Session fem

Ja, vad ska man säga. Skämdes när jag kom dit gjorde jag ju efter tillsägningen jag gav förra gången. Noterade även om mig själv att jag blivit bekväm nog på stället att jag avslappnat kunde ta med mig både fralla och sojalatte till väntrummet, trots fler väntande där. Det är inte riktigt jag att kunna utmärka mig bland andra.

Det blev ett strukturerat och sansat samtal. Tämligen intetsägande egentligen. Jag tror problemet lite ligger i att min hjärna arbetar relativt långsamt. Nu vet ju inte sjukvården huruvida jag har Asperger eller inte och detta icke-faktum tycks vålla en hel del problem. Själv vet jag dock att jag har drag av och därmed uppvisar vissa av symtomen, vars orsaker kan förklara en del av mina beteenden. Och detta känns bra.
Hursom så behöver min hjärna betydligt mer tid på sig att processa saker än vad jag tror andras behöver. Så en timmes session (eller snarare 65 min, eftersom min snälla psykolog tålmodigt låter mig dra över tiden) räcker inte. Till detta ska tilläggas att en session-timme egentligen är 45 minuter. Jag skulle egentligen behöva dubbla tiden för att faktiskt komma någonvart.

Idag blev åtminstonde samtalsämnet fastslaget. Jag vet nu vilken sten jag måste börja lyfta på för att komma vidare.

Karriär

Det här är svårt att erkänna egentligen men min slutsats nu är att jag har tråkigt. Det kan vara ett bra tecken, nämligen på så sätt att jag inte längre behöver koncentrera mig på att orka igenom dagen utan faktiskt är så pass pigg att jag orkar ha tråkigt.

Sen kan jag få lite livsångest. Vad gör man nu? Och problemet som kvarstår är, trots allt, att det inte är arbete som är problemet lika mycket som platsen. Jag vill verkligen inte tillbaka till hamsterhjulet. Jag vill åtminstonde ha lite bjällror och pompom-bollar på det om jag ska springa där. Hjulet jag har att blicka mot är stålfärgat och gnisslar. Inte alls trivsamt med andra ord.
Jag vet bara inte vad jag vill göra istället. Och det känns som om världen inte längre ligger för mina fötter så som den gjorde för 10-20 år sedan. Gör jag ett val nu så är det det sista jag gör när det gäller karriär, utbildning osv. Det är klart att det finns undantag, äldre personer som gjort en helomvändning, men de är inte lika vanliga. Tyvärr luras jag in i den här världens föreställning om att man ska hitta det optimala, göra dunderkarriären, lyckas ordentligt annars har man inte lyckats alls. Så av alla möjliga saker jag kan komma på kan jag inte välja vilken som kommer bli bäst. Blir jag lycklig om jag blir framgångsrik, kommer jag ångra något om jag bara satsar på lyckan utan att få med mig välfärden? Är det värt att gå en lång utbildning eller ska man ta en snabbare väg?
Istället står jag kvar på stället och stampar, vilket egentligen är det absolut sämsta alternativet.

Jag hoppas jag kan lära mina barn att trivas i livet istället för att jaga något som inte finns.

Uppgång och fall.

I förrgår var jag trött. Slut och utan lust att göra något överhuvudtaget. Men ändå inte förlamande trött. Det var skönt, att få vara bara trött och lite utarbetad men inte apatisk. Så även om jag inte fick något alls gjort, inte ens någon större behållning av dagen så var den ett tecken på att det fortfarande går åt rätt håll -det bättre.

Jag var glad igår. Glad att äntligen komma ur mitt skal och bli människa.
Psykologtid hade jag också. Eftersom det var ett tag sedan pga juluppehåll så såg jag fram emot att gå dit och få lite fart på bearbetningen. Och med det strålande resultatet att faktiskt må bättre på egen hand var det med känslan av att vara en duktig elev som jag gick dit.

Det hela började bra, vi gick från småprat kring julen till hur jag tar på mig ansvaret för allt och alla men glömmer mig själv. Jag skulle just komma till hur jag borde inse fakta och börja värdesätta mig själv istället för att ge till andra då hon, psykologen, snöade in på någon slags tolkning av vad "bästa vänner" och att "ha vänner" innebär. Eftersom jag lätt tänker gott om alla, tar mig an varenda människa som ler mot mig som om de vore min högra hand så lurar jag mig själv i att tro att jag har så fasligt många "bästa vänner" när den rätta benämningen egentligen borde vara "bekanta". Men detta vill inte psykologen hålla med om utan försöker ideligen få mig på tankarna att ibland känner man sig mer ensam än man är.
Jag känner bara  hur jag blir riktigt irriterad. Jag har alltid tyckt att psykologer är lite jamsiga som aldrig säger ifrån men nu behöver jag en som bara håller med mig! Varför sitter hon och säger emot mig hela tiden?! Desperat försöker jag, via lite omskrivningar, vädja till hennes medhållande proffesionalitet, men icke! Till slut bestämmer jag mig för att vara helt tyst. En patient som sitter helt tyst borde man väl ändå förstå är en som man tappat på vägen, som alienerar sig istället för att vara delaktig i terapin?
Jag vet inte vad som hände sen riktigt, vi småpratade en stund till för man kan ju inte vara tyst hur länge som helst och sessionen var ändå snart slut. Från sprallande glad har jag nu ett mörkt tryck över huvudet.

