.
En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.
På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!
Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.
 |
| Här bodde kattungarna först. Men nu hade lådan tydligen blivit för trång så nu är de flyttade till ett annat ställe och kattmamman ser väldigt nöjd och tillfreds ut! |
tisdag 30 augusti 2011
Middagslur
Detta är ett dilemma när man har en hyperaktivitet. Att sova mitt på dagen känns otroligt stressande och tråkigt. Jag vill gärna sova en liten stund såhär efter en vakennatt med sjukt barn och möjligheten att lämna friska barn på dagis. Lilleman sover gott och jag är vaken.
Min man brukar uttrycka det med "Jag är inte tillräckligt trött" när han sitter uppe förbi tolvslaget på natten. Han vill gå och lägga sig men det skulle inte fungera. Stressade människor kan bete sig på samma sätt och det kanske är vad hyperaktivieten handlar om, en inneboende stress. Skillnaden är att hyperkativitetens stress kommer just innifrån medan den stressade vardagsmänniskan oftast får sin stress från yttre faktorer. För jag har ingen stress alls just nu. Jag har saker jag hade tänkt göra men jag har lärt mig att inse att de inte är dödsviktiga. Tvätten går ingenstans och dammråttorna tar jag när jag hinner. Och ändå kan jag inte slappna av nog för att kunna slumra till.
Sen är det så med föräldraskap, och detta är allmängiltigt. Att när man väl, äntligen, lägger sig ner en stund så kan man ge sig dän på att ungen vaknar. Sitter man och gör ingenting brukar de sova hur länge som helst.
Min man brukar uttrycka det med "Jag är inte tillräckligt trött" när han sitter uppe förbi tolvslaget på natten. Han vill gå och lägga sig men det skulle inte fungera. Stressade människor kan bete sig på samma sätt och det kanske är vad hyperaktivieten handlar om, en inneboende stress. Skillnaden är att hyperkativitetens stress kommer just innifrån medan den stressade vardagsmänniskan oftast får sin stress från yttre faktorer. För jag har ingen stress alls just nu. Jag har saker jag hade tänkt göra men jag har lärt mig att inse att de inte är dödsviktiga. Tvätten går ingenstans och dammråttorna tar jag när jag hinner. Och ändå kan jag inte slappna av nog för att kunna slumra till.
Sen är det så med föräldraskap, och detta är allmängiltigt. Att när man väl, äntligen, lägger sig ner en stund så kan man ge sig dän på att ungen vaknar. Sitter man och gör ingenting brukar de sova hur länge som helst.
Min lilla blogg och jag
Sjuk son, skolstart, papper, jour...
Idag är jag trött men ändock tillfreds. Det är nog det bästa med helgjourer -när de tar slut! Man får liksom en sån där genuin rätt att ha ledigt.
Det brukar stocka ihop sig på tvätt- och städfronten under helgjouren när man far fram och tillbaka mellan jobb och hem med ledsna barn och lite stressad make som följd. Det går liksom inte att hålla rutiner och hinna allt då.
Så idag har jag städat och skurat och sitter och bara myser i soffan. Och det är SÅ skönt!
På gång är även badrummet i källaren, vilket känns otroligt fantastiskt. Och den här gången tror jag till och med att det kanske kan gå vägen att bli klart. Jag leddes in i illusionen att den skulle bli klar till jul förra året, men vi hade helt olika definition kring uttrycket "vara klart" då. Jag såg framför mig ett badrum med ljus och färger men kanske lite spartansk inredning. Min man tyckte "klart" var detsamma som "fungerande toalettstol". Så där var den. En toalettstol på ett betonggolv mitt i byggdammet. Inte ens ett handfat att tvätta sig i. Nu har vi en toalett på markplan så det var inte för vår skull men det hade kännts skönt för gästernas skull att ha en lite mer inredd toalett.
Och nu har jag en vaken son igen. Kanske jag visar bilder på toaletten i morgon då. Om jag hinner, sjuka barn tar minst lika mycket tid som bygge av toaletter...
Idag är jag trött men ändock tillfreds. Det är nog det bästa med helgjourer -när de tar slut! Man får liksom en sån där genuin rätt att ha ledigt.
Det brukar stocka ihop sig på tvätt- och städfronten under helgjouren när man far fram och tillbaka mellan jobb och hem med ledsna barn och lite stressad make som följd. Det går liksom inte att hålla rutiner och hinna allt då.
Så idag har jag städat och skurat och sitter och bara myser i soffan. Och det är SÅ skönt!
På gång är även badrummet i källaren, vilket känns otroligt fantastiskt. Och den här gången tror jag till och med att det kanske kan gå vägen att bli klart. Jag leddes in i illusionen att den skulle bli klar till jul förra året, men vi hade helt olika definition kring uttrycket "vara klart" då. Jag såg framför mig ett badrum med ljus och färger men kanske lite spartansk inredning. Min man tyckte "klart" var detsamma som "fungerande toalettstol". Så där var den. En toalettstol på ett betonggolv mitt i byggdammet. Inte ens ett handfat att tvätta sig i. Nu har vi en toalett på markplan så det var inte för vår skull men det hade kännts skönt för gästernas skull att ha en lite mer inredd toalett.
Och nu har jag en vaken son igen. Kanske jag visar bilder på toaletten i morgon då. Om jag hinner, sjuka barn tar minst lika mycket tid som bygge av toaletter...
 |
| Katter spenderar mycket tid på att vila. Om människor vore lite mer som katter skulle vi aldrig vara där vi är idagnär det gäller utveckling. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. |
fredag 26 augusti 2011
Off eller on
Jag tröttnar ofta på mig själv. Kanske inte lika ofta som min omgivning gör det. Inbillar jag mig iaf, att min omgivning rätt snabbt blir bra less på att höra allt negativt och tråkigt.
Samtidigt behöver man få ur sig sådant för annars växer det till en stor sophög som aldrig tar slut.
Jag har inte skrivit i min andra blogg på bra länge. Ett tag tänkte jag lägga ner den, för jag har liksom ändå ingen lust att skriva. Det är som om allt ändå redan är skrivet, att allt bara går runt fast med nya ord. Jag vet inte om det är min syn på världen, världens syn på mig eller om det bara är en hjärna som är för trött för att tänka.
Med tiden jag lever ökar kravet på att göra allt bättre. Och när man hela tiden satsar mot det bästa kommer man till en punkt där allt plötsligt svänger. För svänga måste det ju någon gång. Kanske inte exakt just nu, men dagen närmar sig.
För även om en mycket gammal människa fortfarande kan göra saker är kroppen ändå begränsad. Få är de 80-åringar som likt stressade småbarnsmammor ränner runt på stan och försöker göra tusen saker samtidigt. De kan liksom inte.
Så någonstans måste ju förmågan att kunna ebba ut mot att bli gammal. Även om erfarenheten man har gör att man kan kapa en del steg så är tanken skrämmande för mig.
Förändring. Det är vad det handlar om. Att inte klara förändring. Att växa upp är förändring, att bli gammal är förändring. Den enda förändring som inte påverkat mig har varit den att bli förälder.
Det känns som om jag står vid ett vägskäl och vägarna är många. Mitt i en rondell idag insåg jag att problemet är att jag kan välja nästan vad jag vill. Jag skulle kunna gå i min väns skor och satsa helt på familjen, jag kan fortfarande vidareutbilda mig till något helt annat, likväl som jag kan stanna kvar där jag är och trivas och utvecklas i det. Och inget alternativ är egentligen varken sämre eller bättre än det andra.
Så hur vet man då vad som är rätt?
Jag har inget svar på den frågan. Den som gäckat mig sedan tjugo års ålder. Frågan man trodde då skulle vara besvarad sedan länge, för alla kan ju svaret på den.
"Vad ska du bli när du blir stor?"
Själv har jag inte den blekaste aning.
Samtidigt behöver man få ur sig sådant för annars växer det till en stor sophög som aldrig tar slut.
Jag har inte skrivit i min andra blogg på bra länge. Ett tag tänkte jag lägga ner den, för jag har liksom ändå ingen lust att skriva. Det är som om allt ändå redan är skrivet, att allt bara går runt fast med nya ord. Jag vet inte om det är min syn på världen, världens syn på mig eller om det bara är en hjärna som är för trött för att tänka.
Med tiden jag lever ökar kravet på att göra allt bättre. Och när man hela tiden satsar mot det bästa kommer man till en punkt där allt plötsligt svänger. För svänga måste det ju någon gång. Kanske inte exakt just nu, men dagen närmar sig.
För även om en mycket gammal människa fortfarande kan göra saker är kroppen ändå begränsad. Få är de 80-åringar som likt stressade småbarnsmammor ränner runt på stan och försöker göra tusen saker samtidigt. De kan liksom inte.
Så någonstans måste ju förmågan att kunna ebba ut mot att bli gammal. Även om erfarenheten man har gör att man kan kapa en del steg så är tanken skrämmande för mig.
Förändring. Det är vad det handlar om. Att inte klara förändring. Att växa upp är förändring, att bli gammal är förändring. Den enda förändring som inte påverkat mig har varit den att bli förälder.
Det känns som om jag står vid ett vägskäl och vägarna är många. Mitt i en rondell idag insåg jag att problemet är att jag kan välja nästan vad jag vill. Jag skulle kunna gå i min väns skor och satsa helt på familjen, jag kan fortfarande vidareutbilda mig till något helt annat, likväl som jag kan stanna kvar där jag är och trivas och utvecklas i det. Och inget alternativ är egentligen varken sämre eller bättre än det andra.
Så hur vet man då vad som är rätt?
Jag har inget svar på den frågan. Den som gäckat mig sedan tjugo års ålder. Frågan man trodde då skulle vara besvarad sedan länge, för alla kan ju svaret på den.
"Vad ska du bli när du blir stor?"
Själv har jag inte den blekaste aning.
måndag 22 augusti 2011
Impulsivitet
Jag vet egentligen inte när impulsivitet ska vara av nytta. Jag drar ibland de parallellerna, att ADHD skulle vara en slags personlighet med drag som ändå kan vara av nytta för mänskligheten. Som påhittigheten och drivkraften.
När det kommer till min egen impulsivitet har jag ibland bara lust att krypa in under en stol och stanna där. Som när jag rättfram svarar på känsliga inlägg eller har lite väl ingående uppdateringar på facebook. Jag vet egentligen inte vad skillnaden blir, att reagera över något när man gör det övervägt eller impulsivt. Men jag gissar att den övervägda reaktionen blir lite mindre ettrig och kanske mer vettig ur ett helhetsperspektiv. Kastar man ur sig saker sådär helt impulsivt riskerar man framstå som en kappvändare i andras ögon.
Detta är min senaste impulsivitet:
Jag borde inte svara på enkäter och undersökningar. Hur jag än gör och hur mycket jag än säger till mig själv i början att "det är bara en undersökning, de kan inte ta hänsyn till allt" och "försök se andemeningen i det hela nu!" så hakar jag ALLTID upp mig på detaljer.
Denna gång en enkätundersökning bla om "Sveriges sexigaste man" där man exempelvis fick frågor om vilken man man helst skulle vilja vara med.
Nu vill jag inte vara med någon man alls, och just då, när jag svarade på enkäten, ville jag inte ens vara tillsammans med min egen man så jag saknade mer könsneutrala svar.
Varför jag nödvändigtvis måste meddela detta till ansvariga för enkäten vet jag inte. Jag menar, fatta vad de ska skratta vid fikabordet. En flata som vill rösta på "Årets sexigaste man!"
Det är som den gången jag gjorde en web-undersökning för att se om man hade drag av Asperger. Personer med asperger ser gärna fakta före känslor och läser hellre raderna än mellan dem.
Jag kommer inte ihåg vad jag påpekade till ansvarig den gången men jag kände själv hur självutlämnande hela grejen med att öht påpeka något på ett dylikt test var så snart jag tryckt på "sänd". Man skulle lika gärna ha som sista fråga "Har du några synpunker på detta test får du extrapoäng till Aspergergruppen".
Det är som när man påpekar stavfel i sjukvårdens tester för personer med npf då brukar ansvariga ur personalen nästan himla med ögonen.
Just nu har jag skrivit lite väl impulsiva saker på ett forum där jag hänger och har lite ont i magen över vilka svar jag kan ha fått. Med all rätt säkerligen, men det känns aldrig roligt att bli utskälld även om man inte gjorde det i uppsåt utan bara i en svacka mellan tabletterna där alla adhd-symtom plötsligt fick fritt spelrum.
Så då får man bida tiden tills man samlat mod med att blogga istället...
När det kommer till min egen impulsivitet har jag ibland bara lust att krypa in under en stol och stanna där. Som när jag rättfram svarar på känsliga inlägg eller har lite väl ingående uppdateringar på facebook. Jag vet egentligen inte vad skillnaden blir, att reagera över något när man gör det övervägt eller impulsivt. Men jag gissar att den övervägda reaktionen blir lite mindre ettrig och kanske mer vettig ur ett helhetsperspektiv. Kastar man ur sig saker sådär helt impulsivt riskerar man framstå som en kappvändare i andras ögon.
Detta är min senaste impulsivitet:
Hej XXX,
Tack för din åsikt, självklart borde vi tänkt på detta i större utsträckning, vi tar till oss av detta och ska försöka tillgodose detta i framtida undersökningar.
Mvh
Per Ekfeldt,
RAM
Med vänlig hälsning / Kind regards
Per Ekfeldt
Research and Analysis of Media
per.ekfeldt@rampanel.com
www.rampanel.com
Från: RAM Swe [mailto:info_swe@rampanel.com]
Skickat: den 18 augusti 2011 09:42
Till: Per Ekfeldt
Ämne: VB: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012
Från: XXX[mailto:XXX@yahoo.se]
Skickat: den 17 augusti 2011 18:53
Till: RAM Swe
Ämne: SV: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012
Hej!
Er undersökning går inte att svara på om man inte är bi- eller heterosexuell. Önskar ett bättre hbtq-tänk tack!
Jag borde inte svara på enkäter och undersökningar. Hur jag än gör och hur mycket jag än säger till mig själv i början att "det är bara en undersökning, de kan inte ta hänsyn till allt" och "försök se andemeningen i det hela nu!" så hakar jag ALLTID upp mig på detaljer.
