Just nu kämpar jag med föräldraskapet. Jag tror egentligen inte att barnen faktiskt beter sig illa eller är extremt ouppfostrade. Det är däremot hur jag känner just nu.
Det sägs emot, det gnälls, det skriks, bråkas, fajtas, klagas... och vad jag än säger så har det tydligen inte pondus nog att drivas igenom.
"Ingen glass före middagen" byts till "Då tar vi glass själva!" En önskan att de ska gå och lägga sig resulterar i "Gnääääääll, men mammaaaaaa!! NÄ! Jag tänker inte gå och lägga mig nu!"
Ett tag trodde jag att det var sommarlovet som varit för långt. Att jag inte kunde möta upp deras små sinnen med hjärnaktivering nog.
Nu har de gått i skolan och dagis i en vecka och skillnaden sträcker sig till att det är lite lugnare hemma mellan 9-13 innan allt brakar lös igen.
Jag tycker om att vara mamma. Ibland sitter jag och funderar på vad jag ville bli här i livet. Om det är något kvar som jag behöver självförverkliga. Kanske ska jag ta en kurs i tyska? Eller läsa lite antropologi? Jag har till och med sneglat på läkarprogrammet.
Men djupast ner i mitt hjärta vet jag, hur fånigt och patetiskt det än låter när man har en akademisk examen, att det är mamma jag ville bli.
Likväl sitter jag nu här och bara vill bort från allt. Just nu vill jag upphöra att vara förälder för ett tag. Få slippa det eviga gnället, utdragna nattningar, tassande fotsteg nattetid och att alltid behöva tänka på hur man beter sig. Jag har en sådan primitiv lust att bara ställa mig och gorma tillbaka. Skrika okvädesord och vifta vilt omkring mig. Lämna allt och slå igen dörren det hårdaste jag kan bakom mig.
Förnuftiga jag förstår naturligtvis att allt detta beror på vår trängda situation. Att åren med prematurer, nyinflyttade i en by, dagisbråk, depression, ett krävande jobb och nu ekonomisk press sätter sina spår. Att man till slut en dag inte orkar vara glad och hoppfull längre. Att man någonstans behöver få hitta tillbaks till sig själv.
Tvärtemot-jag ser inte. Tvärtemot-jag spottar och fräser och tycker allt är pest och pina. Att barnen är dumma och jag själv världens mest värdelösa förälder.
Häromdagen var jag en sån där hemsk förälder. En som inte orkar mer och bara skriker dumma saker och kallar barnen för både det ena och det andra. En sån där förälder som sedan skäms för att medvetet ha gjort barnen ledsna och sen sätter sig och gråter över hur värdelös hon är medan maken får gå in och reda upp alltihop. En drakmamma.
Jag torkar tårarna och ber att få vara själv en stund. Länge nog för att lugna mig och orka igen. Någonstans skulle jag bara behöva en vitaminskjuts, en serotonininjektion. Få in lite färg i den grå vardagen.
Måhända har maken rätt. Vi skulle inte ha stylat hela hemmet i vitt, svart och beige. Kanske jag skulle ta och sätta mig i barnens rum ett tag istället?
Du måste komma ihåg att du (med bravur, du har ju jättefina barn!) kämpar med dubbelt så många barn som många av oss och tre gånger så många som det vanligaste antalet. Det är inte perfekt jämt, inte ens halvbra! När jag fick höra från en av de där perfekta familjerna i min omgivning att deras barn hade bråkat så mycket att de gick ut med dem i bilen och spände fast dem i stolarna och så fick de sitta där tills de hade lugnat ner sig då insåg jag att de där gulliga och perfekta barnen som alla har faktiskt inte är så alltid. Eller att de där perfekta människorna klarar av allt alltid.
SvaraRaderaKram!
Jag har bara tre barn, men har ofta haft de känslor du beskriver. Du har fler barn och dessutom 2 tvillingpar! Hade jag varit i din situation hade jag troligtvis flyttat hemifrån och lämnat barnen att husera bäst de ville. Du gör ett jättebra jobb!
SvaraRadera*Kram*
Åh vad jag känner igen mig. Faller oftare i fäller som jag hade bestämt mig för att aldrig falla i. Ju äldre barnen blir ju svårare är det att vara just så där pedagogisk som man vill vara. Tycker inte om den person som jag ibland blir. Mkt av energin går åt på jobbet och sen finns inte mkt kvar till de som är det viktigaste i livet. Tror vi får träffas och filosofera lite kring detta. Kram! J
SvaraRaderamh: Se där ja! Det var också en lösning. Den kommer kännas väldigt lockande någon dag känner jag.
SvaraRaderaWondergirl: *asg*
J: Ja, det var nog det som kändes mest. Att göra så som man bara lovat att man inte ska och ta till fulknep bara för att de ska lyda en.
Och frustrerande när inte barn beter sig sådär sjysst som man tänker sig ibland att de ska utan de är istället små egoister. :)