Studier

Jag har tagit en kurs. Helt och enbart för min egen skull. Det känns härligt egoistiskt att få göra en sådan sak. Speciellt som jag satt alla andra före i flera år nu. Stått ut på ett jobb jag velat ändra på, tagit hand om barn, flyttat till hus när jag trivs i lägenhet, varit den som stannat kvar på sin arbetsplats så en annan kan byta plats, sett till familjens väl och ve istället för min egen egoism.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.

Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?

Jag har inga svar. Jag har bara frågor.

Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?

Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.