Denna gång en enkätundersökning bla om "Sveriges sexigaste man" där man exempelvis fick frågor om vilken man man helst skulle vilja vara med.
Nu vill jag inte vara med någon man alls, och just då, när jag svarade på enkäten, ville jag inte ens vara tillsammans med min egen man så jag saknade mer könsneutrala svar.
Varför jag nödvändigtvis måste meddela detta till ansvariga för enkäten vet jag inte. Jag menar, fatta vad de ska skratta vid fikabordet. En flata som vill rösta på "Årets sexigaste man!"
Det är som den gången jag gjorde en web-undersökning för att se om man hade drag av Asperger. Personer med asperger ser gärna fakta före känslor och läser hellre raderna än mellan dem.
Jag kommer inte ihåg vad jag påpekade till ansvarig den gången men jag kände själv hur självutlämnande hela grejen med att öht påpeka något på ett dylikt test var så snart jag tryckt på "sänd". Man skulle lika gärna ha som sista fråga "Har du några synpunker på detta test får du extrapoäng till Aspergergruppen".
Det är som när man påpekar stavfel i sjukvårdens tester för personer med npf då brukar ansvariga ur personalen nästan himla med ögonen.
Just nu har jag skrivit lite väl impulsiva saker på ett forum där jag hänger och har lite ont i magen över vilka svar jag kan ha fått. Med all rätt säkerligen, men det känns aldrig roligt att bli utskälld även om man inte gjorde det i uppsåt utan bara i en svacka mellan tabletterna där alla adhd-symtom plötsligt fick fritt spelrum.
Så då får man bida tiden tills man samlat mod med att blogga istället...
söndag 24 juli 2011
En Vogon blir aldrig utbränd
Min kreativitet har försvunnit och jag hittar den ingenstans. Jag hade den förr och den lyste upp livet för mig. Mitt bland all vetenskap, hållbara teorier och prestationer så fanns den där som en tavla på väggen. Man ser den inte men ändå gör den den vita väggen mer hemtrevlig än om den inte fanns där alls.
Jag drömde om den vita väggen, den i mitt vardagsrum, den utan tavlor. Helt vit och med en rundad glugg högt upp mot taket. Ett hål fanns det där i den tjocka väggen och med nöd och näppe nådde jag upp till gluggens nederkant. Med blicken i riktning mot taket såg jag först ingenting då jag hävde mig upp för att se. Nere mot golvet i rummet mittemot fanns bara en äcklig grönbrun sörja av något oidentifierbart. Ett hem för Vogoner (red. En universums byråkrat ur boken "En liftares guide till galaxen") med steg lika tunga som Morrans.
Jag började rita blommor runt kanten på gluggen, små lila blåklockeliknande blommor i en krans runtom. Luften i rummet på andra sidan lättade en smula, sörjan rann undan och där började växa blommor som på en äng.
Jag vaknade med en plötslig lust att fästa färgglada klistermärken på min laptop och hänga upp en bild på Mumintrollet vid mitt skrivbord.
Jag har läst någonstans att muminfamiljen var tänkt att föreställa den perfekta familjen. Den som har respekten nog för varandra att låta dem utvecklas och vara ifred med sina tankar samtidigt som där alltid ryms kärlek. Det förstod jag aldrig när jag läste böckerna. Jag gillade Snusmumriken, som kom och gick när han behagade och alltid höll sig på det enkla planet, det utan krusidullerna och tillgjordheten. Gjorde upp sin eld inför varje natt till sig själv och den som behövde sitta vid den.
Jag är van att ständigt hålla lägerelden brinnande, aldrig låta den slockna. Alltid låta dess lågor sträva upp mot nattens mörker, mot bergen i bakgrunden. Sprakande och brusande brinner den för sina egna lågors skull och brinner den en dag ut är det mig du hittar i askan.
Jag önskar jag kunde, likt Fågel Fenix, uppstå ur den där svarta högen på marken. Lyfta och flyga mot himlen. Fågel Fenix har aldrig bott i Mumindalen och hör inte hemma där. Istället växer små gröna strån upp ur markens brända fläck, smala sköra strån med en och annan knopp att växa och bli till en blomma.
Jag drömde om den vita väggen, den i mitt vardagsrum, den utan tavlor. Helt vit och med en rundad glugg högt upp mot taket. Ett hål fanns det där i den tjocka väggen och med nöd och näppe nådde jag upp till gluggens nederkant. Med blicken i riktning mot taket såg jag först ingenting då jag hävde mig upp för att se. Nere mot golvet i rummet mittemot fanns bara en äcklig grönbrun sörja av något oidentifierbart. Ett hem för Vogoner (red. En universums byråkrat ur boken "En liftares guide till galaxen") med steg lika tunga som Morrans.
Jag började rita blommor runt kanten på gluggen, små lila blåklockeliknande blommor i en krans runtom. Luften i rummet på andra sidan lättade en smula, sörjan rann undan och där började växa blommor som på en äng.
Jag vaknade med en plötslig lust att fästa färgglada klistermärken på min laptop och hänga upp en bild på Mumintrollet vid mitt skrivbord.
Jag har läst någonstans att muminfamiljen var tänkt att föreställa den perfekta familjen. Den som har respekten nog för varandra att låta dem utvecklas och vara ifred med sina tankar samtidigt som där alltid ryms kärlek. Det förstod jag aldrig när jag läste böckerna. Jag gillade Snusmumriken, som kom och gick när han behagade och alltid höll sig på det enkla planet, det utan krusidullerna och tillgjordheten. Gjorde upp sin eld inför varje natt till sig själv och den som behövde sitta vid den.
Jag är van att ständigt hålla lägerelden brinnande, aldrig låta den slockna. Alltid låta dess lågor sträva upp mot nattens mörker, mot bergen i bakgrunden. Sprakande och brusande brinner den för sina egna lågors skull och brinner den en dag ut är det mig du hittar i askan.
Jag önskar jag kunde, likt Fågel Fenix, uppstå ur den där svarta högen på marken. Lyfta och flyga mot himlen. Fågel Fenix har aldrig bott i Mumindalen och hör inte hemma där. Istället växer små gröna strån upp ur markens brända fläck, smala sköra strån med en och annan knopp att växa och bli till en blomma.
måndag 18 juli 2011
Att vara där ingen är.
I tomma intet, där inget längre kan existera det är platsen jag tas till ibland. Det är en högst märklig och total obeskrivbar känsla. Som ett ingenting, som inte är ett svart hål, inte en tomhet, inget högt fall, inget orosmoln på himlen. Det är en stund av något som inte finns, som inte kan undgås och inte heller förutsägas.
Att ha en sinne som inte fungerar, helt utan förvarning.
Om jag skulle beskriva det skulle en sövning komma närmast. Den som någon gång blivit sövd kanske vet känslan av att plötsligt inte finnas för att sedan börja finnas igen. Allt däremellan är ingenting.
Eller som att ha en siamesisk tvilling på ryggen kopplad till ens blodomlopp. Och som plötsligt ibland drar i sig två flaskor vin på stående fot.
Det som tidigare var en självklarhet är plötsligt inte längre görbart. Man försöker att inte tro på det, att inte se. För ingen vill se sig själv i sådan skepnad. Att robotlikt kunna utföra uppgifter men bara till en viss gräns. Från att alltid kunnat pressa lite, lite till. Kunnat koppla in en halv växel högre, bara ett till steg uppåt, ett hinder till. Inte hela tiden, men när det behövs så går det. När man måste då gör man det.
För hur ska tillvaron annars kunna fungera? När vissa saker inte går att låta bli. Ett jobb ska skötas, barn ska tas omhand och om ingen annan finns där får man sköta det själv.
Det är i springorna av alla pusselbitar som egen tid och påfyllning ska få plats. Så mycket får man pressa i mellanrummen att hela pusslet till slut krackelerar. Lite i taget går det sönder tills det plötsligt rämnar som en sprucken dammlucka. Vatten i mängder forsar ut och allt blir ohanterbart. Vattenflödet är starkt och drar med allt i sin väg. Långsamt tvingas man inse hur man sjunker och inget land är att se. Vattnet stiger över axlarna och når snart öronen, ögonen, pannan. Ögonen sluts och kroppen hänger i en overklighet där medvetandet kämpar för att hålla reda på vad som är upp och ner. Djupare och djupare tills en undervattensvirvel snurrar allt till oigenkänlighet där riktning inte längre finns.
En okänd strand. Ett öronbedövande lugn. En total matthet i muskler gör en oförmögen att röra sig. Sanden är mjuk, himlen oändlig. Ett steg i taget är början på en ny stig. Tre steg, sedan tar tröttheten över, fem steg, fyra, ett, tio. Du kan aldrig veta innan hur långt du når nästa gång.
Jag försöker hålla reda på, känna efter, när lamheten ska slå till nästa gång. Men det går inte. Jag står där utan de saker jag planerade att ta med mig, kör bilen förbi platsen dit jag skulle, hör hur någon säger de sista två orden i en rad meningar.
Det är inte att jag inte kan göra något. Hänga tvätt går bra, laga mat likaså. Till och med en hel dag med barnen på en lekpark fungerar. Problemet är att jag inte längre kan välja när saker och ting ska fungera och inte. Från ingenstans är medvetandet plötsligt borta innan det är åter igen.
Det är tillståndet som inte finns. När hjärnan inte längre klarar av att göra sitt jobb, när den obönhörligen stänger ner verksamheten efter att ha arbetat alldeles för hårt alldeles för lång tid.
Utbrändhet är ingen diagnos.
Att ha en sinne som inte fungerar, helt utan förvarning.
Om jag skulle beskriva det skulle en sövning komma närmast. Den som någon gång blivit sövd kanske vet känslan av att plötsligt inte finnas för att sedan börja finnas igen. Allt däremellan är ingenting.
Eller som att ha en siamesisk tvilling på ryggen kopplad till ens blodomlopp. Och som plötsligt ibland drar i sig två flaskor vin på stående fot.
Det som tidigare var en självklarhet är plötsligt inte längre görbart. Man försöker att inte tro på det, att inte se. För ingen vill se sig själv i sådan skepnad. Att robotlikt kunna utföra uppgifter men bara till en viss gräns. Från att alltid kunnat pressa lite, lite till. Kunnat koppla in en halv växel högre, bara ett till steg uppåt, ett hinder till. Inte hela tiden, men när det behövs så går det. När man måste då gör man det.
För hur ska tillvaron annars kunna fungera? När vissa saker inte går att låta bli. Ett jobb ska skötas, barn ska tas omhand och om ingen annan finns där får man sköta det själv.
Det är i springorna av alla pusselbitar som egen tid och påfyllning ska få plats. Så mycket får man pressa i mellanrummen att hela pusslet till slut krackelerar. Lite i taget går det sönder tills det plötsligt rämnar som en sprucken dammlucka. Vatten i mängder forsar ut och allt blir ohanterbart. Vattenflödet är starkt och drar med allt i sin väg. Långsamt tvingas man inse hur man sjunker och inget land är att se. Vattnet stiger över axlarna och når snart öronen, ögonen, pannan. Ögonen sluts och kroppen hänger i en overklighet där medvetandet kämpar för att hålla reda på vad som är upp och ner. Djupare och djupare tills en undervattensvirvel snurrar allt till oigenkänlighet där riktning inte längre finns.
En okänd strand. Ett öronbedövande lugn. En total matthet i muskler gör en oförmögen att röra sig. Sanden är mjuk, himlen oändlig. Ett steg i taget är början på en ny stig. Tre steg, sedan tar tröttheten över, fem steg, fyra, ett, tio. Du kan aldrig veta innan hur långt du når nästa gång.
Jag försöker hålla reda på, känna efter, när lamheten ska slå till nästa gång. Men det går inte. Jag står där utan de saker jag planerade att ta med mig, kör bilen förbi platsen dit jag skulle, hör hur någon säger de sista två orden i en rad meningar.
Det är inte att jag inte kan göra något. Hänga tvätt går bra, laga mat likaså. Till och med en hel dag med barnen på en lekpark fungerar. Problemet är att jag inte längre kan välja när saker och ting ska fungera och inte. Från ingenstans är medvetandet plötsligt borta innan det är åter igen.
Det är tillståndet som inte finns. När hjärnan inte längre klarar av att göra sitt jobb, när den obönhörligen stänger ner verksamheten efter att ha arbetat alldeles för hårt alldeles för lång tid.
Utbrändhet är ingen diagnos.
Coachingen
Nu har jag haft två samtal med min coach. Det var inte riktigt så som jag hade tänkt att det skulle vara. Samtidigt var det mycket bättre än något annat jag gjort också.
När jag var i början av vuxenlivet roade vi oss en del att skratta åt hur folk i det stora landet på andra sidan Atlanten sprang till hjärnskrynklare stup i ett. Det var samtalsterapeuter, psykologer, psykiatriker och en uppsjö med professioner.
Idag skrattar jag inte lika mycket eftersom allt som händer i väst har en tendens att smitta av sig åt vårt håll. Så nu har även jag den vägen vandrat. Om det har gjort mig till en bättre människa? Mja, ja, kanske faktiskt. Om inte annat så har alla möten gjort vägen i att komma underfund med sig själv kortare och mer effektiv. Och de har också givit mig en hel del redskap i att tolka och förstå mina medmänniskor.
Coachingen hade jag förväntat mig skulle bli något helt annat. Lite mer som ett affärssamtal. Nu blev det inte så och lite grann blev jag besviken eftersom jag inte hittade svaren på frågorna jag hade. Samtidigt fick jag, på en timmes samtal, mer gjort än jag fått under ett års tid på de traditionella samtalen. Inte så mycket att mina upptäckter var sensationella utan snarare var upptäckterna om mig själv placerades. Dessutom gick det att använda sig av upptäckterna utan ansträngning. Det gjorde sig liksom av sig självt.
Av de sex samtal jag beställde har jag nu avverkat två. De fyra som återstår känns som värdefulla ädelstenar i min hand. Som fyra äss och det gäller att spela dem väl.
När jag var i början av vuxenlivet roade vi oss en del att skratta åt hur folk i det stora landet på andra sidan Atlanten sprang till hjärnskrynklare stup i ett. Det var samtalsterapeuter, psykologer, psykiatriker och en uppsjö med professioner.
