Middagslur

Detta är ett dilemma när man har en hyperaktivitet. Att sova mitt på dagen känns otroligt stressande och tråkigt. Jag vill gärna sova en liten stund såhär efter en vakennatt med sjukt barn och möjligheten att lämna friska barn på dagis. Lilleman sover gott och  jag är vaken.
Min man brukar uttrycka det med "Jag är inte tillräckligt trött" när han sitter uppe förbi tolvslaget på natten. Han vill gå och lägga sig men det skulle inte fungera. Stressade människor kan bete sig på samma sätt och det kanske är vad hyperaktivieten handlar om, en inneboende stress. Skillnaden är att hyperkativitetens stress kommer just innifrån medan den stressade vardagsmänniskan oftast får sin stress från yttre faktorer. För jag har ingen stress alls just nu. Jag har saker jag hade tänkt göra men jag har lärt mig att inse att de inte är dödsviktiga. Tvätten går ingenstans och dammråttorna tar jag när jag hinner. Och ändå kan jag inte slappna av nog för att kunna slumra till.

Sen är det så med föräldraskap, och detta är allmängiltigt. Att när man väl, äntligen, lägger sig ner en stund så kan man ge sig dän på att ungen vaknar. Sitter man och gör ingenting brukar de sova hur länge som helst.

Min lilla blogg och jag

Sjuk son, skolstart, papper, jour...
Idag är jag trött men ändock tillfreds. Det är nog det bästa med helgjourer -när de tar slut! Man får liksom en sån där genuin rätt att ha ledigt.
Det brukar stocka ihop sig på tvätt- och städfronten under helgjouren när man far fram och tillbaka mellan jobb och hem med ledsna barn och lite stressad make som följd. Det går liksom inte att hålla rutiner och hinna allt då.
Så idag har jag städat och skurat och sitter och bara myser i soffan. Och det är SÅ skönt!

På gång är även badrummet i källaren, vilket känns otroligt fantastiskt. Och den här gången tror jag till och med att det kanske kan gå vägen att bli klart. Jag leddes in i illusionen att den skulle bli klar till jul förra året, men vi hade helt olika definition kring uttrycket "vara klart" då. Jag såg framför mig ett badrum med ljus och färger men kanske lite spartansk inredning. Min man tyckte "klart" var detsamma som "fungerande toalettstol". Så där var den. En toalettstol på ett betonggolv mitt i byggdammet. Inte ens ett handfat att tvätta sig i. Nu har vi en toalett på markplan så det var inte för vår skull men det hade kännts skönt för gästernas skull att ha en lite mer inredd toalett.

Och nu har jag en vaken son igen. Kanske jag visar bilder på toaletten i morgon då. Om jag hinner, sjuka barn tar minst lika mycket tid som bygge av toaletter...

Katter spenderar mycket tid på att vila. Om människor vore
lite mer som katter skulle vi aldrig vara där vi är idagnär det
gäller utveckling. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Off eller on

Jag tröttnar ofta på mig själv. Kanske inte lika ofta som min omgivning gör det. Inbillar jag mig iaf, att min omgivning rätt snabbt blir bra less på att höra allt negativt och tråkigt.
Samtidigt behöver man få ur sig sådant för annars växer det till en stor sophög som aldrig tar slut.

Jag har inte skrivit i min andra blogg på bra länge. Ett tag tänkte jag lägga ner den, för jag har liksom ändå ingen lust att skriva. Det är som om allt ändå redan är skrivet, att allt bara går runt fast med nya ord. Jag vet inte om det är min syn på världen, världens syn på mig eller om det bara är en hjärna som är för trött för att tänka.

Med tiden jag lever ökar kravet på att göra allt bättre. Och när man hela tiden satsar mot det bästa kommer man till en punkt där allt plötsligt svänger. För svänga måste det ju någon gång. Kanske inte exakt just nu, men dagen närmar sig.
För även om en mycket gammal människa fortfarande kan göra saker är kroppen ändå begränsad. Få är de 80-åringar som likt stressade småbarnsmammor ränner runt på stan och försöker göra tusen saker samtidigt. De kan liksom inte.
Så någonstans måste ju förmågan att kunna ebba ut mot att bli gammal. Även om erfarenheten man har gör att man kan kapa en del steg så är tanken skrämmande för mig.

Förändring. Det är vad det handlar om. Att inte klara förändring. Att växa upp är förändring, att bli gammal är förändring. Den enda förändring som inte påverkat mig har varit den att bli förälder.

