Draken har landat.

Just nu kämpar jag med föräldraskapet. Jag tror egentligen inte att barnen faktiskt beter sig illa eller är extremt ouppfostrade. Det är däremot hur jag känner just nu.
Det sägs emot, det gnälls, det skriks, bråkas, fajtas, klagas... och vad jag än säger så har det tydligen inte pondus nog att drivas igenom.

"Ingen glass före middagen" byts till "Då tar vi glass själva!" En önskan att de ska gå och lägga sig resulterar i "Gnääääääll, men mammaaaaaa!! NÄ! Jag tänker inte gå och lägga mig nu!"
Ett tag trodde jag att det var sommarlovet som varit för långt. Att jag inte kunde möta upp deras små sinnen med hjärnaktivering nog.
Nu har de gått i skolan och dagis i en vecka och skillnaden sträcker sig till att det är lite lugnare hemma mellan 9-13 innan allt brakar lös igen.

Jag tycker om att vara mamma. Ibland sitter jag och funderar på vad jag ville bli här i livet. Om det är något kvar som jag behöver självförverkliga. Kanske ska jag ta en kurs i tyska? Eller läsa lite antropologi? Jag har till och med sneglat på läkarprogrammet.
Men djupast ner i mitt hjärta vet jag, hur fånigt och patetiskt det än låter när man har en akademisk examen, att det är mamma jag ville bli.
Likväl sitter jag nu här och bara vill bort från allt. Just nu vill jag upphöra att vara förälder för ett tag. Få slippa det eviga gnället, utdragna nattningar, tassande fotsteg nattetid och att alltid behöva tänka på hur man beter sig. Jag har en sådan primitiv lust att bara ställa mig och gorma tillbaka. Skrika okvädesord och vifta vilt omkring mig. Lämna allt och slå igen dörren det hårdaste jag kan bakom mig.

Förnuftiga jag förstår naturligtvis att allt detta beror på vår trängda situation. Att åren med prematurer, nyinflyttade i en by, dagisbråk, depression, ett krävande jobb och nu ekonomisk press sätter sina spår. Att man till slut en dag inte orkar vara glad och hoppfull längre. Att man någonstans behöver få hitta tillbaks till sig själv.
Tvärtemot-jag ser inte. Tvärtemot-jag spottar och fräser och tycker allt är pest och pina. Att barnen är dumma och jag själv världens mest värdelösa förälder.
Häromdagen var jag en sån där hemsk förälder. En som inte orkar mer och bara skriker dumma saker och kallar barnen för både det ena och det andra. En sån där förälder som sedan skäms för att medvetet ha gjort barnen ledsna och sen sätter sig och gråter över hur värdelös hon är medan maken får gå in och reda upp alltihop. En drakmamma.

Jag torkar tårarna och ber att få vara själv en stund. Länge nog för att lugna mig och orka igen. Någonstans skulle jag bara behöva en vitaminskjuts, en serotonininjektion. Få in lite färg i den grå vardagen.
Måhända har maken rätt. Vi skulle inte ha stylat hela hemmet i vitt, svart och beige. Kanske jag skulle ta och sätta mig i barnens rum ett tag istället?

Statusuppdatering

Nu lider sommaren mot sitt slut och höstens vindar börjar göra sig hörda ute. Den genomträngande värmen är borta och man anar en mer avmättad värme med inslag av lägre temperaturer ute.

Jag älskar den här årstiden. När jag var yngre var vintern min favorit men numer känns den årstiden mest kall och jobbig. Nu ser jag fram emot att få plocka av vinbärsbuskarna, ta in de sista rabarberna och planera inför nästa år. Tänkte försöka mig på att få till en hallonbuske också på tomten.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite frågande över vart sommaren tog vägen. Det känns inte som vi har haft någon och det har inte rört mig i ryggen tidigare. Men i år hade jag verkligen behövt få ha en sommar. Eller kanske är det ett lugn i tillvaron jag letar efter?