Idag skrattar jag inte lika mycket eftersom allt som händer i väst har en tendens att smitta av sig åt vårt håll. Så nu har även jag den vägen vandrat. Om det har gjort mig till en bättre människa? Mja, ja, kanske faktiskt. Om inte annat så har alla möten gjort vägen i att komma underfund med sig själv kortare och mer effektiv. Och de har också givit mig en hel del redskap i att tolka och förstå mina medmänniskor.
Coachingen hade jag förväntat mig skulle bli något helt annat. Lite mer som ett affärssamtal. Nu blev det inte så och lite grann blev jag besviken eftersom jag inte hittade svaren på frågorna jag hade. Samtidigt fick jag, på en timmes samtal, mer gjort än jag fått under ett års tid på de traditionella samtalen. Inte så mycket att mina upptäckter var sensationella utan snarare var upptäckterna om mig själv placerades. Dessutom gick det att använda sig av upptäckterna utan ansträngning. Det gjorde sig liksom av sig självt.
Av de sex samtal jag beställde har jag nu avverkat två. De fyra som återstår känns som värdefulla ädelstenar i min hand. Som fyra äss och det gäller att spela dem väl.
söndag 3 juli 2011
Barn som blir kriminella
Inte lika ofta nu men ändock förekommande tycker jag är påståendena och forskningsresultaten om hur ADHD är överrepresenterat hos kriminella.
En ADHD-hjärna drivs av kickar. Vilka som duger varierar från person till person men det kan vara allt från kaffe, socker, bungyjump, träning till mer olämpliga som tobak och droger. Av någon anledning har man med ADHD:n fått en hjärna som drivs av att vara driven, ständigt på jakt.
Ett sådant beteende gör naturligtvis att tröttheten kommer lika explosivt som impulserna som tidigare drev den framåt. För den del kommer den dagligen, exempel i form av total psykisk frånvaro på eftermiddagarna så att de där laborationerna som skolan alltid lägger på eftermiddagstid blir helt omöjliga att följa med på och för andra kommer den i form av utbrändhet eller egentlig depression. Man har helt enkelt kört hjärnan så i botten att den tar ut semester vare sig man vill eller inte.
Ibland hör jag om de där barnen. Dem som ingen vill ha. "Nn har en kompis som är rätt jobbig faktiskt. Han kan ringa på närsomhelst och så drar han iväg Nn på en massa dumheter. Jag funderar på att säga ifrån att han får komma hem till oss."
Jag hörde ett radioinslag där man intervjuade en läkare om ADHD hos barn där man tog upp just detta. Hur barn med funktionshindret ADHD ofta får lida mycket av omgivningens negativa bemötande, om hur vuxna människor ser ner på och behandlar illa på grund av något barnet själv är helt oskyldig till.
Vad jag känner är extra beklämmande är att många föräldrar till dessa barn säger samma sak till barnen. Dessa barn får höra hur "De kan bättre", "De är dumma/korkade...", "Är jobbiga", "Inte duger något till". De får se de vuxna himla med ögonen och sucka över deras ostädade rum, trasiga skolböcker och borttappade hemmanycklar.
Stanna upp en stund och fundera. Hur skulle du känna dig om du bemöttes på samma sätt på din arbetsplats, eller hade bemöts på detta sätt i skolan? Alltid fått höra hur du inte duger och hur alla suckar och tittar ogillande på dig. Hur hade du kännt? Hade du velat gå tillbaka dit?
Ett barns uppfattning om sig själv blir delvis det man säger till barnet. Ett barn som får veta att denne är korkad riskerar tro på detta. Får man dessutom höra att man är jobbig och dryg så är risken stor att man till slut ger upp och resignerar och beslutar sig för att slå sig samman med likasinnade -de som inte kan.
I ungdomarnas värld består gruppen som inte kan ofta av påhittiga pojkar som snart väljer att vända sig mot dem som tidigare tryckt ner dem och steget därifrån till att bli kriminell blir inte stort. Varför ska man delta där man ändå inte får uppskattning och framtidshopp?
Så det är inte ADHD:n som gör människor kriminella, det är omgivningens behandling av symtomen på ADHD.
Det intressanta är att man även finner ADHD-egenskaper hos entrepenörer och företagsledare. Och där tror jag också du hittar de barn som blev behandlade väl under sin uppväxt och inte blev suckade åt. De som någonstans hade någon som vågade se dem för dem de var och gå fram och säga:
"Du är fantastisk!"
En ADHD-hjärna drivs av kickar. Vilka som duger varierar från person till person men det kan vara allt från kaffe, socker, bungyjump, träning till mer olämpliga som tobak och droger. Av någon anledning har man med ADHD:n fått en hjärna som drivs av att vara driven, ständigt på jakt.
Ett sådant beteende gör naturligtvis att tröttheten kommer lika explosivt som impulserna som tidigare drev den framåt. För den del kommer den dagligen, exempel i form av total psykisk frånvaro på eftermiddagarna så att de där laborationerna som skolan alltid lägger på eftermiddagstid blir helt omöjliga att följa med på och för andra kommer den i form av utbrändhet eller egentlig depression. Man har helt enkelt kört hjärnan så i botten att den tar ut semester vare sig man vill eller inte.
Ibland hör jag om de där barnen. Dem som ingen vill ha. "Nn har en kompis som är rätt jobbig faktiskt. Han kan ringa på närsomhelst och så drar han iväg Nn på en massa dumheter. Jag funderar på att säga ifrån att han får komma hem till oss."
Jag hörde ett radioinslag där man intervjuade en läkare om ADHD hos barn där man tog upp just detta. Hur barn med funktionshindret ADHD ofta får lida mycket av omgivningens negativa bemötande, om hur vuxna människor ser ner på och behandlar illa på grund av något barnet själv är helt oskyldig till.
Vad jag känner är extra beklämmande är att många föräldrar till dessa barn säger samma sak till barnen. Dessa barn får höra hur "De kan bättre", "De är dumma/korkade...", "Är jobbiga", "Inte duger något till". De får se de vuxna himla med ögonen och sucka över deras ostädade rum, trasiga skolböcker och borttappade hemmanycklar.
Stanna upp en stund och fundera. Hur skulle du känna dig om du bemöttes på samma sätt på din arbetsplats, eller hade bemöts på detta sätt i skolan? Alltid fått höra hur du inte duger och hur alla suckar och tittar ogillande på dig. Hur hade du kännt? Hade du velat gå tillbaka dit?
Ett barns uppfattning om sig själv blir delvis det man säger till barnet. Ett barn som får veta att denne är korkad riskerar tro på detta. Får man dessutom höra att man är jobbig och dryg så är risken stor att man till slut ger upp och resignerar och beslutar sig för att slå sig samman med likasinnade -de som inte kan.
I ungdomarnas värld består gruppen som inte kan ofta av påhittiga pojkar som snart väljer att vända sig mot dem som tidigare tryckt ner dem och steget därifrån till att bli kriminell blir inte stort. Varför ska man delta där man ändå inte får uppskattning och framtidshopp?
Så det är inte ADHD:n som gör människor kriminella, det är omgivningens behandling av symtomen på ADHD.
Det intressanta är att man även finner ADHD-egenskaper hos entrepenörer och företagsledare. Och där tror jag också du hittar de barn som blev behandlade väl under sin uppväxt och inte blev suckade åt. De som någonstans hade någon som vågade se dem för dem de var och gå fram och säga:
"Du är fantastisk!"
onsdag 22 juni 2011
Att planera utifrån sin ADHD
Jag fick ett tips från en gammal bekant med ny diagnos. Att när det gäller planering göra det bakifrån. Eller snarare framifrån och bakåt.
Det handlar om att se vart man ska, hur ser det ut när man är klart. Och sedan backa därifrån till där man står just nu. Ska man bygga ett hus så kanske sätta i låset är det sista man gör, eller monterar trappen. Och innan det kanske man satte dit fönsterkarmar osv osv. På det sättet slipper man förhasta sig i tron att man har allt på det torra.
Det finns många kluriga sätt och trix man kan använda när man har en diagnos som ADHD för att få vardagslivet att fungera. Larm på telefoner, göro-listor uppsatta på lämpliga ställen. Problemet, tycker jag, är att man blir förblindad med tiden. Personligen har jag upptäckt att man måste byta strategi med jämna mellanrum eftersom hjärnan anpassar sig och struntar i signalerna, listan eller vad man nu har för hjälp.
Som när man kör samma väg till jobbet dag ut och dag in. Till slut är man knappt medveten om var man kör, man bara kör. Och ska man plötsligt en dag göra något annat längs den vägen är det lätt att bara köra på rutin och glömma det där extra.
Att lära sig om sin diagnos kan vara ett sätt att finta sig genom livet. Genom att veta vilka svårigheter man har kan det vara lättare att planera för dem och se till att de inte hindrar en lika mycket. De flesta med diagnos gör detta automatiskt. De märker att de inte klarar av att betala räkningar och skaffar autogiro, låter någon annan betala eller sticker huvudet i sanden (att sticka huvudet i sanden räknar jag som en strategi också faktiskt, eftersom det skyddar personen från att må akut dåligt hela tiden och känna sig stressad över de obetalda räkningarna, även om det finns andra strategier som är bättre på att få räkningarna betalda).
Har man diagnos är man skyldig sig själv att må bra tycker jag. Stressen slipper man aldrig ifrån så det gäller att ta väl hand om sig. Se till att, när man kommer ihåg, göra bra val. Kanske ta salladen istället för pommes frites när man äter ute, köpa lite frukt när man handlar fläskkotletter, kliva av en hållplats tidigare och gå eller sätta sig med den där boken istället för att fastna vid TV:n. När man kommer ihåg, för att klandra sig själv för att man inte presterar bäst hela tiden är ingen idé.
Jag tror annars det kan vara en av de fällor en person med diagnos kan gå i. Eftersom man presterar så otroligt bra, ibland. Så tänker man gärna, man vill så gärna, göra bra ifrån sig hela tiden. Någonstans tror jag att personer med diagnos ofta är väldigt snälla i grund och botten. Och det förvärrar symtomen, eftersom de vill göra bra ifrån sig för att blidka andra. En virrig, orkeslös person som inte bryr sig om sin omgivning har ju mindre problem än den som försöker leva upp till något.
I senaste numret av Attentions medlemstidning läser jag flera berättelser om personer som nyttjar sin diagnos och symtom. Som genom sitt arbete skapar sig en tillvaro där de fungerar just för att de är som de är.
Jag har tjatat om detta i flera år. Gjort listor på positiva egenskaper, lyft fram lyckade personer med diagnos. Så det glädjer mig oerhört att fler börjar se detta och att det kan få bli offentligt. Nyttja dessa personer för vad de är istället för att trycka ner!
Ingen skulle komma på tanken att få en galoppör att tävla i trav eller tvärtom. Det är ingen idé eftersom det inte fungerar. Och på samma sätt så fungerar det inte att sätta en person med diagnos i ett sammanhang där vederbörande inte fungerar. MEN! Genom att sätta personen där han eller hon hör hemma så kan man få till underverk. För det är just det. En person med diagnos kan uträtta magi.
Så glöm inte att ta hand om dig själv och trolla lite ibland!
Det handlar om att se vart man ska, hur ser det ut när man är klart. Och sedan backa därifrån till där man står just nu. Ska man bygga ett hus så kanske sätta i låset är det sista man gör, eller monterar trappen. Och innan det kanske man satte dit fönsterkarmar osv osv. På det sättet slipper man förhasta sig i tron att man har allt på det torra.
Det finns många kluriga sätt och trix man kan använda när man har en diagnos som ADHD för att få vardagslivet att fungera. Larm på telefoner, göro-listor uppsatta på lämpliga ställen. Problemet, tycker jag, är att man blir förblindad med tiden. Personligen har jag upptäckt att man måste byta strategi med jämna mellanrum eftersom hjärnan anpassar sig och struntar i signalerna, listan eller vad man nu har för hjälp.
Som när man kör samma väg till jobbet dag ut och dag in. Till slut är man knappt medveten om var man kör, man bara kör. Och ska man plötsligt en dag göra något annat längs den vägen är det lätt att bara köra på rutin och glömma det där extra.
Att lära sig om sin diagnos kan vara ett sätt att finta sig genom livet. Genom att veta vilka svårigheter man har kan det vara lättare att planera för dem och se till att de inte hindrar en lika mycket. De flesta med diagnos gör detta automatiskt. De märker att de inte klarar av att betala räkningar och skaffar autogiro, låter någon annan betala eller sticker huvudet i sanden (att sticka huvudet i sanden räknar jag som en strategi också faktiskt, eftersom det skyddar personen från att må akut dåligt hela tiden och känna sig stressad över de obetalda räkningarna, även om det finns andra strategier som är bättre på att få räkningarna betalda).
Har man diagnos är man skyldig sig själv att må bra tycker jag. Stressen slipper man aldrig ifrån så det gäller att ta väl hand om sig. Se till att, när man kommer ihåg, göra bra val. Kanske ta salladen istället för pommes frites när man äter ute, köpa lite frukt när man handlar fläskkotletter, kliva av en hållplats tidigare och gå eller sätta sig med den där boken istället för att fastna vid TV:n. När man kommer ihåg, för att klandra sig själv för att man inte presterar bäst hela tiden är ingen idé.
Jag tror annars det kan vara en av de fällor en person med diagnos kan gå i. Eftersom man presterar så otroligt bra, ibland. Så tänker man gärna, man vill så gärna, göra bra ifrån sig hela tiden. Någonstans tror jag att personer med diagnos ofta är väldigt snälla i grund och botten. Och det förvärrar symtomen, eftersom de vill göra bra ifrån sig för att blidka andra. En virrig, orkeslös person som inte bryr sig om sin omgivning har ju mindre problem än den som försöker leva upp till något.
I senaste numret av Attentions medlemstidning läser jag flera berättelser om personer som nyttjar sin diagnos och symtom. Som genom sitt arbete skapar sig en tillvaro där de fungerar just för att de är som de är.
