Hjärnan och Elaka mamman

Har varit duktig i helgen och hunnit med massor av saker. Det är lite synd att man inte kan vara duktig utan att göra så väldans mycket hela tiden.
Idag är jag trött. Jag skulle ha jobbat, men äldsta sonen hade 39.5 igår så det blev till att vara hemma. Istället gick jag upp den tid jag skulle om jag hade jobbat för att liksom vänja mig (det skulle ha varit första jobbdagen på det jobbet). Så därför är jag kopiöst trött just nu.

Funderar på att starta en blogg som heter "Elaka mamman", känner mig som det ibland. Fast jag misstänker att en sådan blogg redan finns, skriven av en svarthårig mamma i 20-årsåldern och med tre småttingar och betydligt mer rusch i tillvaron än vad jag har. Gamla människan.

Jag vill skriva men det tar bara stopp just nu. Har en massa påbörjade inlägg om ditten och datten. Djupa ämnen och kluriga liknelser. Det vill sig inte ändå. Kanske vill jag inte ens skriva egentligen. Kanske vill jag inte jobba heller. Man får inte skriva så i Alliansens Sverige men nu är jag snart 40 så då skiter jag i det. Jag har ingen lust att gå till jobbet bara för att få ekorrhjulet att snurra. Jag vill vara hemma och påta i min trädgård och vara med mina barn. Jag tycker inte ens det är något fel i att vilja vara med sina barn, jag tycker till och med att det är något hedersvärt att vilja ta hand om dem man satt till världen och få dem att gro på bästa sätt. Jag skulle gärna ha tio stycken och bara vara hemma och serva och stöka. Sådant får man inte heller skriva, inte ens på den Röda tiden. För då är man feministmotståndare och det kan man inte vara om man är fruntimmer. Nu är inte jag ett fruntimmer, men eftersom jag ser ut som ett så hamnar jag ändå i den kategorin och tvingas anpassa mitt liv efter det.
Hemmakvinnor är bakåtsträvare och hysterikor. Och de är säkert djupt kristna också för den delen.

Jag har en tro. Jag tror antalet faktiska ateister är lågt, lägre än ateisterna själva tror. Att tro är något människan gjort sedan länge, det är ett sätt att förhålla sig till sin omvärld och känna sig tillfreds med att man inte kan förstå allt. När saker blir obegripliga och saknar förklaring behöver man känna trygghet och hopp ändå. Det är då man plockar fram det man känner tillit till.
Det kan vara en Gud, som skapat allt bortom ens förstånd, det kan vara forskarrapporterna som ännu inte är skrivna, det kan vara sin egna mästerliga person, som klarar sig så bra i världen. Men de allra flesta känner tillit till något. Den sanna ateisten har ingen tro på något. Det behöver vara en ytterst synisk och deprimerad människa och det är sannerligen inget eftersträvnadsvärt. Jag har människor i min närhet som anser att det är tufft att vara ateist men jag tror faktiskt inte de har kapacitet nog att verkligen driva igenom sin ateistiska tro. Är man ateist är det oftast ett ställningstagande man tar då religonen inte kan ge en de svar och den trygghet man behöver. Det heter "att inte tro på Gud" inte att inte vara troende.

Själv har jag precis ändrat religon. Från att tro på The Force och Jesus har jag nu övergått till att tro på Hjärnan. Hjärnan är den värld vi lever i anser jag, det är den som definierar vår omvärld och det är den som förhåller sig till yttervärlden. Det är den som tolkar vad som ska anses vara grönt, vad man blir lycklig av, hur man ska välja rätt och vad man ska äta till middag. Allt baserat på de intryck som förmedlas till den längs livets gång.
Dessutom är hjärnan plastisk. Och den är förmodligen plastisk till en grad vi ännu inte förstått. Att vara plastisk betyder att den är föränderlig. Det får mig att tänka tanken att allt är möjligt. Och vad som inte är möjligt kan man inte veta förrän man provat och försökt.
Jag tror alla har sina begränsningar beroende på många olika faktorer. Kanske man har en omgivning som hindrar, kanske har man vissa genetiska förutsättningar. Men alla kan testa sina gränser för att se hur långt man kan gå. Och alla kan själva bestämma åt vilket håll man vill försöka testa.
I alla fall alla som bor i västvärlden. Sitter man fängslad på en kvadratmeter tillsammans med fem andra gubbar är det säkert svårt att bara hålla förståndet i schack.

Nu ska jag ta och aktivera RAS i min hjärna med lite koffein och se om den kan överkomma trötthetssignalerna och börja arbeta lite ändå.
Under tiden kan du fundera på vad du tror på och vart du vill? Hur ser det ut?

Det är vår nu. Såhär såg det dock ut för några månader sedan när man blickade mot Frösöberget.