Studier

Jag har tagit en kurs. Helt och enbart för min egen skull. Det känns härligt egoistiskt att få göra en sådan sak. Speciellt som jag satt alla andra före i flera år nu. Stått ut på ett jobb jag velat ändra på, tagit hand om barn, flyttat till hus när jag trivs i lägenhet, varit den som stannat kvar på sin arbetsplats så en annan kan byta plats, sett till familjens väl och ve istället för min egen egoism.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.

Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?

Jag har inga svar. Jag har bara frågor.

Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?

Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.

De kallar mig klok...

Jag förstår fortfarande inte vad det är som får folk att kalla mig klok. Som jag upplever det är det kommentaren jag oftast får höra om mig själv. Inte av kollegorna på jobbet dock, där är det faktiskt tvärtom. Där blir jag ofta satt sist, den som inte är hörd osv. Men av andra, av "riktiga" kompisar. Nu senast på min facebooksida.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.

Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.

Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.

Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.

Dotterns pumpa...

Dagen som var.

Igår åkte maken på första älgjaktsdagen och idag har vi haft barnkalas.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.

Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.

Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.

En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.

På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!

Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.

Här bodde kattungarna först. Men nu hade lådan tydligen blivit
för trång så nu är de flyttade till ett annat ställe och kattmamman
ser väldigt nöjd och tillfreds ut!