Jag har tjatat om detta i flera år. Gjort listor på positiva egenskaper, lyft fram lyckade personer med diagnos. Så det glädjer mig oerhört att fler börjar se detta och att det kan få bli offentligt. Nyttja dessa personer för vad de är istället för att trycka ner!
Ingen skulle komma på tanken att få en galoppör att tävla i trav eller tvärtom. Det är ingen idé eftersom det inte fungerar. Och på samma sätt så fungerar det inte att sätta en person med diagnos i ett sammanhang där vederbörande inte fungerar. MEN! Genom att sätta personen där han eller hon hör hemma så kan man få till underverk. För det är just det. En person med diagnos kan uträtta magi.
Så glöm inte att ta hand om dig själv och trolla lite ibland!
söndag 19 juni 2011
ADHD och sovmorgon.
Jag skrev i ett tidigare inlägg på min andra blogg hur min man aldrig får sovmorgon för att jag inte står ut med att aldrig veta när han ska vakna. De är en sanning med modifikation beroende på hur man definierar sovmorgon. Han får sova längre än mig de mornar han inte ska till jobbet. Däremot får han inte sova precis så länge som han bara kan (och kanske skulle vilja).
Själv får jag aldrig något vad jag kallar sovmorgon. För mig är det att ligga kvar en stund medan någon annan är uppe och tar hand om barnen.
Jag skulle ha fått sovmorgon idag. Så jag låg kvar i sängen fastän minstingen var vaken. Min man låg också kvar i sängen medan minsting for omkring.
Min man kan fortsätta sova eller vila även efter att han vaknat till, men det kan inte jag. För mig tar till slut hyperaktiviteten över och till slut har jag myror i hela kroppen och är tvungen att gå upp fastän jag fortfarande är trött. Och det även om jag är väldigt trött. Att gå upp för att sedan lägga sig igen är också helt omöjligt, av samma anledning.
Så det blev ingen sovmorgon. Det blev en dag i trötthetens tecken istället. Och en dag att försöka förklara just detta, hur hyperaktiviteten kan driva en till saker man egentligen inte vill för min man. För det är nog inte helt enkelt att förstå.
Och kanske jag ska lägga mig någon annanstans i kväll. Så jag slipper vakna till alls.
Själv får jag aldrig något vad jag kallar sovmorgon. För mig är det att ligga kvar en stund medan någon annan är uppe och tar hand om barnen.
Jag skulle ha fått sovmorgon idag. Så jag låg kvar i sängen fastän minstingen var vaken. Min man låg också kvar i sängen medan minsting for omkring.
Min man kan fortsätta sova eller vila även efter att han vaknat till, men det kan inte jag. För mig tar till slut hyperaktiviteten över och till slut har jag myror i hela kroppen och är tvungen att gå upp fastän jag fortfarande är trött. Och det även om jag är väldigt trött. Att gå upp för att sedan lägga sig igen är också helt omöjligt, av samma anledning.
Så det blev ingen sovmorgon. Det blev en dag i trötthetens tecken istället. Och en dag att försöka förklara just detta, hur hyperaktiviteten kan driva en till saker man egentligen inte vill för min man. För det är nog inte helt enkelt att förstå.
Och kanske jag ska lägga mig någon annanstans i kväll. Så jag slipper vakna till alls.
tisdag 14 juni 2011
Då var det avgjort då!
Det är bara att konstatera faktum. Alla former av centralstimulantia i form av amfetaminderivat tar död på kreativiteten. Jag har nu minskat ner på tabletterna vissa dagar och ibland varit helt utan och effekten är påtaglig. Plötsligt kan jag göra annat, roligare, än att vika tvätt, stoppa saker i rätt lådor och hålla tider.
Min man var på ett möte med attention, lite för att se vad det var för förening. En av talarna på mötet var en konstnär, som helt vägrade medicinering och istället arbetade deltid.
Orsak att inte medicinera var just att då kunde hon inte arbeta. Eftersom kreativiteten hon behövde för konstnärsutövandet helt försvann.
Samtidigt kunde hon inte jobba utan att ha barnen på dagis. Och att få iväg dem tid gick bara ungefär varannan dag utan medicinering. Så därför arbetade hon varannan dag, måndag, onsdag och fredag. Hon hade hellre haft någon form av hjälp att få barnen på dagis för då hade hon kunnat arbeta varje dag. Men så fungerar inte samhället. Passar man inte in i mallen så passar man ingenstans.
Jag måste medicinera för att klara det jobb jag har. Så jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Att man, inte heller med medikinet, kan behålla kreativiteten och barnasinnet som jag ändå värderar högt av privata skäl.
Min man var på ett möte med attention, lite för att se vad det var för förening. En av talarna på mötet var en konstnär, som helt vägrade medicinering och istället arbetade deltid.
Orsak att inte medicinera var just att då kunde hon inte arbeta. Eftersom kreativiteten hon behövde för konstnärsutövandet helt försvann.
Samtidigt kunde hon inte jobba utan att ha barnen på dagis. Och att få iväg dem tid gick bara ungefär varannan dag utan medicinering. Så därför arbetade hon varannan dag, måndag, onsdag och fredag. Hon hade hellre haft någon form av hjälp att få barnen på dagis för då hade hon kunnat arbeta varje dag. Men så fungerar inte samhället. Passar man inte in i mallen så passar man ingenstans.
Jag måste medicinera för att klara det jobb jag har. Så jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Att man, inte heller med medikinet, kan behålla kreativiteten och barnasinnet som jag ändå värderar högt av privata skäl.
måndag 13 juni 2011
Melatonin...
sägs vara bra för dem med sömnstörning och npf. Eller om det var bara sömnstörning. Iaf, så är jag sugen på att prova. Inte helt och fullt för min egen del för jag slocknar oftast som en fura när huvudet träffar kudden och sover sedan hela natten, med undantag för de halvvakna rörelser jag utför för att trösta barn.
Min man däremot är uppe och går, snurrar runt, ser på TV... allt möjligt vissa nätter. Jag har mina teorier om vad som ger bra sömn och inte men det är svårt att bli profet i sitt eget hus och dessutom bör man låta människor komma fram till sina egna lösningar på deras privata problem. Lite mindre privat kan jag dock tycka vissa problem blir när de påverkar andra, men ändå.
Här kan man beställa melatonin:
http://www.biovea.com/eu/index.aspx
Så det tänkte jag prova.
Min man däremot är uppe och går, snurrar runt, ser på TV... allt möjligt vissa nätter. Jag har mina teorier om vad som ger bra sömn och inte men det är svårt att bli profet i sitt eget hus och dessutom bör man låta människor komma fram till sina egna lösningar på deras privata problem. Lite mindre privat kan jag dock tycka vissa problem blir när de påverkar andra, men ändå.
Här kan man beställa melatonin:
http://www.biovea.com/eu/index.aspx
Så det tänkte jag prova.
måndag 6 juni 2011
Session nio.
Som skrivet tidigare, dessa inlägg är för min egen skull så gäspar du bara av rubriken bör du förmodligen sluta läsa. :)
Träff nio var ungefär som de tidigare. Det började bra. Jag tog tag i min egen situation och efter att ha pratat med coachen på bussen på vägen in beslöt jag mig för att hugga tag i ett riktigt psykologämne. Tyckte åtminstone jag att det var.
Döden.
Jag är rädd för döden. Otroligt rädd. Sådär så att jag får tunnelseende av att tänka på det. Förr var jag rädd för förlossningar. Jag tycker fortfarande att de är läskiga men på något sätt har jag liksom lyckats kbt:a (kbt = kognitiv beteendeterapi) mig ur den där skräcken jag kände tidigare genom att uppleva några förlossningar. Med döden är inte det där lika lätt. Det finns de som dör och sedan kommer tillbaka men det är ju inget man kan planera för att göra. Man kan inte planera för att skaffa barn heller men det är ändå större chans att få prova på en förlossning än det är att prova på döden.
Så jag är skräckslagen.
Små barn pratar gärna om döden under en period. De frågar vart man hamnar när man dör, konstaterar att katten/marsvinet/hunden/farmor... har dött. Man kan gå till en grav och berätta.
Jag hade aldrig någon sådan fas. På något sätt tror jag att jag tänkte att någon gång ska väl någon vuxen berätta för mig hur det är och vad jag behöver veta. Att man dör fick jag veta. Att alla dör likaså. Dock var det inte riktigt någon som berättade för mig hur man dör bäst. Ja, inte hur man hamnar högst upp på tronen och stannar där tills man dör utan mer hur man dör minst ångestfullt.
Så under hela min första del av mitt vuxna liv levde jag efter devisen att aldrig ångra något jag gjort. Att alltid göra mitt allra bästa i varje situation med de förutsättningar jag hade och sedan nöja mig i efterhand med att jag gjorde vad jag kunde.
Det är inte alls någon dum idé. Man slipper säkert en hel del ågren och frustrationer. Det tar dock inte bort det faktum att man dör och sedan inte finns mer.
Min psykolog är inte rädd för döden. Hon förstår inte heller hur någon kan vara det eftersom alla ju ska dö. För henne var det som ingenting att fundera över egentligen. Så vi snöade in på mitt förhållande och en massa andra saker istället.
Jag får försöka leva på tron att det är härligt att dö. De flesta som har dött och kommit tillbaka vittnar om att det är en härlig känsla och att de knappt kan vänta tills de ska få ta det där steget över till slut. Ett fåtal talar om skräck och terror. Månne det vara de som kommer till helvetet? Inte för att jag vet om där finns en Himmel och ett Helvete men kanske är det därifrån historierna kring det hela kommer?
Får fortsätta att göra mitt bästa här i livet då så man får en härlig död.
Träff nio var ungefär som de tidigare. Det började bra. Jag tog tag i min egen situation och efter att ha pratat med coachen på bussen på vägen in beslöt jag mig för att hugga tag i ett riktigt psykologämne. Tyckte åtminstone jag att det var.
Döden.
Jag är rädd för döden. Otroligt rädd. Sådär så att jag får tunnelseende av att tänka på det. Förr var jag rädd för förlossningar. Jag tycker fortfarande att de är läskiga men på något sätt har jag liksom lyckats kbt:a (kbt = kognitiv beteendeterapi) mig ur den där skräcken jag kände tidigare genom att uppleva några förlossningar. Med döden är inte det där lika lätt. Det finns de som dör och sedan kommer tillbaka men det är ju inget man kan planera för att göra. Man kan inte planera för att skaffa barn heller men det är ändå större chans att få prova på en förlossning än det är att prova på döden.
Så jag är skräckslagen.
Små barn pratar gärna om döden under en period. De frågar vart man hamnar när man dör, konstaterar att katten/marsvinet/hunden/farmor... har dött. Man kan gå till en grav och berätta.
Jag hade aldrig någon sådan fas. På något sätt tror jag att jag tänkte att någon gång ska väl någon vuxen berätta för mig hur det är och vad jag behöver veta. Att man dör fick jag veta. Att alla dör likaså. Dock var det inte riktigt någon som berättade för mig hur man dör bäst. Ja, inte hur man hamnar högst upp på tronen och stannar där tills man dör utan mer hur man dör minst ångestfullt.
Så under hela min första del av mitt vuxna liv levde jag efter devisen att aldrig ångra något jag gjort. Att alltid göra mitt allra bästa i varje situation med de förutsättningar jag hade och sedan nöja mig i efterhand med att jag gjorde vad jag kunde.
Det är inte alls någon dum idé. Man slipper säkert en hel del ågren och frustrationer. Det tar dock inte bort det faktum att man dör och sedan inte finns mer.
Min psykolog är inte rädd för döden. Hon förstår inte heller hur någon kan vara det eftersom alla ju ska dö. För henne var det som ingenting att fundera över egentligen. Så vi snöade in på mitt förhållande och en massa andra saker istället.
Jag får försöka leva på tron att det är härligt att dö. De flesta som har dött och kommit tillbaka vittnar om att det är en härlig känsla och att de knappt kan vänta tills de ska få ta det där steget över till slut. Ett fåtal talar om skräck och terror. Månne det vara de som kommer till helvetet? Inte för att jag vet om där finns en Himmel och ett Helvete men kanske är det därifrån historierna kring det hela kommer?
Får fortsätta att göra mitt bästa här i livet då så man får en härlig död.
 |
| En väg. |
torsdag 2 juni 2011
Kattbegravning.
Tid att vara, tid att finnas, tid att göra och tid att sörja. Var sak har sin plats så även en liten, liten kattunge som valde att vända om.
Det handlar om Hello Kitty. Den lilla svarta och bruna bebisen, som blev sjuk och gick bort. En annan har hunnit bli en tråkig vuxen människa som knappt hinner se livet mellan stress och hushållssysslor och tycker att på tre ynka veckor hinner väl ingen fästa sig vid en liten kravlande tingest?
Barn lever i en annan värld. En värld full av äventyr, stora fjärilar, monster under sängen och skepp på vida hav. En värld där allt från den minsta fluga till största elefant har sin plats. Så självklart ska en liten kattunge som valde att vända om få ha en värdig begravning.
Så det blev det. Barnen vill öppna lådan för ett sista avsked, en mjuk päls på en älskad vän.
En utvald plats, ett fång blommor, en dikt. En blomma för varje farväl och ett spadtag för varje blomma. Vi vinkar hej då och sörjer en stund. Filten och kortet följer med i jorden.
Efteråt serveras juice, kaffe, mjölk och tilltugg. Vi minns, skrattar och äter tårta.
Hej då Hello Kitty. Vila i frid.
Det handlar om Hello Kitty. Den lilla svarta och bruna bebisen, som blev sjuk och gick bort. En annan har hunnit bli en tråkig vuxen människa som knappt hinner se livet mellan stress och hushållssysslor och tycker att på tre ynka veckor hinner väl ingen fästa sig vid en liten kravlande tingest?
Barn lever i en annan värld. En värld full av äventyr, stora fjärilar, monster under sängen och skepp på vida hav. En värld där allt från den minsta fluga till största elefant har sin plats. Så självklart ska en liten kattunge som valde att vända om få ha en värdig begravning.
Så det blev det. Barnen vill öppna lådan för ett sista avsked, en mjuk päls på en älskad vän.
En utvald plats, ett fång blommor, en dikt. En blomma för varje farväl och ett spadtag för varje blomma. Vi vinkar hej då och sörjer en stund. Filten och kortet följer med i jorden.
