En Vogon blir aldrig utbränd

Min kreativitet har försvunnit och jag hittar den ingenstans. Jag hade den förr och den lyste upp livet för mig. Mitt bland all vetenskap, hållbara teorier och prestationer så fanns den där som en tavla på väggen. Man ser den inte men ändå gör den den vita väggen mer hemtrevlig än om den inte fanns där alls.

Jag drömde om den vita väggen, den i mitt vardagsrum, den utan tavlor. Helt vit och med en rundad glugg högt upp mot taket. Ett hål fanns det där i den tjocka väggen och med nöd och näppe nådde jag upp till gluggens nederkant. Med blicken i riktning mot taket såg jag först ingenting då jag hävde mig upp för att se. Nere mot golvet i rummet mittemot fanns bara en äcklig grönbrun sörja av något oidentifierbart. Ett hem för Vogoner (red. En universums byråkrat ur boken "En liftares guide till galaxen") med steg lika tunga som Morrans.
Jag började rita blommor runt kanten på gluggen, små lila blåklockeliknande blommor i en krans runtom. Luften i rummet på andra sidan lättade en smula, sörjan rann undan och där började växa blommor som på en äng.

Jag vaknade med en plötslig lust att fästa färgglada klistermärken på min laptop och hänga upp en bild på Mumintrollet vid mitt skrivbord.
Jag har läst någonstans att muminfamiljen var tänkt att föreställa den perfekta familjen. Den som har respekten nog för varandra att låta dem utvecklas och vara ifred med sina tankar samtidigt som där alltid ryms kärlek. Det förstod jag aldrig när jag läste böckerna. Jag gillade Snusmumriken, som kom och gick när han behagade och alltid höll sig på det enkla planet, det utan krusidullerna och tillgjordheten. Gjorde upp sin eld inför varje natt till sig själv och den som behövde sitta vid den.
Jag är van att ständigt hålla lägerelden brinnande, aldrig låta den slockna. Alltid låta dess lågor sträva upp mot nattens mörker, mot bergen i bakgrunden. Sprakande och brusande brinner den för sina egna lågors skull och brinner den en dag ut är det mig du hittar i askan.
Jag önskar jag kunde, likt Fågel Fenix, uppstå ur den där svarta högen på marken. Lyfta och flyga mot himlen. Fågel Fenix har aldrig bott i Mumindalen och hör inte hemma där. Istället växer små gröna strån upp ur markens brända fläck, smala sköra strån med en och annan knopp att växa och bli till en blomma.

Att vara där ingen är.

I tomma intet, där inget längre kan existera det är platsen jag tas till ibland. Det är en högst märklig och total obeskrivbar känsla. Som ett ingenting, som inte är ett svart hål, inte en tomhet, inget högt fall, inget orosmoln på himlen. Det är en stund av något som inte finns, som inte kan undgås och inte heller förutsägas.
Att ha en sinne som inte fungerar, helt utan förvarning.

Om jag skulle beskriva det skulle en sövning komma närmast. Den som någon gång blivit sövd kanske vet känslan av att plötsligt inte finnas för att sedan börja finnas igen. Allt däremellan är ingenting.
Eller som att ha en siamesisk tvilling på ryggen kopplad till ens blodomlopp. Och som plötsligt ibland drar i sig två flaskor vin på stående fot.

Det som tidigare var en självklarhet är plötsligt inte längre görbart. Man försöker att inte tro på det, att inte se. För ingen vill se sig själv i sådan skepnad. Att robotlikt kunna utföra uppgifter men bara till en viss gräns. Från att alltid kunnat pressa lite, lite till. Kunnat koppla in en halv växel högre, bara ett till steg uppåt, ett hinder till. Inte hela tiden, men när det behövs så går det. När man måste då gör man det.
För hur ska tillvaron annars kunna fungera? När vissa saker inte går att låta bli. Ett jobb ska skötas, barn ska tas omhand och om ingen annan finns där får man sköta det själv.

Det är i springorna av alla pusselbitar som egen tid och påfyllning ska få plats. Så mycket får man pressa i mellanrummen att hela pusslet till slut krackelerar. Lite i taget går det sönder tills det plötsligt rämnar som en sprucken dammlucka. Vatten i mängder forsar ut och allt blir ohanterbart. Vattenflödet är starkt och drar med allt i sin väg. Långsamt tvingas man inse hur man sjunker och inget land är att se. Vattnet stiger över axlarna och når snart öronen, ögonen, pannan. Ögonen sluts och kroppen hänger i en overklighet där medvetandet kämpar för att hålla reda på vad som är upp och ner. Djupare och djupare tills en undervattensvirvel snurrar allt till oigenkänlighet där riktning inte längre finns.

En okänd strand. Ett öronbedövande lugn. En total matthet i muskler gör en oförmögen att röra sig. Sanden är mjuk, himlen oändlig. Ett steg i taget är början på en ny stig. Tre steg, sedan tar tröttheten över, fem steg, fyra, ett, tio. Du kan aldrig veta innan hur långt du når nästa gång.
Jag försöker hålla reda på, känna efter, när lamheten ska slå till nästa gång. Men det går inte. Jag står där utan de saker jag planerade att ta med mig, kör bilen förbi platsen dit jag skulle, hör hur någon säger de sista två orden i en rad meningar.

