Session nio.

Som skrivet tidigare, dessa inlägg är för min egen skull så gäspar du bara av rubriken bör du förmodligen sluta läsa. :)

Träff nio var ungefär som de tidigare. Det började bra. Jag tog tag i min egen situation och efter att ha pratat med coachen på bussen på vägen in beslöt jag mig för att hugga tag i ett riktigt psykologämne. Tyckte åtminstone jag att det var.

Döden.

Jag är rädd för döden. Otroligt rädd. Sådär så att jag får tunnelseende av att tänka på det. Förr var jag rädd för förlossningar. Jag tycker fortfarande att de är läskiga men på något sätt har jag liksom lyckats kbt:a (kbt = kognitiv beteendeterapi) mig ur den där skräcken jag kände tidigare genom att uppleva några förlossningar. Med döden är inte det där lika lätt. Det finns de som dör och sedan kommer tillbaka men det är ju inget man kan planera för att göra. Man kan inte planera för att skaffa barn heller men det är ändå större chans att få prova på en förlossning än det är att prova på döden.
Så jag är skräckslagen.

Små barn pratar gärna om döden under en period. De frågar vart man hamnar när man dör, konstaterar att katten/marsvinet/hunden/farmor... har dött. Man kan gå till en grav och berätta.
Jag hade aldrig någon sådan fas. På något sätt tror jag att jag tänkte att någon gång ska väl någon vuxen berätta för mig hur det är och vad jag behöver veta. Att man dör fick jag veta. Att alla dör likaså. Dock var det inte riktigt någon som berättade för mig hur man dör bäst. Ja, inte hur man hamnar högst upp på tronen och stannar där tills man dör utan mer hur man dör minst ångestfullt.

Så under hela min första del av mitt vuxna liv levde jag efter devisen att aldrig ångra något jag gjort. Att alltid göra mitt allra bästa i varje situation med de förutsättningar jag hade och sedan nöja mig i efterhand med att jag gjorde vad jag kunde.
Det är inte alls någon dum idé. Man slipper säkert en hel del ågren och frustrationer. Det tar dock inte bort det faktum att man dör och sedan inte finns mer.

Min psykolog är inte rädd för döden. Hon förstår inte heller hur någon kan vara det eftersom alla ju ska dö. För henne var det som ingenting att fundera över egentligen. Så vi snöade in på mitt förhållande och en massa andra saker istället.
Jag får försöka leva på tron att det är härligt att dö. De flesta som har dött och kommit tillbaka vittnar om att det är en härlig känsla och att de knappt kan vänta tills de ska få ta det där steget över till slut. Ett fåtal talar om skräck och terror. Månne det vara de som kommer till helvetet? Inte för att jag vet om där finns en Himmel och ett Helvete men kanske är det därifrån historierna kring det hela kommer?
Får fortsätta att göra mitt bästa här i livet då så man får en härlig död.

En väg.