Efteråt serveras juice, kaffe, mjölk och tilltugg. Vi minns, skrattar och äter tårta.
Hej då Hello Kitty. Vila i frid.
 |
| Mamma bakade tårtan och gjorde katten... |
 |
| ...resten av dekorationerna stod ena barnet för. |
 |
| Andra barnet ville göra en helt egen tårta. Alldeles själv. |
måndag 30 maj 2011
Jag måste...
måste, måste, måste ta Ritalin vid 7-tiden på kvällen! Måste! Annars funkar det ju inte! Annars blir jag sittandes vid datorn, simmar runt, ser på TV från cirkus halv tio och kommer i säng alldeles för sent.
*slår mig mot pannan*
Ska ta och sätta larm på det, komma ihåg det kan jag nog bara inse att jag aldrig kommer göra. Hur gärna jag än vill.
*slår mig mot pannan*
Ska ta och sätta larm på det, komma ihåg det kan jag nog bara inse att jag aldrig kommer göra. Hur gärna jag än vill.
 |
| Att hålla städat och ordning kan vara svårt när man har adhd. Varför vet jag egentligen inte. |
Coaching
Min första coaching-läxa:
Avsluta meningen:
"Skulle det inte vara härligt om..." på en bit papper. Knöla ihop pappersbiten och kasta den i "önskebrunnen" (ex en tom papperskorg). Gör en ny avslutning på meningen på en ny bit papper... osv.
Avsluta meningen:
"Skulle det inte vara härligt om..." på en bit papper. Knöla ihop pappersbiten och kasta den i "önskebrunnen" (ex en tom papperskorg). Gör en ny avslutning på meningen på en ny bit papper... osv.
Skulle de inte vara härligt om jag satt på en grönskande äng.
Skulle de inte vara härligt om man aldrig behövde oroa sig.
Skulle de inte vara härligt om man trivdes på sitt jobb.
Skulle de inte vara härligt om det var lättare att kommunicera.
Skulle de inte vara härligt om det var lättare att motionera.
Skulle de inte vara härligt om man visste vad man skulle göra.
Skulle de inte vara härligt om alla var på samma våglängd.
Skulle de inte vara härligt om man alltid var ung.
Skulle de inte vara härligt om man slapp städa.
Skulle de inte vara härligt om damm inte fanns.
Skulle de inte vara härligt om det var lätt att laga näringsriktig mat.
Skulle de inte vara härligt om man fick uppleva nya saker hela tiden.
Skulle de inte vara härligt om man viste hur arbetsmarknaden såg ut i framtiden.
Skulle de inte vara härligt om jag redan var smådjursexpert.
Skulle de inte vara härligt om alla djurägare förstod hur svårt det är att ställa diagnos ibland.
Skulle de inte vara härligt om trafikolyckor aldrig hände.
Skulle de inte vara härligt om det var lätt att påverka.
Skulle de inte vara härligt om man visste vad som var rätt att göra.
Skulle de inte vara härligt om levde för alltid.
Skulle de inte vara härligt om allt var som i sagorna.
Skulle de inte vara härligt om allmänhetens /majoritetens röst var lättare att höra.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde gå på tivoli.
Skulle de inte vara härligt om det fanns all tid i världen.
Skulle de inte vara härligt om det var fred på jorden.
Skulle de inte vara härligt om allt bara funkade.
Skulle de inte vara härligt om alla vara snälla med varandra.
Skulle de inte vara härligt om barn gjorde som man sa.
Skulle de inte vara härligt om man kunde samarbeta mer i världen.
Skulle de inte vara härligt om jag hade ett bättre socialt nätverk.
Skulle de inte vara härligt om man fick göra vad man ville på dagarna och utveckla alla sina idéer.
Skulle de inte vara härligt om man bara fick känna lugn.
Skulle de inte vara härligt om alla fick känna vad lycka är.
Skulle de inte vara härligt om bråk inte fanns.
Skulle de inte vara härligt om alla var som jag.
Skulle de inte vara härligt om västvärlden kunde ta hand om sina fina resurser mer.
Skulle de inte vara härligt om alla kunde värdesätta vad de har.
Skulle de inte vara härligt om alla fick ha en bra självkänsla.
Skulle de inte vara härligt om politiker kunde se till varje människas bästa och ställa frågor som utvecklar.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde omfamna varje olycklig människa och göra henne glad igen.
Skulle de inte vara härligt om alla barn fick en trygg uppväxt.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde ta hand om varandra bättre.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde jobba tillsammans mot högre mål.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde skippa alla onödiga småsaker.
Skulle de inte vara härligt om min fantasi kunde vara som den var förut.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde värna om varandra.
Skulle de inte vara härligt om jag slapp känna mig utanför.
Skulle de inte vara härligt om vi kunde tro varandra om gott.
Skulle de inte vara härligt om det lilla barnet fick vara nära sina föräldrar.
Skulle de inte vara härligt om socker inte fanns.
Skulle de inte vara härligt om ingen plågade djur.
Skulle de inte vara härligt om jag blev bjuden på semester.
Skulle de inte vara härligt om man fick springa i vinden.
Skulle de inte vara härligt att vandra i skogen.
Skulle de inte vara härligt om man kunde vara ute och uppleva naturen mer.
Skulle de inte vara härligt om man fick känna vinden mot sin kind.
Skulle de inte vara härligt att simma i havet.
måndag 23 maj 2011
Nu är nu och då är då.
Någonstans handlar det ändå om att göra det man tror på och det man kan stå för varje sekund av ens liv. Kan man inte stå för att vara Elaka mamman kanske man ska jobba på att hitta andra vägar att gå. Kan man inte låta bli att vara Elaka mamman kanske man behöver jobba på att acceptera den hon är.
Att fundera över vad man gör och göra det bästa av sina tankar är att ta ansvar för sitt liv och sin omgivning. Att fortsätta vägen fram utan att göra något alls är ödesdigert och destruktivt.
Vad behöver du förändra i ditt liv? Vart vill du nå och hur ser det sista steget dit ut?
När du vet det vet du snart var ditt första steg kommer leda dig till.
Att fundera över vad man gör och göra det bästa av sina tankar är att ta ansvar för sitt liv och sin omgivning. Att fortsätta vägen fram utan att göra något alls är ödesdigert och destruktivt.
Vad behöver du förändra i ditt liv? Vart vill du nå och hur ser det sista steget dit ut?
När du vet det vet du snart var ditt första steg kommer leda dig till.
zzz
onsdag 18 maj 2011
Session åtta
Jag ligger lite efter i sessionsbeskrivningarna hos psykologen. Inte för att jag tror att någon egentligen saknar dem utan mer för att jag börjat skriva om dem och det är bra att ha att gå tillbaka till.
Session åtta hände för ett par veckor sedan och var riktigt givande. På något sätt snöade jag in på barndom, föräldrar. Det prekära ämnet som många aldrig kan få nog av. Jag fick nog efter rond två hos min andra psykolog. Inte av psykologer utan av att diskutera mina föräldrar. Efter att ha suttit mer eller mindre en gång i veckan i över ett år och pratat om min hemska (ironiskt skrivet) uppväxt stod mitt prat mig upp i halsen. Jag begravde det hela under "normala företeelser i livet" och "inom standardavvikelser" och gick lät annat uppta mina tankar och min tid.
Jag har funderat en del över vad som driver mig i livet. För det är det nya nu, coaching. Och med coaching ska man ta reda på vad som driver en och vad som hindrar en och så ska man se förbi alla hinder och fortsätta framåt.
Driver mig gör maktkänslan av erövring. Att bli bäst, få posten, nå framgång. Efter att målet är nått är det inte längre intressant, vilket gör mig en smula ledsen för jag hade gärna velat hitta något jag kan få lycka och välbefinnande av. Jag kan bara inte låta bli att tävla om något när det läggs för mina fötter samtidigt ger det mig inget direkt att vinna. Inte på lång sikt i alla fall.
Så det var en insikt när jag insåg hur en faders strävan att få sin dotter att lyckas genom att enbart belöna total framgång och aldrig ge beröm längs vägen och hellre ge acceptans än beröm och bekräftelse när målet är nått kan frambringa just det jag lever i nu.
Att aldrig någonsin kunna nå över sträcket samtidigt som man hela tiden behöver simma uppåt för att inte ligga under gör att man tvingas sträva mot att lyckas. Belöningen när man lyckas är att slippa misslyckandet. Med detta framför mina ögon var det inte svårt att förstå mitt handlande och det spär på min egen uppfattning om att barn behöver helt oberoende klappar på axeln och kärlekskramar oavsett vad som hänt innan ibland. Att bara få känna att man duger som man är, att man inte behöver prestera för att ha en självklar plats.
Det behöver inte betyda att man inte ska sträva alls. Man behöver få beröm och bekräftelse för en insats man gjort också. Det ena utesluter inte det andra.
Jag insåg också där, att mitt ständiga sökande efter bekräftelse är ett sätt att fylla tomheten av att aldrig få beröm på riktigt. Aldrig känna att "nu är jag i mål" och få stanna där en stund. Att försöka fylla en tomhet genom att få från andra vad man borde fått från sina vårdnadshavare (en vårdnadshavare behöver nödvändigtvis inte vara en förälder, många är de maskrosbarn som överlevt genom att andra vuxna funnits där) är svårt, för att inte säga omöjligt. Den känslan behöver komma innifrån en själv.
Så det var session åtta. En ögonöppnare.
Session åtta hände för ett par veckor sedan och var riktigt givande. På något sätt snöade jag in på barndom, föräldrar. Det prekära ämnet som många aldrig kan få nog av. Jag fick nog efter rond två hos min andra psykolog. Inte av psykologer utan av att diskutera mina föräldrar. Efter att ha suttit mer eller mindre en gång i veckan i över ett år och pratat om min hemska (ironiskt skrivet) uppväxt stod mitt prat mig upp i halsen. Jag begravde det hela under "normala företeelser i livet" och "inom standardavvikelser" och gick lät annat uppta mina tankar och min tid.
Jag har funderat en del över vad som driver mig i livet. För det är det nya nu, coaching. Och med coaching ska man ta reda på vad som driver en och vad som hindrar en och så ska man se förbi alla hinder och fortsätta framåt.
Driver mig gör maktkänslan av erövring. Att bli bäst, få posten, nå framgång. Efter att målet är nått är det inte längre intressant, vilket gör mig en smula ledsen för jag hade gärna velat hitta något jag kan få lycka och välbefinnande av. Jag kan bara inte låta bli att tävla om något när det läggs för mina fötter samtidigt ger det mig inget direkt att vinna. Inte på lång sikt i alla fall.
Så det var en insikt när jag insåg hur en faders strävan att få sin dotter att lyckas genom att enbart belöna total framgång och aldrig ge beröm längs vägen och hellre ge acceptans än beröm och bekräftelse när målet är nått kan frambringa just det jag lever i nu.
Att aldrig någonsin kunna nå över sträcket samtidigt som man hela tiden behöver simma uppåt för att inte ligga under gör att man tvingas sträva mot att lyckas. Belöningen när man lyckas är att slippa misslyckandet. Med detta framför mina ögon var det inte svårt att förstå mitt handlande och det spär på min egen uppfattning om att barn behöver helt oberoende klappar på axeln och kärlekskramar oavsett vad som hänt innan ibland. Att bara få känna att man duger som man är, att man inte behöver prestera för att ha en självklar plats.
Det behöver inte betyda att man inte ska sträva alls. Man behöver få beröm och bekräftelse för en insats man gjort också. Det ena utesluter inte det andra.
Jag insåg också där, att mitt ständiga sökande efter bekräftelse är ett sätt att fylla tomheten av att aldrig få beröm på riktigt. Aldrig känna att "nu är jag i mål" och få stanna där en stund. Att försöka fylla en tomhet genom att få från andra vad man borde fått från sina vårdnadshavare (en vårdnadshavare behöver nödvändigtvis inte vara en förälder, många är de maskrosbarn som överlevt genom att andra vuxna funnits där) är svårt, för att inte säga omöjligt. Den känslan behöver komma innifrån en själv.
Så det var session åtta. En ögonöppnare.
onsdag 11 maj 2011
Världen jag lever i
Vissa dagar passar jag sämre in än andra. Vissa dagar, som denna, vill jag bara fly från allt. Bort, iväg till en utopivärld för dem som är som jag. För dem som inte är som alla andra, för dem som varken kan eller vill anpassa sig.
Anpassa sig behöver man inte om man passar in nämligen. Är man som alla andra är världen uppbyggd av och för likasinnade. Det är när man inte passar in som livet blir svårt. Det är då man tvingas vända ut och in på sig själv, ifrågasätta, hitta gränser. Få svar på varför man inte passar in, vad man kan göra för att passa bättre, hitta lösningar så man blir som alla andra.
Var är min värld undrar jag. Den där alla är lika och ingen förmer. Världen där man kan vara glad och påhittig, arg och förlåtande. Den där jag förstår dem och de förstår mig. En där jag passar in.
Den här världen är tråkig. I den här världen måste alla följa regler jag inte ser någon mening med, man måste jobba lika många timmar varje dag, kliva upp samma tid och äta mat på bestämda tider. Man måste kallprata, inte ställa till för mycket besvär, vara lugn och sansad.
Man får inte komma för sent, inte jobba på natten och sova på dagen. Man får inte diskutera högljutt för att sedan bli sams. Inte heller får man agera på impuls och prova innan man planerat och kartlagt.
För den som är jag betyder det att leva i en värld som är grå. I en värld där jag sällan får skratta eller vara lycklig. I en värld där jag ständigt går på glas och alltid håller på mig. Att aldrig leva ut och leva fullt ut. Aldrig någonsin får vara bara jag och ingen annan.
Men jag lever här. I världen som är din.
Anpassa sig behöver man inte om man passar in nämligen. Är man som alla andra är världen uppbyggd av och för likasinnade. Det är när man inte passar in som livet blir svårt. Det är då man tvingas vända ut och in på sig själv, ifrågasätta, hitta gränser. Få svar på varför man inte passar in, vad man kan göra för att passa bättre, hitta lösningar så man blir som alla andra.
