Att planera utifrån sin ADHD

Jag fick ett tips från en gammal bekant med ny diagnos. Att när det gäller planering göra det bakifrån. Eller snarare framifrån och bakåt.
Det handlar om att se vart man ska, hur ser det ut när man är klart. Och sedan backa därifrån till där man står just nu. Ska man bygga ett hus så kanske sätta i låset är det sista man gör, eller monterar trappen. Och innan det kanske man satte dit fönsterkarmar osv osv. På det sättet slipper man förhasta sig i tron att man har allt på det torra.

Det finns många kluriga sätt och trix man kan använda när man har en diagnos som ADHD för att få vardagslivet att fungera. Larm på telefoner, göro-listor uppsatta på lämpliga ställen. Problemet, tycker jag, är att man blir förblindad med tiden. Personligen har jag upptäckt att man måste byta strategi med jämna mellanrum eftersom hjärnan anpassar sig och struntar i signalerna, listan eller vad man nu har för hjälp.
Som när man kör samma väg till jobbet dag ut och dag in. Till slut är man knappt medveten om var man kör, man bara kör. Och ska man plötsligt en dag göra något annat längs den vägen är det lätt att bara köra på rutin och glömma det där extra.

Att lära sig om sin diagnos kan vara ett sätt att finta sig genom livet. Genom att veta vilka svårigheter man har kan det vara lättare att planera för dem och se till att de inte hindrar en lika mycket. De flesta med diagnos gör detta automatiskt. De märker att de inte klarar av att betala räkningar och skaffar autogiro, låter någon annan betala eller sticker huvudet i sanden (att sticka huvudet i sanden räknar jag som en strategi också faktiskt, eftersom det skyddar personen från att må akut dåligt hela tiden och känna sig stressad över de obetalda räkningarna, även om det finns andra strategier som är bättre på att få räkningarna betalda).

Har man diagnos är man skyldig sig själv att må bra tycker jag. Stressen slipper man aldrig ifrån så det gäller att ta väl hand om sig. Se till att, när man kommer ihåg, göra bra val. Kanske ta salladen istället för pommes frites när man äter ute, köpa lite frukt när man handlar fläskkotletter, kliva av en hållplats tidigare och gå eller sätta sig med den där boken istället för att fastna vid TV:n. När man kommer ihåg, för att klandra sig själv för att man inte presterar bäst hela tiden är ingen idé.
Jag tror annars det kan vara en av de fällor en person med diagnos kan gå i. Eftersom man presterar så otroligt bra, ibland. Så tänker man gärna, man vill så gärna, göra bra ifrån sig hela tiden. Någonstans tror jag att personer med diagnos ofta är väldigt snälla i grund och botten. Och det förvärrar symtomen, eftersom de vill göra bra ifrån sig för att blidka andra. En virrig, orkeslös person som inte bryr sig om sin omgivning har ju mindre problem än den som försöker leva upp till något.

I senaste numret av Attentions medlemstidning läser jag flera berättelser om personer som nyttjar sin diagnos och symtom. Som genom sitt arbete skapar sig en tillvaro där de fungerar just för att de är som de är.
Jag har tjatat om detta i flera år. Gjort listor på positiva egenskaper, lyft fram lyckade personer med diagnos. Så det glädjer mig oerhört att fler börjar se detta och att det kan få bli offentligt. Nyttja dessa personer för vad de är istället för att trycka ner!
Ingen skulle komma på tanken att få en galoppör att tävla i trav eller tvärtom. Det är ingen idé eftersom det inte fungerar. Och på samma sätt så fungerar det inte att sätta en person med diagnos i ett sammanhang där vederbörande inte fungerar. MEN! Genom att sätta personen där han eller hon hör hemma så kan man få till underverk. För det är just det. En person med diagnos kan uträtta magi.

Så glöm inte att ta hand om dig själv och trolla lite ibland!

ADHD och sovmorgon.

