Jag har slutat städa.

Jag har gett upp, kapitulerat, fogat mig till majoritetsbeslutet, fallit till föga, avsagt mig mina forna ideal, lagt ner mina vapen och erkänt mig besegrad. Jag har slutat städa.
Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.

Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.

Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.

Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.

Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.

Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!

Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.

Hur gör vanliga människor?

Att gå och lägga sig i tid kan många med neuropsykiatriskt funktionshinder intyga vara en svår uppgift att genomföra. Det är så tyst och lugnt på kvällen när alla barn lagt sig och TV:n försörjer mig med det ena tilltalande programmet efter det andra. Tillsammans med en dator i knäet är tillvaron komplett.


Det gör inget om jag sitter uppe lite sent, jag är i alla fall inte trött så då borde det gå bra. Eller hur?

Ett par timmar efter att jag slutit mina blå hör det första anropet. "Mamma! Jag är sjuk!!!"

Jag lyckas dock somna om snabbt och hinner sova en hel timme innan barn nummer två och bebisen vaknar samtidigt. I dessa tider av höstsjukor känns städa undan efter dem som högre prioritet än att amma en 1½ åring till sömns. Så palten får stå i sängen och skrika medan sängen bäddas om och barnet lugnas. Barn nummer ett har placerat sig framför TV:n, klockan är tre på natten, men det känns ändå som en bra idé och barn nummer två placeras också där medan jag själv placerar mig med palten.

Vid femtiden ansluter sig barn nummer tre efter visst stök från barn nummer två under de gågna två timmarna. Känslan lutar alltmer åt twilight zone och man börjar fundera om det någonsinn kommer komma en morgondag eller om man har fastnat i limbo.

Kommande timme innan väckarklockan ringer består av ytterligare amning, konferens i hallen, ljudlig TV i bakgrunden och extremt lite sömn.

Det är så himlans typiskt! Just denna natt mot dagen då jag ska hålla föreläsning. Vad gör man? Fyra barn sjuka, eftersom ytterligare en sällade sig till högen sjuklingar direkt på morgonen.
Jag tycker det är extremt svårt att ställas inför val där de olika valen väger lika tungt fast i varsinn kategori. Man kan liksom inte säga att det ena valet är bättre eller sämre än det andra och helst skulle man vilja äta kakan och ha den kvar.

Hur gör vanliga människor, undrar jag, för att kunna ta ett beslut mitt i trötthetens dimma, på den extremt korta tiden man har på morgonen?

Vems viktiga möte är viktigast och vem får stanna hemma?



Jag vet inte om jag gjorde rätt val men jag åkte till min föreläsning. Även om jag såhär i efterhand gärna hade låtit bli eftersom jag fick stå och försvara en artikel, som lyder under mitt arbetes namn men som jag dock själv inte har skrivit. Så där hamnade jag i dilemmat igen.

Vem är man lojal mot då? Mot föreningen man representerar eller mot flocken framför en som man gärna vill nå och ha samarbete med?

Att agera ledare och utöva retoriska agument när man är tröttare än tröttast och helst skulle vilja segna ihop där på scenen äro icke förenligt. Så mobben vann denna gång. Vi är bovarna fastän det egentligen inte var vi som gjorde fel.



Det är också en sådan där knasig sak med vanliga människor. Hur de så gärna klär på sin älskade Kejsare. Med rockar, mantlar, kronor, vida byxor och len sammetsskjorta. Det är inget stopp på eländet ibland.

Om en journalist kommer fram till exakt samma sak som en utredare på Livsmedelsverket kom fram till för ett par år sedan skulle man i forskarsammanhang, ni vet nördsammanhang, benämnade som "starka bevis". Men församlingen framför mig beslutar sig istället för att bojkotta föreningen som fört fram bevisen. Som när man flyttar på den mobbade istället för att ta itu med mobbingkulturen.

Kan man inte bara fråga sig själv om det är något man kanske behöver ändra på i sin yrkesutövning och så får det vara bra med det?

Jag tycker det är knepigt med alla de där känslorna man ska ta hänsyn och rätta sig efter ibland. För jag förstår inte. Inte när det gäller vetenskapliga sammanhang som yrkesliv och vård, då tycker jag man kan lämna känslorna därhän och satsa på att göra något åt situationen istället.



Men, men.. .vad vet jag. Jag är ju ingen vanlig människa.





X/Y