Medicinering på gott och ont

Är man bara hemma och kan känna efter går det att fundera en hel del kring medicinering. Min man tycker medicinering mest är av ondo, åtminstone på morgonen innan han fått i sig morgonkaffet. Då vill han "inte medicinera för att passa in i samhället", som han uttrycker det. Och jag kan väl förstå honom. Den hetsjakt, som det mer eller mindre är, som nu drivs mot personer med npf vill jag tro kommer ha en ände om något årtionde eller två. Liksom nedvärderingen och utanförskapet för kvinnan och sedan de homosexuella tog ett slut.
1959 upphörde lagen mot samkönat sexuellt umgänge och homosexualitet var inte längre ett brott. Tjugo år senare tog man bort homosexualitet ur sjukdomsregistret hos Socialstyrelsen då det fram tills dess hade klassats som en psykisk sjukdom.

Nu är det neuropsykiatriska funktionshinder som florerar bland diagnoslistorna. Det är inte likställt på något sätt med att vara kvinna eller en homosexualitet (eller hetrosexualitet heller för den delen). Däremot saknar jag debatten om tillståndens positiva sidor.
Ibland kan jag känna hur jag känner mig nära att kräkas (ursäkta uttrycket!) om jag åter ska behöva höra berättas hur stödperson behövs för "X med adhd" i skolan för att hen ska kunna hänga med i studierna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:


"Det är inte X som fattar trögt det är ni som är långsamma!!!"

Ingenstans hör jag hur de behöver snabba på undervisningstakten och ge X tätare raster för att hen ska klara skolgången. Istället körs detta mantra ner i halsen på mig hur X i det närmaste dumförklaras.
Du, som är normal. Du skulle aldrig hinna med i svängarna om du levde i vår värld! Du skulle förmodligen behöva ta trippla mängder av de centralstimulerande som vi tar för att orka den fart våra hjärnor håller.
Det är nämligen en stor orsak till att många uppfattar personer med adhd/add som dumma. För när man står och pratar med en sådan person gör den femtielva kopplingar i sina tankar och spinner iväg fortare än motparten hinner tänka färdigt sin mening och så är personen med adhd/add plötsligt någon helt annan stans i diskussionen.
Men istället för att själv tänka att kanske man var lite långsam och korkad där får människan med adhd/add ta smällen och bli dumförklarad för att denne inte kunde stå kvar och stampa och tugga samma mening om och om igen.

Jag lovar på heder och samvete att barnet tycker detta är
kul. Fråga mig inte varför dock för jag skulle förmodligen få
hjärtsnörp i samma situation. Jag brukar blunda när de skojas.

Nå. Medicinering var det.

När jag började medicinera var kreativiteten ett stort bekymmer för mig. För där jag började medicinera slutade min kreativitet. Istället fungerade min logiska hjärnhalva plötsligt maximalt och tog helt över allt i tillvaron. Jag kunde göra allt i rätt ordning, sortera mina papper, sitta kvar på platsen.
Jag blev den ordentliga, beiga kontorsråttan i egen hög person.
Som resultat av detta slutade jag engagera mig i egna projekt, mitt skrivande stannade av och mina diskussioner spann inte längre iväg utan tog helt förutsägbara vägar i kallpratets land. Rita och måla var inte ens att tänka på.
Men dagisväskor blir packade, disken tagen och hunden rastad.

Frågan är om det är värt det. Är det värt att tappa en bit av sig själv för att bli mer lik de andra omkring sig? Är det värt att ta bort för att kunna lägga till? Att sluta för att passa in?

För varje gång jag efter en graviditet skulle börja medicinera igen kom samma tvivel tillbaka. Vågar jag, vill jag? Vill jag återigen göra detta brott mot mig själv att sluta vara oförutsägbar och lite knasig. Den enda bit av mig själv som egentligen gjorde mig en smula intressant.

Alla får sin effekt av medicinering. Det som blir för en behöver inte bli för en annan. Med tiden har min hjärna och medicinerna hittat en gyllene medelväg. Där dosen hålls låg och min hjärna samarbetar med omgivningens krav på vad det innebär att vara en fungerande människa. Och där jag samtidigt kan hitta utrymme att vara kreativ och påhittig.
Om jag sedan fullständigt adapterat mig själv till denna värld av måsten och krav och därför tycker det är duktigare att genomföra mina projekt än att starta dem låter jag vara osagt.
Kanske inbillar jag mig att jag har min kreativitet på den nivå jag vill ha den. Kanske är livet med karriär, förtroendeuppdrag, sex barn och hus nog för att inte kunna göra mer än hålla näsan ovanför vattenytan.

Så mycket vet jag dock. Jag kommer aldrig sluta tänka, ifrågasätta eller söka mig framåt. Medicinering till trots, min hjärna kommer alltid behöva utmaningar och stimulans.

Mucklor på ett träd av cementrör, gipsbindor
och brun färg.