Session åtta

Jag ligger lite efter i sessionsbeskrivningarna hos psykologen. Inte för att jag tror att någon egentligen saknar dem utan mer för att jag börjat skriva om dem och det är bra att ha att gå tillbaka till.

Session åtta hände för ett par veckor sedan och var riktigt givande. På något sätt snöade jag in på barndom, föräldrar. Det prekära ämnet som många aldrig kan få nog av. Jag fick nog efter rond två hos min andra psykolog. Inte av psykologer utan av att diskutera mina föräldrar. Efter att ha suttit mer eller mindre en gång i veckan i över ett år och pratat om min hemska (ironiskt skrivet) uppväxt stod mitt prat mig upp i halsen. Jag begravde det hela under "normala företeelser i livet" och "inom standardavvikelser" och gick lät annat uppta mina tankar och min tid.

Jag har funderat en del över vad som driver mig i livet. För det är det nya nu, coaching. Och med coaching ska man ta reda på vad som driver en och vad som hindrar en och så ska man se förbi alla hinder och fortsätta framåt.
Driver mig gör maktkänslan av erövring. Att bli bäst, få posten, nå framgång. Efter att målet är nått är det inte längre intressant, vilket gör mig en smula ledsen för jag hade gärna velat hitta något jag kan få lycka och välbefinnande av. Jag kan bara inte låta bli att tävla om något när det läggs för mina fötter samtidigt ger det mig inget direkt att vinna. Inte på lång sikt i alla fall.

Så det var en insikt när jag insåg hur en faders strävan att få sin dotter att lyckas genom att enbart belöna total framgång och aldrig ge beröm längs vägen och hellre ge acceptans än beröm och bekräftelse när målet är nått kan frambringa just det jag lever i nu.
Att aldrig någonsin kunna nå över sträcket samtidigt som man hela tiden behöver simma uppåt för att inte ligga under gör att man tvingas sträva mot att lyckas. Belöningen när man lyckas är att slippa misslyckandet. Med detta framför mina ögon var det inte svårt att förstå mitt handlande och det spär på min egen uppfattning om att barn behöver helt oberoende klappar på axeln och kärlekskramar oavsett vad som hänt innan ibland. Att bara få känna att man duger som man är, att man inte behöver prestera för att ha en självklar plats.
Det behöver inte betyda att man inte ska sträva alls. Man behöver få beröm och bekräftelse för en insats man gjort också. Det ena utesluter inte det andra.

Jag insåg också där, att mitt ständiga sökande efter bekräftelse är ett sätt att fylla tomheten av att aldrig få beröm på riktigt. Aldrig känna att "nu är jag i mål" och få stanna där en stund. Att försöka fylla en tomhet genom att få från andra vad man borde fått från sina vårdnadshavare (en vårdnadshavare behöver nödvändigtvis inte vara en förälder, många är de maskrosbarn som överlevt genom att andra vuxna funnits där) är svårt, för att inte säga omöjligt. Den känslan behöver komma innifrån en själv.

Så det var session åtta. En ögonöppnare.