Att vara där ingen är.

I tomma intet, där inget längre kan existera det är platsen jag tas till ibland. Det är en högst märklig och total obeskrivbar känsla. Som ett ingenting, som inte är ett svart hål, inte en tomhet, inget högt fall, inget orosmoln på himlen. Det är en stund av något som inte finns, som inte kan undgås och inte heller förutsägas.
Att ha en sinne som inte fungerar, helt utan förvarning.

Om jag skulle beskriva det skulle en sövning komma närmast. Den som någon gång blivit sövd kanske vet känslan av att plötsligt inte finnas för att sedan börja finnas igen. Allt däremellan är ingenting.
Eller som att ha en siamesisk tvilling på ryggen kopplad till ens blodomlopp. Och som plötsligt ibland drar i sig två flaskor vin på stående fot.

Det som tidigare var en självklarhet är plötsligt inte längre görbart. Man försöker att inte tro på det, att inte se. För ingen vill se sig själv i sådan skepnad. Att robotlikt kunna utföra uppgifter men bara till en viss gräns. Från att alltid kunnat pressa lite, lite till. Kunnat koppla in en halv växel högre, bara ett till steg uppåt, ett hinder till. Inte hela tiden, men när det behövs så går det. När man måste då gör man det.
För hur ska tillvaron annars kunna fungera? När vissa saker inte går att låta bli. Ett jobb ska skötas, barn ska tas omhand och om ingen annan finns där får man sköta det själv.

Det är i springorna av alla pusselbitar som egen tid och påfyllning ska få plats. Så mycket får man pressa i mellanrummen att hela pusslet till slut krackelerar. Lite i taget går det sönder tills det plötsligt rämnar som en sprucken dammlucka. Vatten i mängder forsar ut och allt blir ohanterbart. Vattenflödet är starkt och drar med allt i sin väg. Långsamt tvingas man inse hur man sjunker och inget land är att se. Vattnet stiger över axlarna och når snart öronen, ögonen, pannan. Ögonen sluts och kroppen hänger i en overklighet där medvetandet kämpar för att hålla reda på vad som är upp och ner. Djupare och djupare tills en undervattensvirvel snurrar allt till oigenkänlighet där riktning inte längre finns.

En okänd strand. Ett öronbedövande lugn. En total matthet i muskler gör en oförmögen att röra sig. Sanden är mjuk, himlen oändlig. Ett steg i taget är början på en ny stig. Tre steg, sedan tar tröttheten över, fem steg, fyra, ett, tio. Du kan aldrig veta innan hur långt du når nästa gång.
Jag försöker hålla reda på, känna efter, när lamheten ska slå till nästa gång. Men det går inte. Jag står där utan de saker jag planerade att ta med mig, kör bilen förbi platsen dit jag skulle, hör hur någon säger de sista två orden i en rad meningar.

Det är inte att jag inte kan göra något. Hänga tvätt går bra, laga mat likaså. Till och med en hel dag med barnen på en lekpark fungerar. Problemet är att jag inte längre kan välja när saker och ting ska fungera och inte. Från ingenstans är medvetandet plötsligt borta innan det är åter igen.

Det är tillståndet som inte finns. När hjärnan inte längre klarar av att göra sitt jobb, när den obönhörligen stänger ner verksamheten efter att ha arbetat alldeles för hårt alldeles för lång tid.
Utbrändhet är ingen diagnos.