Var är min värld undrar jag. Den där alla är lika och ingen förmer. Världen där man kan vara glad och påhittig, arg och förlåtande. Den där jag förstår dem och de förstår mig. En där jag passar in.
Den här världen är tråkig. I den här världen måste alla följa regler jag inte ser någon mening med, man måste jobba lika många timmar varje dag, kliva upp samma tid och äta mat på bestämda tider. Man måste kallprata, inte ställa till för mycket besvär, vara lugn och sansad.
Man får inte komma för sent, inte jobba på natten och sova på dagen. Man får inte diskutera högljutt för att sedan bli sams. Inte heller får man agera på impuls och prova innan man planerat och kartlagt.
För den som är jag betyder det att leva i en värld som är grå. I en värld där jag sällan får skratta eller vara lycklig. I en värld där jag ständigt går på glas och alltid håller på mig. Att aldrig leva ut och leva fullt ut. Aldrig någonsin får vara bara jag och ingen annan.
Men jag lever här. I världen som är din.
måndag 9 maj 2011
Medicinering på gott och ont
Är man bara hemma och kan känna efter går det att fundera en hel del kring medicinering. Min man tycker medicinering mest är av ondo, åtminstone på morgonen innan han fått i sig morgonkaffet. Då vill han "inte medicinera för att passa in i samhället", som han uttrycker det. Och jag kan väl förstå honom. Den hetsjakt, som det mer eller mindre är, som nu drivs mot personer med npf vill jag tro kommer ha en ände om något årtionde eller två. Liksom nedvärderingen och utanförskapet för kvinnan och sedan de homosexuella tog ett slut.
1959 upphörde lagen mot samkönat sexuellt umgänge och homosexualitet var inte längre ett brott. Tjugo år senare tog man bort homosexualitet ur sjukdomsregistret hos Socialstyrelsen då det fram tills dess hade klassats som en psykisk sjukdom.
Nu är det neuropsykiatriska funktionshinder som florerar bland diagnoslistorna. Det är inte likställt på något sätt med att vara kvinna eller en homosexualitet (eller hetrosexualitet heller för den delen). Däremot saknar jag debatten om tillståndens positiva sidor.
Ibland kan jag känna hur jag känner mig nära att kräkas (ursäkta uttrycket!) om jag åter ska behöva höra berättas hur stödperson behövs för "X med adhd" i skolan för att hen ska kunna hänga med i studierna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
"Det är inte X som fattar trögt det är ni som är långsamma!!!"
Ingenstans hör jag hur de behöver snabba på undervisningstakten och ge X tätare raster för att hen ska klara skolgången. Istället körs detta mantra ner i halsen på mig hur X i det närmaste dumförklaras.
Du, som är normal. Du skulle aldrig hinna med i svängarna om du levde i vår värld! Du skulle förmodligen behöva ta trippla mängder av de centralstimulerande som vi tar för att orka den fart våra hjärnor håller.
Det är nämligen en stor orsak till att många uppfattar personer med adhd/add som dumma. För när man står och pratar med en sådan person gör den femtielva kopplingar i sina tankar och spinner iväg fortare än motparten hinner tänka färdigt sin mening och så är personen med adhd/add plötsligt någon helt annan stans i diskussionen.
Men istället för att själv tänka att kanske man var lite långsam och korkad där får människan med adhd/add ta smällen och bli dumförklarad för att denne inte kunde stå kvar och stampa och tugga samma mening om och om igen.
Nå. Medicinering var det.
När jag började medicinera var kreativiteten ett stort bekymmer för mig. För där jag började medicinera slutade min kreativitet. Istället fungerade min logiska hjärnhalva plötsligt maximalt och tog helt över allt i tillvaron. Jag kunde göra allt i rätt ordning, sortera mina papper, sitta kvar på platsen.
Jag blev den ordentliga, beiga kontorsråttan i egen hög person.
Som resultat av detta slutade jag engagera mig i egna projekt, mitt skrivande stannade av och mina diskussioner spann inte längre iväg utan tog helt förutsägbara vägar i kallpratets land. Rita och måla var inte ens att tänka på.
Men dagisväskor blir packade, disken tagen och hunden rastad.
Frågan är om det är värt det. Är det värt att tappa en bit av sig själv för att bli mer lik de andra omkring sig? Är det värt att ta bort för att kunna lägga till? Att sluta för att passa in?
För varje gång jag efter en graviditet skulle börja medicinera igen kom samma tvivel tillbaka. Vågar jag, vill jag? Vill jag återigen göra detta brott mot mig själv att sluta vara oförutsägbar och lite knasig. Den enda bit av mig själv som egentligen gjorde mig en smula intressant.
Alla får sin effekt av medicinering. Det som blir för en behöver inte bli för en annan. Med tiden har min hjärna och medicinerna hittat en gyllene medelväg. Där dosen hålls låg och min hjärna samarbetar med omgivningens krav på vad det innebär att vara en fungerande människa. Och där jag samtidigt kan hitta utrymme att vara kreativ och påhittig.
Om jag sedan fullständigt adapterat mig själv till denna värld av måsten och krav och därför tycker det är duktigare att genomföra mina projekt än att starta dem låter jag vara osagt.
Kanske inbillar jag mig att jag har min kreativitet på den nivå jag vill ha den. Kanske är livet med karriär, förtroendeuppdrag, sex barn och hus nog för att inte kunna göra mer än hålla näsan ovanför vattenytan.
Så mycket vet jag dock. Jag kommer aldrig sluta tänka, ifrågasätta eller söka mig framåt. Medicinering till trots, min hjärna kommer alltid behöva utmaningar och stimulans.
1959 upphörde lagen mot samkönat sexuellt umgänge och homosexualitet var inte längre ett brott. Tjugo år senare tog man bort homosexualitet ur sjukdomsregistret hos Socialstyrelsen då det fram tills dess hade klassats som en psykisk sjukdom.
Nu är det neuropsykiatriska funktionshinder som florerar bland diagnoslistorna. Det är inte likställt på något sätt med att vara kvinna eller en homosexualitet (eller hetrosexualitet heller för den delen). Däremot saknar jag debatten om tillståndens positiva sidor.
Ibland kan jag känna hur jag känner mig nära att kräkas (ursäkta uttrycket!) om jag åter ska behöva höra berättas hur stödperson behövs för "X med adhd" i skolan för att hen ska kunna hänga med i studierna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
"Det är inte X som fattar trögt det är ni som är långsamma!!!"
Ingenstans hör jag hur de behöver snabba på undervisningstakten och ge X tätare raster för att hen ska klara skolgången. Istället körs detta mantra ner i halsen på mig hur X i det närmaste dumförklaras.
Du, som är normal. Du skulle aldrig hinna med i svängarna om du levde i vår värld! Du skulle förmodligen behöva ta trippla mängder av de centralstimulerande som vi tar för att orka den fart våra hjärnor håller.
Det är nämligen en stor orsak till att många uppfattar personer med adhd/add som dumma. För när man står och pratar med en sådan person gör den femtielva kopplingar i sina tankar och spinner iväg fortare än motparten hinner tänka färdigt sin mening och så är personen med adhd/add plötsligt någon helt annan stans i diskussionen.
Men istället för att själv tänka att kanske man var lite långsam och korkad där får människan med adhd/add ta smällen och bli dumförklarad för att denne inte kunde stå kvar och stampa och tugga samma mening om och om igen.
 |
| Jag lovar på heder och samvete att barnet tycker detta är kul. Fråga mig inte varför dock för jag skulle förmodligen få hjärtsnörp i samma situation. Jag brukar blunda när de skojas. |
Nå. Medicinering var det.
När jag började medicinera var kreativiteten ett stort bekymmer för mig. För där jag började medicinera slutade min kreativitet. Istället fungerade min logiska hjärnhalva plötsligt maximalt och tog helt över allt i tillvaron. Jag kunde göra allt i rätt ordning, sortera mina papper, sitta kvar på platsen.
Jag blev den ordentliga, beiga kontorsråttan i egen hög person.
Som resultat av detta slutade jag engagera mig i egna projekt, mitt skrivande stannade av och mina diskussioner spann inte längre iväg utan tog helt förutsägbara vägar i kallpratets land. Rita och måla var inte ens att tänka på.
Men dagisväskor blir packade, disken tagen och hunden rastad.
Frågan är om det är värt det. Är det värt att tappa en bit av sig själv för att bli mer lik de andra omkring sig? Är det värt att ta bort för att kunna lägga till? Att sluta för att passa in?
För varje gång jag efter en graviditet skulle börja medicinera igen kom samma tvivel tillbaka. Vågar jag, vill jag? Vill jag återigen göra detta brott mot mig själv att sluta vara oförutsägbar och lite knasig. Den enda bit av mig själv som egentligen gjorde mig en smula intressant.
Alla får sin effekt av medicinering. Det som blir för en behöver inte bli för en annan. Med tiden har min hjärna och medicinerna hittat en gyllene medelväg. Där dosen hålls låg och min hjärna samarbetar med omgivningens krav på vad det innebär att vara en fungerande människa. Och där jag samtidigt kan hitta utrymme att vara kreativ och påhittig.
Om jag sedan fullständigt adapterat mig själv till denna värld av måsten och krav och därför tycker det är duktigare att genomföra mina projekt än att starta dem låter jag vara osagt.
Kanske inbillar jag mig att jag har min kreativitet på den nivå jag vill ha den. Kanske är livet med karriär, förtroendeuppdrag, sex barn och hus nog för att inte kunna göra mer än hålla näsan ovanför vattenytan.
Så mycket vet jag dock. Jag kommer aldrig sluta tänka, ifrågasätta eller söka mig framåt. Medicinering till trots, min hjärna kommer alltid behöva utmaningar och stimulans.
 |
| Mucklor på ett träd av cementrör, gipsbindor och brun färg. |
måndag 2 maj 2011
Hjärnan och Elaka mamman
Har varit duktig i helgen och hunnit med massor av saker. Det är lite synd att man inte kan vara duktig utan att göra så väldans mycket hela tiden.
Idag är jag trött. Jag skulle ha jobbat, men äldsta sonen hade 39.5 igår så det blev till att vara hemma. Istället gick jag upp den tid jag skulle om jag hade jobbat för att liksom vänja mig (det skulle ha varit första jobbdagen på det jobbet). Så därför är jag kopiöst trött just nu.
Funderar på att starta en blogg som heter "Elaka mamman", känner mig som det ibland. Fast jag misstänker att en sådan blogg redan finns, skriven av en svarthårig mamma i 20-årsåldern och med tre småttingar och betydligt mer rusch i tillvaron än vad jag har. Gamla människan.
Jag vill skriva men det tar bara stopp just nu. Har en massa påbörjade inlägg om ditten och datten. Djupa ämnen och kluriga liknelser. Det vill sig inte ändå. Kanske vill jag inte ens skriva egentligen. Kanske vill jag inte jobba heller. Man får inte skriva så i Alliansens Sverige men nu är jag snart 40 så då skiter jag i det. Jag har ingen lust att gå till jobbet bara för att få ekorrhjulet att snurra. Jag vill vara hemma och påta i min trädgård och vara med mina barn. Jag tycker inte ens det är något fel i att vilja vara med sina barn, jag tycker till och med att det är något hedersvärt att vilja ta hand om dem man satt till världen och få dem att gro på bästa sätt. Jag skulle gärna ha tio stycken och bara vara hemma och serva och stöka. Sådant får man inte heller skriva, inte ens på den Röda tiden. För då är man feministmotståndare och det kan man inte vara om man är fruntimmer. Nu är inte jag ett fruntimmer, men eftersom jag ser ut som ett så hamnar jag ändå i den kategorin och tvingas anpassa mitt liv efter det.
Hemmakvinnor är bakåtsträvare och hysterikor. Och de är säkert djupt kristna också för den delen.
Jag har en tro. Jag tror antalet faktiska ateister är lågt, lägre än ateisterna själva tror. Att tro är något människan gjort sedan länge, det är ett sätt att förhålla sig till sin omvärld och känna sig tillfreds med att man inte kan förstå allt. När saker blir obegripliga och saknar förklaring behöver man känna trygghet och hopp ändå. Det är då man plockar fram det man känner tillit till.
Det kan vara en Gud, som skapat allt bortom ens förstånd, det kan vara forskarrapporterna som ännu inte är skrivna, det kan vara sin egna mästerliga person, som klarar sig så bra i världen. Men de allra flesta känner tillit till något. Den sanna ateisten har ingen tro på något. Det behöver vara en ytterst synisk och deprimerad människa och det är sannerligen inget eftersträvnadsvärt. Jag har människor i min närhet som anser att det är tufft att vara ateist men jag tror faktiskt inte de har kapacitet nog att verkligen driva igenom sin ateistiska tro. Är man ateist är det oftast ett ställningstagande man tar då religonen inte kan ge en de svar och den trygghet man behöver. Det heter "att inte tro på Gud" inte att inte vara troende.
Själv har jag precis ändrat religon. Från att tro på The Force och Jesus har jag nu övergått till att tro på Hjärnan. Hjärnan är den värld vi lever i anser jag, det är den som definierar vår omvärld och det är den som förhåller sig till yttervärlden. Det är den som tolkar vad som ska anses vara grönt, vad man blir lycklig av, hur man ska välja rätt och vad man ska äta till middag. Allt baserat på de intryck som förmedlas till den längs livets gång.
Dessutom är hjärnan plastisk. Och den är förmodligen plastisk till en grad vi ännu inte förstått. Att vara plastisk betyder att den är föränderlig. Det får mig att tänka tanken att allt är möjligt. Och vad som inte är möjligt kan man inte veta förrän man provat och försökt.
Jag tror alla har sina begränsningar beroende på många olika faktorer. Kanske man har en omgivning som hindrar, kanske har man vissa genetiska förutsättningar. Men alla kan testa sina gränser för att se hur långt man kan gå. Och alla kan själva bestämma åt vilket håll man vill försöka testa.
I alla fall alla som bor i västvärlden. Sitter man fängslad på en kvadratmeter tillsammans med fem andra gubbar är det säkert svårt att bara hålla förståndet i schack.
Nu ska jag ta och aktivera RAS i min hjärna med lite koffein och se om den kan överkomma trötthetssignalerna och börja arbeta lite ändå.