Fan! Varför är det aldrig någon som lyssnar på en och tror på vad man säger?! Är det inte vad psykologer har betalt för -att bara hålla med en?!

I väntan på skjuts hem blev åtminstonde alla broschyrer och tidningar i väntrummet väldigt välordnade och jag sänder en tanke åt hur många minutrar personalen måste spara på ett sånt här ställe där det högst sannolikt kommer in någon med jämna mellanrum och som rättar till allt stök och oordning.

Min skjuts, tillika min man, bara skrattar åt min berättelse om hur hemsk min session var. Igenkänningskomik gissar jag och sänder en tacksam tanke uppåt åt att konditoriet bredvid har sojalatte för medtagning på menyn.

Behöver jag ens skriva att resultatet på min anknytningstest blev "normal kurva dock med viss avvikelse på distans till andra samt behov av bekräftelse"?
Man är den man är och kan inget annat bli. Även om man luras att tro det lite då och då.

Samtal med försäkringskassan.

De har kundanpassat sig, de har gått charmkurser och lärt sig prata med trevlig röst och vänliga ordalag. De kommer ändå inte ifrån att ge en känslan av Storebror ser dig.
Jag har flera funderingar och tankar kring hur jag ska lösa min situation. Att spela med som en nickedocka ligger inte för min personlighet. Och ändå får jag ont i magen efter att ha pratat med handläggaren. Sa jag för mycket? Tänk om hon tycker att jag har alldeles för många idéer för att kunna vara sjuk och friskskriver mig? Att dessutom lilleman kommer på att han måste bajsa mitt under samtalet och mobiltelefonens förinställda komihåg-larm hojtar och piper på uppmärksamhet gör inte saken bättre.

Jag bluddrar snabbt in mig på tio invecklade spår samtidigt och ställer flera udda frågor. Efteråt vill jag bara dra något gammalt över mig. Kan jag inte bara lyssna, säga "ja" och "amen" och ge sjutton i att säga allt jag tänker!

Fast det var väl just det. Att jag har en neuropsykiatrisk diagnos, som gör mig impulsiv och känslig för stress. Därför sitter jag här nu, i utbrändhet och pladdrandes med min handläggare på försäkringskassan.

Viskar...

viskar tyst, tyst att kanske, kanske jag är på återvändande.

Igår tog orken slut på eftermiddagen, så jag klarade av att hålla normalt tempo mer än halva dagen. Och jag är inte helt slut idag. Jag ska försöka fortsätta lyssna på mig själv och trappa upp i lagom takt.

Dagen efter.

Jag försökte lägga mig tidigt. Inför jullovets slut behöver jag börja komma upp i hyfsad tid på mornarna så jag hinner få iväg tjejerna till skolan. Och ändå försov jag mig. Tre timmar mer än jag brukar sov jag och ändå känner jag mig så otroligt trött.

Min hjärna har börjat vakna till liv. Den kan se framåt, den kan tänka sig att pyssla lite, den har behållning av att diskutera med andra. Det är som om ökningen av kreativiteten sker på bekostnad av den fysiska orken. Ju mer idéer och lust jag får desto mer lik en mycket gammal kvinna blir min kropp. Trött, sliten, tung, ont.

Det går i alla fall rätt bra att lära sig ta det lugnt och bara vara.

Ikväll har två funderingar passerat mina tankar.

Först kände jag mig lite modfälld i tanken att det är svårt att hämta sig från en depression när man lever i en kravfylld livssituation. Hur hämtar man kraft när man måste simma motströms?

Den andra tanken var att ibland kanske närvaron av barnen kan hela mer än en frånvaro av dem. Det är ofta så, kan jag tycka, att man gärna vill flytta bort barnen hos den som inte mår bra. Nu har vi haft jullov och de har varit uppi hela tiden. Och det enda jag känner är att deras närvaro är läkande.

Hopp om livet.

Plötsligt en dag var det som att vakna upp! Långsamt gick det att pressa sig alltmer till att få något gjort här hemma. Bit för bit rensades spindelväven bort. Ett hörn första dagen och så fyra nästa dag. Sedan fyra till dagen efter det, ja till och med ett femte på kvällen.
Det var efter samtalet med läkaren. Det där jag ber om en månads extra sjukskrivning och han hummar och säger att han väl kan göra det. Med sedan måste man verkligen komma igång, ut i livet, vara arbetsför.