Det känns som om jag står vid ett vägskäl och vägarna är många. Mitt i en rondell idag insåg jag att problemet är att jag kan välja nästan vad jag vill. Jag skulle kunna gå i min väns skor och satsa helt på familjen, jag kan fortfarande vidareutbilda mig till något helt annat, likväl som jag kan stanna kvar där jag är och trivas och utvecklas i det. Och inget alternativ är egentligen varken sämre eller bättre än det andra.
Så hur vet man då vad som är rätt?

Jag har inget svar på den frågan. Den som gäckat mig sedan tjugo års ålder. Frågan man trodde då skulle vara besvarad sedan länge, för alla kan ju svaret på den.
"Vad ska du bli när du blir stor?"

Själv har jag inte den blekaste aning.

Impulsivitet

Jag vet egentligen inte när impulsivitet ska vara av nytta. Jag drar ibland de parallellerna, att ADHD skulle vara en slags personlighet med drag som ändå kan vara av nytta för mänskligheten. Som påhittigheten och drivkraften.
När det kommer till min egen impulsivitet har jag ibland bara lust att krypa in under en stol och stanna där. Som när jag rättfram svarar på känsliga inlägg eller har lite väl ingående uppdateringar på facebook. Jag vet egentligen inte vad skillnaden blir, att reagera över något när man gör det övervägt eller impulsivt. Men jag gissar att den övervägda reaktionen blir lite mindre ettrig och kanske mer vettig ur ett helhetsperspektiv. Kastar man ur sig saker sådär helt impulsivt riskerar man framstå som en kappvändare i andras ögon.

Detta är min senaste impulsivitet:

Hej XXX,


Tack för din åsikt, självklart borde vi tänkt på detta i större utsträckning, vi tar till oss av detta och ska försöka tillgodose detta i framtida undersökningar.

Mvh

Per Ekfeldt,



RAM


Med vänlig hälsning / Kind regards

Per Ekfeldt

Research and Analysis of Media
per.ekfeldt@rampanel.com

www.rampanel.com


Från: RAM Swe [mailto:info_swe@rampanel.com]

Skickat: den 18 augusti 2011 09:42

Till: Per Ekfeldt

Ämne: VB: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012

Från: XXX[mailto:XXX@yahoo.se]

Skickat: den 17 augusti 2011 18:53

Till: RAM Swe

Ämne: SV: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012


Hej!

Er undersökning går inte att svara på om man inte är bi- eller heterosexuell. Önskar ett bättre hbtq-tänk tack!

Jag borde inte svara på enkäter och undersökningar. Hur jag än gör och hur mycket jag än säger till mig själv i början att "det är bara en undersökning, de kan inte ta hänsyn till allt" och "försök se andemeningen i det hela nu!" så hakar jag ALLTID upp mig på detaljer.

Denna gång en enkätundersökning bla om "Sveriges sexigaste man" där man exempelvis fick frågor om vilken man man helst skulle vilja vara med.
Nu vill jag inte vara med någon man alls, och just då, när jag svarade på enkäten, ville jag inte ens vara tillsammans med min egen man så jag saknade mer könsneutrala svar.
Varför jag nödvändigtvis måste meddela detta till ansvariga för enkäten vet jag inte. Jag menar, fatta vad de ska skratta vid fikabordet. En flata som vill rösta på "Årets sexigaste man!"

Det är som den gången jag gjorde en web-undersökning för att se om man hade drag av Asperger. Personer med asperger ser gärna fakta före känslor och läser hellre raderna än mellan dem.
Jag kommer inte ihåg vad jag påpekade till ansvarig den gången men jag kände själv hur självutlämnande hela grejen med att öht påpeka något på ett dylikt test var så snart jag tryckt på "sänd". Man skulle lika gärna ha som sista fråga "Har du några synpunker på detta test får du extrapoäng till Aspergergruppen".
Det är som när man påpekar stavfel i sjukvårdens tester för personer med npf då brukar ansvariga ur personalen nästan himla med ögonen.

Just nu har jag skrivit lite väl impulsiva saker på ett forum där jag hänger och har lite ont i magen över vilka svar jag kan ha fått. Med all rätt säkerligen, men det känns aldrig roligt att bli utskälld även om man inte gjorde det i uppsåt utan bara i en svacka mellan tabletterna där alla adhd-symtom plötsligt fick fritt spelrum.

Så då får man bida tiden tills man samlat mod med att blogga istället...