Under tiden kan du fundera på vad du tror på och vart du vill? Hur ser det ut?
Idag är jag trött. Jag skulle ha jobbat, men äldsta sonen hade 39.5 igår så det blev till att vara hemma. Istället gick jag upp den tid jag skulle om jag hade jobbat för att liksom vänja mig (det skulle ha varit första jobbdagen på det jobbet). Så därför är jag kopiöst trött just nu.
Funderar på att starta en blogg som heter "Elaka mamman", känner mig som det ibland. Fast jag misstänker att en sådan blogg redan finns, skriven av en svarthårig mamma i 20-årsåldern och med tre småttingar och betydligt mer rusch i tillvaron än vad jag har. Gamla människan.
Jag vill skriva men det tar bara stopp just nu. Har en massa påbörjade inlägg om ditten och datten. Djupa ämnen och kluriga liknelser. Det vill sig inte ändå. Kanske vill jag inte ens skriva egentligen. Kanske vill jag inte jobba heller. Man får inte skriva så i Alliansens Sverige men nu är jag snart 40 så då skiter jag i det. Jag har ingen lust att gå till jobbet bara för att få ekorrhjulet att snurra. Jag vill vara hemma och påta i min trädgård och vara med mina barn. Jag tycker inte ens det är något fel i att vilja vara med sina barn, jag tycker till och med att det är något hedersvärt att vilja ta hand om dem man satt till världen och få dem att gro på bästa sätt. Jag skulle gärna ha tio stycken och bara vara hemma och serva och stöka. Sådant får man inte heller skriva, inte ens på den Röda tiden. För då är man feministmotståndare och det kan man inte vara om man är fruntimmer. Nu är inte jag ett fruntimmer, men eftersom jag ser ut som ett så hamnar jag ändå i den kategorin och tvingas anpassa mitt liv efter det.
Hemmakvinnor är bakåtsträvare och hysterikor. Och de är säkert djupt kristna också för den delen.
Jag har en tro. Jag tror antalet faktiska ateister är lågt, lägre än ateisterna själva tror. Att tro är något människan gjort sedan länge, det är ett sätt att förhålla sig till sin omvärld och känna sig tillfreds med att man inte kan förstå allt. När saker blir obegripliga och saknar förklaring behöver man känna trygghet och hopp ändå. Det är då man plockar fram det man känner tillit till.
Det kan vara en Gud, som skapat allt bortom ens förstånd, det kan vara forskarrapporterna som ännu inte är skrivna, det kan vara sin egna mästerliga person, som klarar sig så bra i världen. Men de allra flesta känner tillit till något. Den sanna ateisten har ingen tro på något. Det behöver vara en ytterst synisk och deprimerad människa och det är sannerligen inget eftersträvnadsvärt. Jag har människor i min närhet som anser att det är tufft att vara ateist men jag tror faktiskt inte de har kapacitet nog att verkligen driva igenom sin ateistiska tro. Är man ateist är det oftast ett ställningstagande man tar då religonen inte kan ge en de svar och den trygghet man behöver. Det heter "att inte tro på Gud" inte att inte vara troende.
Själv har jag precis ändrat religon. Från att tro på The Force och Jesus har jag nu övergått till att tro på Hjärnan. Hjärnan är den värld vi lever i anser jag, det är den som definierar vår omvärld och det är den som förhåller sig till yttervärlden. Det är den som tolkar vad som ska anses vara grönt, vad man blir lycklig av, hur man ska välja rätt och vad man ska äta till middag. Allt baserat på de intryck som förmedlas till den längs livets gång.
Dessutom är hjärnan plastisk. Och den är förmodligen plastisk till en grad vi ännu inte förstått. Att vara plastisk betyder att den är föränderlig. Det får mig att tänka tanken att allt är möjligt. Och vad som inte är möjligt kan man inte veta förrän man provat och försökt.
Jag tror alla har sina begränsningar beroende på många olika faktorer. Kanske man har en omgivning som hindrar, kanske har man vissa genetiska förutsättningar. Men alla kan testa sina gränser för att se hur långt man kan gå. Och alla kan själva bestämma åt vilket håll man vill försöka testa.
I alla fall alla som bor i västvärlden. Sitter man fängslad på en kvadratmeter tillsammans med fem andra gubbar är det säkert svårt att bara hålla förståndet i schack.
Nu ska jag ta och aktivera RAS i min hjärna med lite koffein och se om den kan överkomma trötthetssignalerna och börja arbeta lite ändå.
Under tiden kan du fundera på vad du tror på och vart du vill? Hur ser det ut?
 |
| Det är vår nu. Såhär såg det dock ut för några månader sedan när man blickade mot Frösöberget. |
fredag 29 april 2011
Feng Shui och dålig medicinering
När det gäller min npf är det medicineringen som har stått i fokus senaste tiden. Eller snarare den icke fungerande medicineringen. Jag har lagt ner åtskilliga timmar på att fundera på hur jag kan få den att fungera. Problemet är att jag just nu medicinerar med Medikinet (Ritalin) fastän jag har haft, och fungerat bra på, Metamina. Att jag inte tar Metamina nu beror på att jag ammar och då är Ritalin betydligt lämpligare.
Något annat som har stört mig är mitt tråkiga hem. Det kan tyckas banalt och det kan så vara. För mig är dock ett hem med den rätta känslan väldigt viktigt för mitt allmänna välmående. Jag gillar tanken med Feng Shui, att man ska ha ett gemytligt flöde i hemmet. Vad Feng Shui innebär tror jag beror på vem som bor i hemmet.
Här är det framför allt vardagsrummet som stört mig. Det är avlångt och har en massa fönster och dörrar på stället som gör det helt omöjligt att möblera bra. Eftersom jag har datorn och skrivbordet i samma rum betyder det att jag inte alls blir lika effektiv när jag sitter där som jag skulle vilja vara.
Häromdagen lessnade jag helt och flyttade en soffa rakt ut på golvet (det är saker man kan tillåta sig när man har ADHD -att bryta normer! ;) ) och satte mig i den andra. Plötsligt var det som om hela energin i rummet förändrades och frågan jag funderat över så länge fick faktiskt ett svar. Ett tungt piano, som jag inte haft en tanke på att flytta för just viktens skull, var nyckeln för att få allt annat att fungera. Så dagen efter var det ett piano, som med hjälp av en matta under och putthjälp av två starka nioåringar som fick byta plats. Och resten bara följde med.
Det är otroligt hur mycket damm och skräp som ansamlas under möbler, fast man tycker att man försöker dammsuga under. Men nu har jag både ett ommöblerat och rent vardagsrum!
En av de läkare jag haft tyckte att jag skulle ta medicinen redan när jag vaknade. Något som blir väldigt konstigt när man dels stressar för att hinna alla morgongöromål och dels är så pass utvilad att saker och ting faktiskt fungerar utan medicinering, vilket är rätt bra för självförtroendet.
Men. Ibland behöver man göra det som inte ens finns i ens tankevärld. Och med första dosen tagen innan frukosten är klar fungerar plötsligt Ritalin även för mig. Åtminstone så jag slipper sluta amma för att byta till Metamina.
Idag är det Valborg och påsklovets sista dag. Vi kommer förmodligen gå ut och titta på eldarna tillsammans med de andra i byn och känna gemenskapen och den förväntan inför morgondagen som lågorna i mörkret ger.
Något annat som har stört mig är mitt tråkiga hem. Det kan tyckas banalt och det kan så vara. För mig är dock ett hem med den rätta känslan väldigt viktigt för mitt allmänna välmående. Jag gillar tanken med Feng Shui, att man ska ha ett gemytligt flöde i hemmet. Vad Feng Shui innebär tror jag beror på vem som bor i hemmet.
Här är det framför allt vardagsrummet som stört mig. Det är avlångt och har en massa fönster och dörrar på stället som gör det helt omöjligt att möblera bra. Eftersom jag har datorn och skrivbordet i samma rum betyder det att jag inte alls blir lika effektiv när jag sitter där som jag skulle vilja vara.
Häromdagen lessnade jag helt och flyttade en soffa rakt ut på golvet (det är saker man kan tillåta sig när man har ADHD -att bryta normer! ;) ) och satte mig i den andra. Plötsligt var det som om hela energin i rummet förändrades och frågan jag funderat över så länge fick faktiskt ett svar. Ett tungt piano, som jag inte haft en tanke på att flytta för just viktens skull, var nyckeln för att få allt annat att fungera. Så dagen efter var det ett piano, som med hjälp av en matta under och putthjälp av två starka nioåringar som fick byta plats. Och resten bara följde med.
Det är otroligt hur mycket damm och skräp som ansamlas under möbler, fast man tycker att man försöker dammsuga under. Men nu har jag både ett ommöblerat och rent vardagsrum!
En av de läkare jag haft tyckte att jag skulle ta medicinen redan när jag vaknade. Något som blir väldigt konstigt när man dels stressar för att hinna alla morgongöromål och dels är så pass utvilad att saker och ting faktiskt fungerar utan medicinering, vilket är rätt bra för självförtroendet.
Men. Ibland behöver man göra det som inte ens finns i ens tankevärld. Och med första dosen tagen innan frukosten är klar fungerar plötsligt Ritalin även för mig. Åtminstone så jag slipper sluta amma för att byta till Metamina.
Idag är det Valborg och påsklovets sista dag. Vi kommer förmodligen gå ut och titta på eldarna tillsammans med de andra i byn och känna gemenskapen och den förväntan inför morgondagen som lågorna i mörkret ger.
 |
| Denna tårta gjorde jag när jag skulle berätta om graviditeten på jobbet. Ibland vet man bara, för just då hade jag ingen aning om könen på barnen. Rätt hade jag i alla fall... |
fredag 22 april 2011
Svar...
Hej "2-barnsmamma med ADD"
Jag kan naturligtvis inte säga vad det är som orsakar dina upplevelser. Det låter jobbigt minst sagt! :(
Jag har haft min diagnos i lite över 10 år nu. Från början var jag väldigt försiktigt med att berätta, nu tänker jag inte lika mycket på det. Inte på samma sätt i alla fall.
När det gäller kompisrelationer har jag haft tur och hittat bra vänner. Ibland undrar jag vad de ser hos mig och om de verkligen menar att vara vänner. Sen blir det ofta en här och en där, sällan i ett sammanhang och jag har inget gäng jag håller ihop med.
Partnerrelationer har jag inte haft så många så där vet jag egentligen inte. Jag vet att det kan vara problem och jag tror man behöver jobba på att förstå ADD:n tillsammans. Här hemma skämtar vi om den emellanåt och det tillåtande taket är högt. Annars skulle det aldrig gå.
Hur de närmaste upplever mig har jag brukat fråga ibland faktiskt. Har även gjort personlighetstester i jobbet. Jag tror dock att för mig överväger min autismbit (har "autistiska drag") mer än vad ADHD:n gör. Det är oftast den biten som vållar störst problem. Jag vet att många omkring mig upplever mig som stel och lite "besserwisser" fastän jag är en människa som skulle kunna gå över eld och vatten för den som står mig nära. Det har gjort mig ledsen i perioder. Just nu är min period att dels spela på den rollen och göra den extra tydlig när jag behöver och annars försöka lära mig att spela vad jag känner innerst inne.
Tror du de har försvunnit pga din diagnos tänker jag först. Eller är det pga hur diagnosen är. Eller för att du kanske förändrats efter att du fick diagnosen.
Jag tror många med npf upplever en sorg och ilska första tiden efter att man fått diagnos. Sorg över allt som gått förlorat och ilska för allt vad den tagit med sig i ens liv. Sådant tar tid att bearbeta tänker jag.
För mig har medicinering och att lära mig mer om hur diagnosen fungerar hjälpt mycket i att komma vidare. Trots att det har gått tio år nu håller jag fortfarande på att se på mig själv utifrån och hittar nytt. Då kan jag känna hur orättvist det är. Att vi med diagnos ska hitta sätt att vara och anpassas istället för att de runt om kan acceptera. Men tyvärr är det så det ser ut. Och någonstans tar jag kraft från att det är jag som gör jobbet till fungerande, inte dem. Någonstans hoppas jag att det syns i form av självutveckling, ödmjukhet eller liknande.
Jag hoppas du hittar ditt sätt att gå vidare. Hoppas du inte tog illa upp att jag svarade med ett inlägg. Säg till i så fall så raderar jag det.
Jag kan naturligtvis inte säga vad det är som orsakar dina upplevelser. Det låter jobbigt minst sagt! :(
Jag har haft min diagnos i lite över 10 år nu. Från början var jag väldigt försiktigt med att berätta, nu tänker jag inte lika mycket på det. Inte på samma sätt i alla fall.
När det gäller kompisrelationer har jag haft tur och hittat bra vänner. Ibland undrar jag vad de ser hos mig och om de verkligen menar att vara vänner. Sen blir det ofta en här och en där, sällan i ett sammanhang och jag har inget gäng jag håller ihop med.
Partnerrelationer har jag inte haft så många så där vet jag egentligen inte. Jag vet att det kan vara problem och jag tror man behöver jobba på att förstå ADD:n tillsammans. Här hemma skämtar vi om den emellanåt och det tillåtande taket är högt. Annars skulle det aldrig gå.
Hur de närmaste upplever mig har jag brukat fråga ibland faktiskt. Har även gjort personlighetstester i jobbet. Jag tror dock att för mig överväger min autismbit (har "autistiska drag") mer än vad ADHD:n gör. Det är oftast den biten som vållar störst problem. Jag vet att många omkring mig upplever mig som stel och lite "besserwisser" fastän jag är en människa som skulle kunna gå över eld och vatten för den som står mig nära. Det har gjort mig ledsen i perioder. Just nu är min period att dels spela på den rollen och göra den extra tydlig när jag behöver och annars försöka lära mig att spela vad jag känner innerst inne.
Tror du de har försvunnit pga din diagnos tänker jag först. Eller är det pga hur diagnosen är. Eller för att du kanske förändrats efter att du fick diagnosen.
Jag tror många med npf upplever en sorg och ilska första tiden efter att man fått diagnos. Sorg över allt som gått förlorat och ilska för allt vad den tagit med sig i ens liv. Sådant tar tid att bearbeta tänker jag.
