Diagnos depression

Jag känner mig egentligen inte deprimerad som i nedstämd. Men jag antar att det sinnestillståndet inte har med diagnosen att göra riktigt.
Men det är diagnosen jag har fått. Inte helt oväntat eller orealistiskt får man väl tillstå även om jag själv kan känna att det är onödigt. Det ger oerhört komplexa känslor att vara i detta tillstånd. Jag vill helst inte låtsas om det, försöker spela frisk. Går hemma och ler och städar som om inget hänt. Samtidigt inser jag hur det skulle se ut utåt, exempelvis mot arbetskamrater, om de mötte mig leendes på stan. Och då tvingas jag känna efter och inse hur jag faktiskt mår.

Hur mår man då när man är i en depression? Jag vet faktiskt inte. I ärlighetens namn tror jag att jag inte mår alls. Det finns inga känslor kvar, ingen glädje, ingen sorg, inget att se fram emot. Inte heller något att gräma sig över. Det är bara tomt.

Det måste vara ett liknande tillstånd som föregår utbrändhet. Ett intetvara på känslor där görasaker tar över ens liv fullkomligt. Så allt man är blir vad man gör. Och när man inget känner kan man göra i så snabb takt att kroppen inte längre hänger med och till sist kapsejsar.

Återigen är jag sådär lyckligt lottad. Den läkare som ringer tillbaka på min påringning är trevlig, vänlig och förstående. Han inser snabbt hur landet ligger och säger att han ska hjälpa mig. På kvällen plingar mobiltelefonen med ett sms innehållande kramar och tankar från en vän.
Varför kan jag inte ta till mig detta? Jag skulle vilja ge tillbaka all kärlek och omtanke jag får. Ta det, tvinna ihop det till en liten energiboll och göra underverk för världen.
Istället funderar jag på när smällen kommer. När ska jag få sota för att jag får och inte ger? Kanske sitter jag ensam på ålderns höst, kanske finns helvetets eldar trots allt, kanske står olyckan just runt hörnet.

Jag blir lite besviken på mig själv också. En psykolog ska höra av sig för samtal eftersom Försäkringskassan numer begär rehabilitering om man är sjukskriven mer än tre veckor. Och någonstans känner jag att det kanske inte är någon dum idé ändå. Jag kan behöva gå igenom både det ena och det andra.
Tyvärr är det ju inte första gången. Det är en alltför lång historia för att berätta här men efter ett otal kuratorer och psykologer så beslöt jag mig för att det fick vara nog. Eftersom man för varje terapeut man möter ju lär sig något hade de snart inte så mycket att komma med när det gället "Projekt JAG". Nu var jag fullärd och nu skulle jag bara leva mitt liv som en vanlig människa och tackla varje motgång på ett bra sätt. Själv.

Men nu sitter jag alltså här igen. Hon, psykologen, har visserligen inte hört av sig ännu men ska jag ha en god kontakt med de som ska ge mig ekonomiska medel att överleva så kommer det ändå bli.

Ångest

Det spelar egentligen ingen roll varför. Just nu struntar jag i alla omständigheter. Det ena har lett till det andra och resultatet är en stegrande ångestkänsla som ständigt omger mig. Jag har tvingats ge upp och inse fakta. Det finns ingen väg ut mer än att ta ett steg i taget, hur långsamt det än går, och hela tiden försvara mina gränser.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag är rädd för morgondagen. Det är den bistra sanningen idag. Jag trodde aldrig jag skulle komma dit. Dit där ångesten är som slutet på tunneln. I min ungdoms dagar var den skrämmande men också kittlande och nervpirrande. Där jag står idag är den opassande och direkt olämplig. Då kunde jag rida på den dit den tog mig. Ut på vägen, in på en avdelning eller mot den svarta natten. Idag tar den mig bara till ett stort plank och det finns ingenting bakom. Det enda som kommer hända är att jag pressas mot träväggen tills dess inget mer finns kvar.

Jag är rädd för mig själv. Jag sitter fast och jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Jag ringer för att be om hjälp men tydligen säger jag inte de rätta sakerna för ingenting händer. Jag försöker hålla tårarna och känslorna borta, tar de mig kommer jag gå under.

Samtidigt skäms jag. Skäms för att jag är så svag och inte orkar. Skäms för att jag gnäller och vill vara sjukskriven som om det vore någon slags extrasemester. Och ändå vet jag någonstans att det är inte så det är. Det är bara jag som så hårt kämpar emot med näbbar och klor att jag inte tar in vad jag egentligen känner och upplever. Att jag egentligen är helt slut och inte har något kvar att ge och ju närmare slutet jag kommer desto mindre av mig finns där att bygga av.

Helst vill jag blunda och inte finnas mer på ett tag. Punkten är nådd där jag inte orkar ett steg till. Jag vill inte dit. Jag vet redan hur det ser ut och det känns så förbannat orättvist att jag ska behöva gå dit igen. Jag som lovade mig själv...

Detta är min sanna känlsa, att får det inte en lösning inom 24 timmar kommer min låga släckas och endast ett tomt skal återstå. Jag talar inte om döden, dit når jag inte förrän mina barn står på egna ben. Men jag som varandes kommer inte finnas kvar.
Allt kan naturligtvis ändras, spillror kan återanvändas. Men det är så jag innerst inne känner just nu.

Min Julklapp

Här har det hänt saker för min man har äntligen fått ett jobb! På måndag har han sin första arbetsdag efter ett halvårs sjukskrivning och ett års arbetslöshet. Och det är dessutom ett jobb som han vill ha och ser fram emot.
Jag har svårt att tro på det innan han verkligen är på jobbet men jag vågar tro tillräckligt mycket för att kunna planera för en jul. Det var nog det som varit jobbigast senaste tiden, att man inte vetat om man skulle ha råd med julklappar eller inte. Men nu blir det iaf något till barnen och så får jag den finaste julklappen av alla;
Jag kan börja köpa den mat jag vill och vara en aktiv konsument. Nu slipper jag köpa griskött för det är billigare än nöt, jag kan köpa ekologiska bananer och fairtrade kakao. Det kanske inte gör något för världen för alla kanske myglar och luras med märkningar och höjda priser. Men det känns bra i mitt inre att åtminstonde få inbilla mig att jag tar ställning. Mot utnyttjande av människor, förstörande av miljön och plågeri av grisar (och då är det ffa slakten jag tänker på där hastigheterna är så höga att de inte hinner se efter att grisarna verkligen är avlivade innan nästa steg). Jag kan göra aktiva val som känns bra för mitt välmående och köpa avocado och dinkelmjöl.
Det ser jag verkligen fram emot!