Det har varit så mycket kaos sista tiden, de senaste fyra åren. De barn, som kaoset startade med, har börjat bli stora. De har gått från toddlers till barn nu. Snart börjar de verksamheter som kyrkis och allmän förskola. Det känns sorgligt på något vis.
Jag känner mig sorgsen i sinnet. Som om jag står ensam på ett öde golv. Lämnad. Mitt huvud är tomt på tankar och känns tungt att bära. Som om jag vaknat upp från ett rus eller ett inferno.

Kanske är det 40årskrisen. De flesta jag känner tror inte på kriser. Jag borde fråga hur de motiverar det för jag undrar så.
Jag tror kriser är naturligt i livet. Går man igenom livet utan kriser lever man på samma fläck hela tiden på något sätt. En kris tar dig till upplevelsernas centrum och låter dig förskräckas, förfäras, upptäcka och gå vidare. En kris är stunden då du tar till dig allt som händer kring dig just då. Hur dina barn blir större och självständigare, hur dina föräldrar blir allt äldre och ofärdiga och snart behöver din hjälp för att klara tillvaron och dina tankar kring hur den tiden kommer te sig för dig en dag. Då barnen som nu håller på att bli stora, är vuxna och ska finnas där för att låta dig slippa ensamheten.

Livet går så fort. Jag har alltid sysselsatt mig med nya saker, utforskat, upptäckt, låtit mig hänföras, tagit till mig. Med öppet sinne gått mot nya saker och mött världen med tillförsikt.
Nu känner jag hur jag vänder allt ryggen. Inte i vredesmod eller bitterhet, mer av trötthet och likgiltighet. Jag vet inte om jag orkar resa mig en gång till. Att lära sig nytt har blivit gammalt. Det roar mig inte längre.

Ytterligare en kris för mig är det faktum att min man sagt helt ifrån för fler barn. Det är saker jag knappt vågar yppa men jag har inte tänkt dit där bebistiden skulle ta slut.
Flera gånger har jag tänkt att "detta är sista barnet" men snart har bebissuget kommit tillbaka. Inte alltid så jag har tänkt göra något åt det, men möjligheten att alltid funnits. Nu finns den inte längre. Inte för min egen del heller. Även om en ny bebis känns spännande så behöver man räcka till åt dem man har. Och där känner jag att min tid är begränsad nu.

Jag önskar att man kunde ta semester från livet ibland. Jag tror många skulle behöva det. Få slippa ifrån den dagliga jakten på levebröd, alla möten och måsten. Bara få kura ihop, rensa sinnet och få hämta kraft igen. För ibland blir även roliga måsten icke energigivande. Men vart tar man vägen? Vad heter destinationen för rekreation i ensamhet?

Det är så frustrerande att sitta fast. Det är så jag känner. Fast av ekonomiska skäl. Valet är snart här och regeringen talar om rätten till arbete. Mellan raderna läser jag att den som inte arbetar har inget människovärde. Min man vill arbeta men ingen vill anställa honom. Han är värd mycket för den här familjen ändå.
Ingenstans talas det om hur förödande det är att vara låst av ekonomiska skäl. Hur mycket medborgarmakt man tappar när man inte kan vara konsument. Var är vår rätt att välja ekologiska produkter, slippa köpa griskött, betala extra för att skapa något miljövänligt?
Fast är vi också av handikappet att inte ha fullt fungerade kroppar. Min man har kronisk värk. Oftast låtsas han inte om den, men jag ser hur den begränsar honom. Att ta varsitt barn på ryggen och planera ihop en fjällvandring finns inte som möjlighet. Han vet aldrig vad han ska vakna upp till nästa morgon. Varje plan behöver en plan B.
Så jag är fast vid mitt yrke och på mitt jobb. Jobbet jag inte vill ha, jobbet där jag vantrivs och vill ifrån. Men någon behöver sörja för att kunna leva i vår konsumtionskultur. Kunna sätta kläder på barnen och ge mat i magen.