För mig har medicinering och att lära mig mer om hur diagnosen fungerar hjälpt mycket i att komma vidare. Trots att det har gått tio år nu håller jag fortfarande på att se på mig själv utifrån och hittar nytt. Då kan jag känna hur orättvist det är. Att vi med diagnos ska hitta sätt att vara och anpassas istället för att de runt om kan acceptera. Men tyvärr är det så det ser ut. Och någonstans tar jag kraft från att det är jag som gör jobbet till fungerande, inte dem. Någonstans hoppas jag att det syns i form av självutveckling, ödmjukhet eller liknande.
Jag hoppas du hittar ditt sätt att gå vidare. Hoppas du inte tog illa upp att jag svarade med ett inlägg. Säg till i så fall så raderar jag det.
tisdag 19 april 2011
Medicinering igen
Jag har haft en period av riktigt usel medicinering. En enstaka stund har det varit bra och allt fungerar. Sen blir jag stillasittandes eller nervpirrig i hela kroppen. Det är otroligt frustrerande när man kastas fram och tillbaka på det sättet. Ett tag var jag helt utan för det var ändå bättre.
Nu hoppas jag på att jag fått det att fungera genom att ta små, små mängder med mycket täta intervall. Det är inte utan att ett depåpreparat känns lockande.
Jag fick frågan en gång om hur jag klarar av att ha så många barn när jag har diagnos. Mitt svar då var att jag undrar hur jag skulle kunna klara av att ha diagnos utan alla mina barn. Utan dem blir jag sittandes, får bubbelångest (en ångest där hela världen känns som en stor bubbla, som man inte kan ta sig ur) och riktar min energi på helt fel saker.
Mina barn får mig att självklart kliva upp varje morgon, att ständigt interagera med andra och de håller mig igång. De stunder jag inte har dem hemma får jag svårt att veta åt vilket håll jag ska gå och blir oföretagsam. Att inte ha barnen omkring mig skulle innebära att jag bara måste tänka på mig själv. Vilket tråkigt liv jag hade haft då!
Så jag är ytterst tacksam och glad över att ha fått mina barn. För de får mig att göra mer i livet, både för mig och för dem!
Nu hoppas jag på att jag fått det att fungera genom att ta små, små mängder med mycket täta intervall. Det är inte utan att ett depåpreparat känns lockande.
Jag fick frågan en gång om hur jag klarar av att ha så många barn när jag har diagnos. Mitt svar då var att jag undrar hur jag skulle kunna klara av att ha diagnos utan alla mina barn. Utan dem blir jag sittandes, får bubbelångest (en ångest där hela världen känns som en stor bubbla, som man inte kan ta sig ur) och riktar min energi på helt fel saker.
Mina barn får mig att självklart kliva upp varje morgon, att ständigt interagera med andra och de håller mig igång. De stunder jag inte har dem hemma får jag svårt att veta åt vilket håll jag ska gå och blir oföretagsam. Att inte ha barnen omkring mig skulle innebära att jag bara måste tänka på mig själv. Vilket tråkigt liv jag hade haft då!
Så jag är ytterst tacksam och glad över att ha fått mina barn. För de får mig att göra mer i livet, både för mig och för dem!
fredag 15 april 2011
Vill.
Det är så mycket jag vill göra. Varför kan man inte dela sig på två ibland?
 |
| Detta är vad som händer om man köper en dekorativ vattenkanna och ställer den i fönstret bredvid blommorna; Din hjälpsamma 4-åring ställer upp och vattnar åt dig. Tyvärr tål inte aloe vera plantor speciellt mycket vatten. Inget att oroa sig för dock! Ställ den i solljus eller ovanför ett element och låt bli att vattna på ett par dagar så repar den sig snart. |
torsdag 14 april 2011
Medicinering
Det är inge bra när man står där och undrar om man ska ta eller inte ta, bestämmer sig för att ta. Bara för att få hjärtklappning en halvtimme senare och inse att redan tog en stund innan man stod där och funderade.
måndag 11 april 2011
Det är lite roligt hur saker och ting sprider sig på sociala medier. Min svåger brukade avsluta sina statusuppdateringar med "..det gör ingenting." och till slut började vänner reagera när han bröt från detta mönster. Jag tyckte det var lite intressant och började, inspirerad av honom, att skriva mina uppdateringar som "Dagens ordspråk". Helt meningslösa ordspråk egentligen eftersom de mest handlade om triviala saker som hänt under dagen, men de lät bättre än "Tagit en kopp kaffe".
Nu har jag börjat se, bland mina vänner, hur formuleringar som "Dagens citat" och även direktkopierat "Dagens ordspråk" har börjat dyka upp. Det kanske inte kommer ifrån mig, men jag tänker att de har åtminstone inte blivit avskräckta av att jag skrivit mina ordspråk.
Det värsta med att börja med en dylik företeelse dock är känslan av ett krav att verkligen skriva ett "ordspråk" per dag! Men det är vad man kallar ett i-landsproblem. Och för någon som gillar att skriva och leka med ord är det ett angenämt problem.
*s* : som man säger i it-världen.
Nu har jag börjat se, bland mina vänner, hur formuleringar som "Dagens citat" och även direktkopierat "Dagens ordspråk" har börjat dyka upp. Det kanske inte kommer ifrån mig, men jag tänker att de har åtminstone inte blivit avskräckta av att jag skrivit mina ordspråk.
Det värsta med att börja med en dylik företeelse dock är känslan av ett krav att verkligen skriva ett "ordspråk" per dag! Men det är vad man kallar ett i-landsproblem. Och för någon som gillar att skriva och leka med ord är det ett angenämt problem.
*s* : som man säger i it-världen.
tisdag 5 april 2011
Mind mapping
Det händer saker hela tiden. Tankar går. Något behöver göras, vet bara inte riktigt vad ännu.
torsdag 31 mars 2011
npf-diagnos
Den ständiga frågan för en person med adhd:
"Har jag tagit medicin, eller bör jag göra det nu?"
"Har jag tagit medicin, eller bör jag göra det nu?"
lördag 12 mars 2011
Plus och minus.
När man inte kan umgås med maken får man umgås med bloggen.
Många tankar fram och tillbaka. Plus och minus, rätt och fel. Jag inbillar mig att det är en del av diagnosen, att man försöker bringa någon slags ordning i allt som sker i tillvaron.
Förra helgen var jag på min man om att jag vill att vi umgås, gör något tillsammans. Idag påtalade jag igen hur jag verkligen saknar vuxna att umgås med och att han är den vuxna jag kan umgås med.
Igår var han jättetrött av sitt ryggonda och ville inte umgås. Idag tog han två barn och åkte ut och fiskade. Kvar blev jag hemma med resten av barnaskaran och hushållet. Det ÄR in till döden tråkigt att hänga tvätt och plocka ur diskmaskinen varje dag. Nu är han hos en kompis och hjälper denne med lite snickerier.
Jo, det var snällt av honom att ta med några barn och eftersom vi inte är barnlediga denna helg så tyckte han väl inte det var någon idé att ha en dejt. Samtidigt är det ju mest helgen vi har att ses och pratas vid. Även om han tycker att vi pratar hela tiden och man måste ju se saker och ting från den andres sida ibland också.
Så går det hela tiden. Vad har jag för rätt att begära att han gör hushållsarbete när han jobbar hela veckorna, har ryggont och fixar med bilarna? I den patriakala världen med matriakat inom husets fyra väggar så har jag naturligtvis all rätt i världen, men i den neutrala logiska världen, den jag lever i? Jag har svårt att se skillnad på kön och hur vissa uppgifter, beteenden, företeelser är kopplade till kön. Min man har hand om bilarna eftersom han är alldeles för stresskänslig för att ha hand om barnen. Och efter det så har han blivit så pass bra på bilarna att det går fortast om han gör det.
Ibland orkar jag inte umgås med min hjärna. Det är då jag behöver få lyssna på någon annans tankar en stund och få mina tankar bollade mot ett annat perspektiv och en annan ryggsäck. Men nu sitter jag här ändå, i tystheten och fängelset av att ha hand om barnen. Man får nog inte säga så men det blir lite av en fängelsekänsla när man inte bara kan resa sig och ta en promenad på en timme, spela hög musik eller sysselsätta sig med något som kommer kräva åtskilligt med tid och djup koncentration.
Jag bär på min pappas stress. Han ville alltid hem. Var vi än var, på affären, på fest, ute så skulle han alltid hem. Och alltid stod han med menande blickar och stressad min mot mamma, som försökte roa sig så gott hon kunde. Allt för att vi skulle hem.
Så till viss del tror jag att jag binder mig själv till hemmet, lärd från barnsben. Måste, måste..
Det får mig att försöka tänka på vilka vanor, tankar och känslor jag överför till mina egna barn. Jag vill inte att de ska förföljas hela livet av ett mantra de inte vill höra. Och ändå hör jag mig själv "städa, städa, städa...".
Mina barn vill inte städa och jag förstår dem. Varför skulle de vilja göra det när de ser hur illa deras mor tycker om det? Och varför måste de göra det varje dag när deras pappa nästan alltid slipper undan och bara behöver göra det när hans anda faller på?
Så jag förstår dem mycket väl. Samtidigt fungerar inte min tillvaro om det inte finns rena ytor. Och med åtta personer i familjen klarar jag inte att ordna dem själv. Inte utan att hela summan hamnar på minuskontot.
Men vad gör man?
Idag har jag tagit fram scrapalbumet. Lusten föll på och ska jag överleva behöver jag fylla på kontot. En eftermiddag senare insåg jag att jag inte kommer kunna göra något sådant på mycket länge. Flera år. Tills barnen är större. Jag insåg också hur mycket jag verkligen behöver egen tid, tid utan barn. Det är nästan så jag börjar längta till jobbet, stället jag nästintill avskyr i mina tankar. Där får man lite egen tid. Ser man riktigt upptagen ut och tar med sig kaffekoppen till datorn på kafferasten istället för att sitta kvar vid fikabordet så kan man få sig några egna, helt fria, minutrar.
Så ser man till helheten så blir nog minus plus minus ett plus.
Många tankar fram och tillbaka. Plus och minus, rätt och fel. Jag inbillar mig att det är en del av diagnosen, att man försöker bringa någon slags ordning i allt som sker i tillvaron.
Förra helgen var jag på min man om att jag vill att vi umgås, gör något tillsammans. Idag påtalade jag igen hur jag verkligen saknar vuxna att umgås med och att han är den vuxna jag kan umgås med.
Igår var han jättetrött av sitt ryggonda och ville inte umgås. Idag tog han två barn och åkte ut och fiskade. Kvar blev jag hemma med resten av barnaskaran och hushållet. Det ÄR in till döden tråkigt att hänga tvätt och plocka ur diskmaskinen varje dag. Nu är han hos en kompis och hjälper denne med lite snickerier.
Jo, det var snällt av honom att ta med några barn och eftersom vi inte är barnlediga denna helg så tyckte han väl inte det var någon idé att ha en dejt. Samtidigt är det ju mest helgen vi har att ses och pratas vid. Även om han tycker att vi pratar hela tiden och man måste ju se saker och ting från den andres sida ibland också.
Så går det hela tiden. Vad har jag för rätt att begära att han gör hushållsarbete när han jobbar hela veckorna, har ryggont och fixar med bilarna? I den patriakala världen med matriakat inom husets fyra väggar så har jag naturligtvis all rätt i världen, men i den neutrala logiska världen, den jag lever i? Jag har svårt att se skillnad på kön och hur vissa uppgifter, beteenden, företeelser är kopplade till kön. Min man har hand om bilarna eftersom han är alldeles för stresskänslig för att ha hand om barnen. Och efter det så har han blivit så pass bra på bilarna att det går fortast om han gör det.
 |
| Tyckte denna lek var lite talande. I ett hem där båda föräldrarna har npf tar nog "fixa hojen" lite längre tid än i andra familjer. |
Ibland orkar jag inte umgås med min hjärna. Det är då jag behöver få lyssna på någon annans tankar en stund och få mina tankar bollade mot ett annat perspektiv och en annan ryggsäck. Men nu sitter jag här ändå, i tystheten och fängelset av att ha hand om barnen. Man får nog inte säga så men det blir lite av en fängelsekänsla när man inte bara kan resa sig och ta en promenad på en timme, spela hög musik eller sysselsätta sig med något som kommer kräva åtskilligt med tid och djup koncentration.
Jag bär på min pappas stress. Han ville alltid hem. Var vi än var, på affären, på fest, ute så skulle han alltid hem. Och alltid stod han med menande blickar och stressad min mot mamma, som försökte roa sig så gott hon kunde. Allt för att vi skulle hem.
Så till viss del tror jag att jag binder mig själv till hemmet, lärd från barnsben. Måste, måste..
Det får mig att försöka tänka på vilka vanor, tankar och känslor jag överför till mina egna barn. Jag vill inte att de ska förföljas hela livet av ett mantra de inte vill höra. Och ändå hör jag mig själv "städa, städa, städa...".
Mina barn vill inte städa och jag förstår dem. Varför skulle de vilja göra det när de ser hur illa deras mor tycker om det? Och varför måste de göra det varje dag när deras pappa nästan alltid slipper undan och bara behöver göra det när hans anda faller på?
Så jag förstår dem mycket väl. Samtidigt fungerar inte min tillvaro om det inte finns rena ytor. Och med åtta personer i familjen klarar jag inte att ordna dem själv. Inte utan att hela summan hamnar på minuskontot.
Men vad gör man?
Idag har jag tagit fram scrapalbumet. Lusten föll på och ska jag överleva behöver jag fylla på kontot. En eftermiddag senare insåg jag att jag inte kommer kunna göra något sådant på mycket länge. Flera år. Tills barnen är större. Jag insåg också hur mycket jag verkligen behöver egen tid, tid utan barn. Det är nästan så jag börjar längta till jobbet, stället jag nästintill avskyr i mina tankar. Där får man lite egen tid. Ser man riktigt upptagen ut och tar med sig kaffekoppen till datorn på kafferasten istället för att sitta kvar vid fikabordet så kan man få sig några egna, helt fria, minutrar.
Så ser man till helheten så blir nog minus plus minus ett plus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)