Det är inte att jag inte kan göra något. Hänga tvätt går bra, laga mat likaså. Till och med en hel dag med barnen på en lekpark fungerar. Problemet är att jag inte längre kan välja när saker och ting ska fungera och inte. Från ingenstans är medvetandet plötsligt borta innan det är åter igen.

Det är tillståndet som inte finns. När hjärnan inte längre klarar av att göra sitt jobb, när den obönhörligen stänger ner verksamheten efter att ha arbetat alldeles för hårt alldeles för lång tid.
Utbrändhet är ingen diagnos.

Coachingen

Nu har jag haft två samtal med min coach. Det var inte riktigt så som jag hade tänkt att det skulle vara. Samtidigt var det mycket bättre än något annat jag gjort också.
När jag var i början av vuxenlivet roade vi oss en del att skratta åt hur folk i det stora landet på andra sidan Atlanten sprang till hjärnskrynklare stup i ett. Det var samtalsterapeuter, psykologer, psykiatriker och en uppsjö med professioner.
Idag skrattar jag inte lika mycket eftersom allt som händer i väst har en tendens att smitta av sig åt vårt håll. Så nu har även jag den vägen vandrat. Om det har gjort mig till en bättre människa? Mja, ja, kanske faktiskt. Om inte annat så har alla möten gjort vägen i att komma underfund med sig själv kortare och mer effektiv. Och de har också givit mig en hel del redskap i att tolka och förstå mina medmänniskor.

Coachingen hade jag förväntat mig skulle bli något helt annat. Lite mer som ett affärssamtal. Nu blev det inte så och lite grann blev jag besviken eftersom jag inte hittade svaren på frågorna jag hade. Samtidigt fick jag, på en timmes samtal, mer gjort än jag fått under ett års tid på de traditionella samtalen. Inte så mycket att mina upptäckter var sensationella utan snarare var upptäckterna om mig själv placerades. Dessutom gick det att använda sig av upptäckterna utan ansträngning. Det gjorde sig liksom av sig självt.
Av de sex samtal jag beställde har jag nu avverkat två. De fyra som återstår känns som värdefulla ädelstenar i min hand. Som fyra äss och det gäller att spela dem väl.

Barn som blir kriminella

Inte lika ofta nu men ändock förekommande tycker jag är påståendena och forskningsresultaten om hur ADHD är överrepresenterat hos kriminella.
En ADHD-hjärna drivs av kickar. Vilka som duger varierar från person till person men det kan vara allt från kaffe, socker, bungyjump, träning till mer olämpliga som tobak och droger. Av någon anledning har man med ADHD:n fått en hjärna som drivs av att vara driven, ständigt på jakt.
Ett sådant beteende gör naturligtvis att tröttheten kommer lika explosivt som impulserna som tidigare drev den framåt. För den del kommer den dagligen, exempel i form av total psykisk frånvaro på eftermiddagarna så att de där laborationerna som skolan alltid lägger på eftermiddagstid blir helt omöjliga att följa med på och för andra kommer den i form av utbrändhet eller egentlig depression. Man har helt enkelt kört hjärnan så i botten att den tar ut semester vare sig man vill eller inte.

Ibland hör jag om de där barnen. Dem som ingen vill ha. "Nn har en kompis som är rätt jobbig faktiskt. Han kan ringa på närsomhelst och så drar han iväg Nn på en massa dumheter. Jag funderar på att säga ifrån att han får komma hem till oss."
Jag hörde ett radioinslag där man intervjuade en läkare om ADHD hos barn där man tog upp just detta. Hur barn med funktionshindret ADHD ofta får lida mycket av omgivningens negativa bemötande, om hur vuxna människor ser ner på och behandlar illa på grund av något barnet själv är helt oskyldig till.
Vad jag känner är extra beklämmande är att många föräldrar till dessa barn säger samma sak till barnen. Dessa barn får höra hur "De kan bättre", "De är dumma/korkade...", "Är jobbiga", "Inte duger något till". De får se de vuxna himla med ögonen och sucka över deras ostädade rum, trasiga skolböcker och borttappade hemmanycklar.

Stanna upp en stund och fundera. Hur skulle du känna dig om du bemöttes på samma sätt på din arbetsplats, eller hade bemöts på detta sätt i skolan? Alltid fått höra hur du inte duger och hur alla suckar och tittar ogillande på dig. Hur hade du kännt? Hade du velat gå tillbaka dit?

Ett barns uppfattning om sig själv blir delvis det man säger till barnet. Ett barn som får veta att denne är korkad riskerar tro på detta. Får man dessutom höra att man är jobbig och dryg så är risken stor att man till slut ger upp och resignerar och beslutar sig för att slå sig samman med likasinnade -de som inte kan.
I ungdomarnas värld består gruppen som inte kan ofta av påhittiga pojkar som snart väljer att vända sig mot dem som tidigare tryckt ner dem och steget därifrån till att bli kriminell blir inte stort. Varför ska man delta där man ändå inte får uppskattning och framtidshopp?

Så det är inte ADHD:n som gör människor kriminella, det är omgivningens behandling av symtomen på ADHD.
Det intressanta är att man även finner ADHD-egenskaper hos entrepenörer och företagsledare. Och där tror jag också du hittar de barn som blev behandlade väl under sin uppväxt och inte blev suckade åt. De som någonstans hade någon som vågade se dem för dem de var och gå fram och säga:

"Du är fantastisk!"