Det är frustrerande och jag är rädd för att mitt liv kommer gå till spillo som vid ett löpande band. Helt utan mening och stadigvarande glädje på slutet.
Bara få känna harmoni. Det är allt jag vill.

En skänk från ovan.

Visst är det lustigt hur lösningen ibland står runt hörnet?

Jag håller på att skriva ett inlägg om andlighet på min andra blogg. Det börjar med hur jag ibland önskar saker väldigt hårt och liksom pratar inom mig själv med någon annan. Som om det faktiskt fanns en slags övermakt som skulle kunna få saker att hända.

Den här månaden går det på ett ut så att säga. Efter att räkningarna var betalda fick jag ihop det nästan på kronan. Ända tills för ett par dagar sedan då äldsta barnet kom och visade sina trasiga gympaskor.
Ett visuellt torn av behövda skor, höstkläder och stövlar tornade upp sig framför mig och jag såg för mitt inre hur min budget plötsligt seglade iväg mot horisontens yttre kanter.

Någon dag senare var vi på väg hem från en trevlig söndagsutflykt till en kompis där mina barn fått en rejäl dos behövligt C-vitamin genom färska grönsaker till kycklingtacos. En riktig lyxlunch med andra ord. Bebis somnade rätt fort iklädd sin nyfådda sommardress, en ärm- och benlös pyjamasliknande dress, som jag velat ha till honom hela sommaren.
Plötsligt svängde jag höger mot hälsocentralen istället för att fortsätta rakt fram in till stan. Jag vet inte varför, men ibland gör man sådana saker som att bara följa sin nästa ingivelse. Ringde kompisen, som bor åt det hållet, och frågade om hon var hemma. Hon svarar med att de är hemma och att hon just mailat mig om jag ville ha ett par gympaskor.

Så en längre stund än den korta visit jag först tänkt, en härlig kopp kaffe och en trevlig pratstund senare åker jag därifrån med ett par gympaskor i precis den storlek som de trasiga vi har hemma.

Min make fyllde år förra månaden. Barnen och jag letade ihop lite gömda saker, som inte användes, hemma och slog in och så ritade och pysslade de ihop lite presenter. Det blev en salt- och pepparströare, som min mamma inte kunnat med att slänga och istället lastat av hemma hos mig nu när hon rensar ur hemma inför flytten. Och så en rosa verktygslåda, som jag köpte en gång för att ha tårtsaker i. Men eftersom jag inte tårtar längre har den blivit liggandes. Nu fick den passa som flugbindningsväska istället.

Har man ett hus blir det ofta saker man behöver göra med det för att det ska hålla längre och inte till slut falla ihop. Vi har inte kunnat göra något med vårat hus det här året.
För att få lite fri tid följde jag med min mamma på stan för någon vecka sedan. Det är första gången sedan bebis föddes som jag åker iväg så själv. Så det behövdes verkligen.
Väl på en affär slänger mamma åt mig en peng. "Jag ska förklara varför", säger hon. Det visar sig att min morbror köpt saker åt dem men som han sen inte ville ha betalt för. "Ge pengarna till din dotter istället", hade han sagt.
Så nu har kunnat byta ut en elkontakt, som höll på att trilla av pinn här hemma.

Det är inte mycket tid över just nu. Det är så med barn och många barn tror jag. Vissa perioder är de liksom synkade och hittar på saker. Då står man där och har massor med tid över och undrar vad man gnällde över förut. Sen kommer perioder när det alltid är någon som är missnöjd och den ena lägger sig sent medans nästa vaknar tidigt och resten av dygnet går i samma tecken.
Mina förhoppningar jag hade sist jag skrev verkar grusas av en massa regler. Det känns inte så allvarligt ändå. På något sätt så blir inte situationen bättre bara för att man sitter och tänker och har ont i magen. Ibland måste man det ändå, men gör man det jämt tror jag man är fel ute.