Jag märkte själv hur livfull jag lät på rösten. Han ringde ju ändå på morgonen och en ny dag är alltid lite mer spännande än en förlorad. Jag förstod ju att man inte kan tro på någon som låter så. Kverulant ut i fingerspetsarna. Jag är nog inte sjuk, trots allt. Det är inbillning. En självuppfyllande profetia, som det så fint heter.
Det var då jag började med första spindelväven.

Efter det där sista på kvällen vaknade jag upp till Intet igen. Ett flertal måluppfyllande, meningsfulla och belönande uppgifter fanns på min görolista men inte hjälpte det. Det gick knappt att ta ett steg framåt. Inte ens läsa mer än en mening i taget på skärmen var utförbart. Gångbart var endast att knata omkring och göra ingenting. Helst hade jag velat göra ingenting i TV-soffan men den var redan ockuperad. Först efter en halv dag av absolut ingenting vaknade jag till liv igen.

Bilden har absolut ingenting med bloggtexten att göra.

Så det är bättre, mycket bättre, dock inte helt bra. Sen vet jag inte vem eller varför jag ska övertyga att jag inte är frisk. Var det behovet kommer ifrån. Försvarstalen spelas upp inuti mitt huvud åter och åter igen. Om hur ingen tror på mig, hur det viskas latmask bakom min rygg.
Kanske är där något att ta tag i. Att jag inte kan erkänna för mig själv att jag kan bli sjuk.

Dagens inspiration: http://doroteagarbergs.blogspot.com/
Den fick mig att tänka att min depression är botbar... man blir ödmjuk inför livet.

En snara runt halsen

Just nu önskar jag mest att jag kan hitta en smula självkänsla. För när jag gräver längst därinne så inser jag någonstans att det är där det falerar just nu.
Man kan behöva vara sjukskriven, behöva mediciner. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra mig med andra, bättre människor, sådana som klarar allt i livet utan hjälp. Och då känner jag mig som sämst i världen. Jag klarar inte ens av att vara sjukskriven ordentligt. Är man sjukskriven för depression är man ledsen, låg, har sömnsvårigheter och går runt i mjukisar. Jag sitter och hackar vid datorn varje dag, beställer saker, deltar i bloggtävlingar, gör allt jag inte borde göra. Som en värsta lodis blir allt som står på nätet viktigare än att tänka på dagens lunch, eller renbäddning av sängar, jaga dammråttor... Jag som alltid varit noga med att hushållsarbetet åtminstonde ska flyta på struntar nu helt i det. Det är inte likt mig alls, jag känner inte igen mig själv, vet inte var jag befinner mig, vilse.

Samtidigt går jag upp varje dag, tar kontakt och pratar med folk, har inga svårigheter att skriva en inköpslista och handla mjölk och smör. Med två kassar mat tänker jag att jag nog fejkar allt, är en kverulant, en fuskare, en parasit på samhällets välstånd. På kvällen rensar jag barnens garderober och efter två stycken är jag tvungen att sätta mig ner. Jag kan inte lyfta ett finger längre. Tänker att kanske allt inte är som det ska ändå, att jag faktiskt kan ta mig rätten att känna mig slutkörd för det är vad jag är. Att efter en hel dags vila stupa i soffan efter att ha tittat igenom två garderober kläder känns inte kvalificerande för ett arbete. Jag skulle inte vilja ha en sådan arbetstagare på min arbetsplats.

Nästa dag ringer läkaren och frågar om jag behöver mer sjukskrivning. "Ja", säger jag för det hade jag ju lovat mig själv. Att jag inte skulle vara dum den här gången och gå in i livet för tidigt bara för att stupa igen, spela rysk roulette med familjens väl och ve. Ta hand om mig själv.
Så jag motiverar och förklarar. En månad, sen ska jag vara återställd lovar jag. En månad, det tycker han kan var ok men sen måste man blidka försäkringskassan och bli frisk. Jag lovar att bli frisk.

När luren är pålagd känner jag mig dum igen. Varför sa jag så? Sänker mig till samhällets botten. Sjukskriven, den värsta parasiten av dem alla.
Tänker att jag ska ringa upp och be honom avskriva sjukskrivningen. Eller kanske man kan gå direkt till försäkringskassan och säga att man tar föräldradagar istället -så ser det bättre ut i statistiken? Det borde göra dem glada och nöjda.
Sjukskriven vill jag inte vara men jag vill inte heller göra ett dåligt jobb. Och just nu känns de två önskemålen omöjliga att förena.

Visst är det bra att snaran dras åt kring sjukskrivningarna och statens ekonomi går ihop. Men stilla undrar jag om inte själva snaran kan göra folk sjuk.
Eller kanske är det bara jag som vill vara alla till lags, även försäkringskassan och alliansen. Man kan inte göra alla lyckliga, men om man försöker riktigt hårt kanske det går...