Jag skrev i ett tidigare inlägg på min andra blogg hur min man aldrig får sovmorgon för att jag inte står ut med att aldrig veta när han ska vakna. De är en sanning med modifikation beroende på hur man definierar sovmorgon. Han får sova längre än mig de mornar han inte ska till jobbet. Däremot får han inte sova precis så länge som han bara kan (och kanske skulle vilja).
Själv får jag aldrig något vad jag kallar sovmorgon. För mig är det att ligga kvar en stund medan någon annan är uppe och tar hand om barnen.

Jag skulle ha fått sovmorgon idag. Så jag låg kvar i sängen fastän minstingen var vaken. Min man låg också kvar i sängen medan minsting for omkring.
Min man kan fortsätta sova eller vila även efter att han vaknat till, men det kan inte jag. För mig tar till slut hyperaktiviteten över och till slut har jag myror i hela kroppen och är tvungen att gå upp fastän jag fortfarande är trött. Och det även om jag är väldigt trött. Att gå upp för att sedan lägga sig igen är också helt omöjligt, av samma anledning.

Så det blev ingen sovmorgon. Det blev en dag i trötthetens tecken istället. Och en dag att försöka förklara just detta, hur hyperaktiviteten kan driva en till saker man egentligen inte vill för min man. För det är nog inte helt enkelt att förstå.
Och kanske jag ska lägga mig någon annanstans  i kväll. Så jag slipper vakna till alls.

Då var det avgjort då!

Det är bara att konstatera faktum. Alla former av centralstimulantia i form av amfetaminderivat tar död på kreativiteten. Jag har nu minskat ner på tabletterna vissa dagar och ibland varit helt utan och effekten är påtaglig. Plötsligt kan jag göra annat, roligare, än att vika tvätt, stoppa saker i rätt lådor och hålla tider.

Min man var på ett möte med attention, lite för att se vad det var för förening. En av talarna på mötet var en konstnär, som helt vägrade medicinering och istället arbetade deltid.
Orsak att inte medicinera var just att då kunde hon inte arbeta. Eftersom kreativiteten hon behövde för konstnärsutövandet helt försvann.
Samtidigt kunde hon inte jobba utan att ha barnen på dagis. Och att få iväg dem tid gick bara ungefär varannan dag utan medicinering. Så därför arbetade hon varannan dag, måndag, onsdag och fredag. Hon hade hellre haft någon form av hjälp att få barnen på dagis för då hade hon kunnat arbeta varje dag. Men så fungerar inte samhället. Passar man inte in i mallen så passar man ingenstans.

Jag måste medicinera för att klara det jobb jag har. Så jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Att man, inte heller med medikinet, kan behålla kreativiteten och barnasinnet som jag ändå värderar högt av privata skäl.

Melatonin...

sägs vara bra för dem med sömnstörning och npf. Eller om det var bara sömnstörning. Iaf, så är jag sugen på att prova. Inte helt och fullt för min egen del för jag slocknar oftast som en fura när huvudet träffar kudden och sover sedan hela natten, med undantag för de halvvakna rörelser jag utför för att trösta barn.
Min man däremot är uppe och går, snurrar runt, ser på TV... allt möjligt vissa nätter. Jag har mina teorier om vad som ger bra sömn och inte men det är svårt att bli profet i sitt eget hus och dessutom bör man låta människor komma fram till sina egna lösningar på deras privata problem. Lite mindre privat kan jag dock tycka vissa problem blir när de påverkar andra, men ändå.

Här kan man beställa melatonin:
http://www.biovea.com/eu/index.aspx

Så det tänkte jag prova.

Session nio.

Som skrivet tidigare, dessa inlägg är för min egen skull så gäspar du bara av rubriken bör du förmodligen sluta läsa. :)

Träff nio var ungefär som de tidigare. Det började bra. Jag tog tag i min egen situation och efter att ha pratat med coachen på bussen på vägen in beslöt jag mig för att hugga tag i ett riktigt psykologämne. Tyckte åtminstone jag att det var.

Döden.

Jag är rädd för döden. Otroligt rädd. Sådär så att jag får tunnelseende av att tänka på det. Förr var jag rädd för förlossningar. Jag tycker fortfarande att de är läskiga men på något sätt har jag liksom lyckats kbt:a (kbt = kognitiv beteendeterapi) mig ur den där skräcken jag kände tidigare genom att uppleva några förlossningar. Med döden är inte det där lika lätt. Det finns de som dör och sedan kommer tillbaka men det är ju inget man kan planera för att göra. Man kan inte planera för att skaffa barn heller men det är ändå större chans att få prova på en förlossning än det är att prova på döden.
Så jag är skräckslagen.

Små barn pratar gärna om döden under en period. De frågar vart man hamnar när man dör, konstaterar att katten/marsvinet/hunden/farmor... har dött. Man kan gå till en grav och berätta.
Jag hade aldrig någon sådan fas. På något sätt tror jag att jag tänkte att någon gång ska väl någon vuxen berätta för mig hur det är och vad jag behöver veta. Att man dör fick jag veta. Att alla dör likaså. Dock var det inte riktigt någon som berättade för mig hur man dör bäst. Ja, inte hur man hamnar högst upp på tronen och stannar där tills man dör utan mer hur man dör minst ångestfullt.

Så under hela min första del av mitt vuxna liv levde jag efter devisen att aldrig ångra något jag gjort. Att alltid göra mitt allra bästa i varje situation med de förutsättningar jag hade och sedan nöja mig i efterhand med att jag gjorde vad jag kunde.
Det är inte alls någon dum idé. Man slipper säkert en hel del ågren och frustrationer. Det tar dock inte bort det faktum att man dör och sedan inte finns mer.

Min psykolog är inte rädd för döden. Hon förstår inte heller hur någon kan vara det eftersom alla ju ska dö. För henne var det som ingenting att fundera över egentligen. Så vi snöade in på mitt förhållande och en massa andra saker istället.
Jag får försöka leva på tron att det är härligt att dö. De flesta som har dött och kommit tillbaka vittnar om att det är en härlig känsla och att de knappt kan vänta tills de ska få ta det där steget över till slut. Ett fåtal talar om skräck och terror. Månne det vara de som kommer till helvetet? Inte för att jag vet om där finns en Himmel och ett Helvete men kanske är det därifrån historierna kring det hela kommer?
Får fortsätta att göra mitt bästa här i livet då så man får en härlig död.

En väg.

Kattbegravning.

Tid att vara, tid att finnas, tid att göra och tid att sörja. Var sak har sin plats så även en liten, liten kattunge som valde att vända om.

Det handlar om Hello Kitty. Den lilla svarta och bruna bebisen, som blev sjuk och gick bort. En annan har hunnit bli en tråkig vuxen människa som knappt hinner se livet mellan stress och hushållssysslor och tycker att på tre ynka veckor hinner väl ingen fästa sig vid en liten kravlande tingest?
Barn lever i en annan värld. En värld full av äventyr, stora fjärilar, monster under sängen och skepp på vida hav. En värld där allt från den minsta fluga till största elefant har sin plats. Så självklart ska en liten kattunge som valde att vända om få ha en värdig begravning.

Så det blev det. Barnen vill öppna lådan för ett sista avsked, en mjuk päls på en älskad vän.
En utvald plats, ett fång blommor, en dikt. En blomma för varje farväl och ett spadtag för varje blomma. Vi vinkar hej då och sörjer en stund. Filten och kortet följer med i jorden.

Efteråt serveras juice, kaffe, mjölk och tilltugg. Vi minns, skrattar och äter tårta.

Hej då Hello Kitty. Vila i frid.

Mamma bakade tårtan och gjorde katten...

...resten av dekorationerna stod ena barnet för.

Andra barnet ville göra en helt egen tårta. Alldeles själv.