Session sju

Jag börjar inse vad mitt problem är.

Jag är en av de mest patetiska människor som beträtt denna jord. Söker efter vänskap, någon att värna och kan aldrig hålla käften. Inför denna session hade jag gjort anteckningar i min mobil om vad jag skulle ta upp. En av de sakerna var det här med att inte få fler barn. Eftersom, "inte få fler barn" innebär att man kan rensa ur gravid- och babykläder. Men ska jag starta något sådant måste jag vara helt säker för annars kommer jag ju känna mig bra dum den dag jag står där med stor mage och inget att täcka den med. Och det vill jag ju inte. Sagt och gjort.

På vägen dit vred jag upp volymen en smula på den ständigt pågående konversationen jag har i huvudet. "Inte ha fler barn. Vad som saknas är ett officiellt beslut. Fastslaget att nu är det se kompisar få barn och invänta barnbarn som gäller. Och ett hål att fylla, frågan är bara med vad. Kanske jag ska ta upp med vad också? Tänk vad skönt, ett beslut! En gång för alla! Och så hem och lägga ut gravidkläderna. Jag får nog skänka bort dem för det lär inte vara någon som betalar så gamla som de är vid det här laget. Babykläderna, där kan jag göra ett finare paket och ett mer slit och släng. Några ska jag väl spara förståss...."

Plötsligt hör man liksom sig själv. Hur patetiskt är det inte? Jag är på väg till psykologen och tänker ta upp att bestämma mig för att lägga ut babykläderna på blocket. Stackars människa! Massor av år på universitetet och så behöva lyssna på det.

Så jag beslöt att börja lite smått med något annat, något mer tyngre. På frågan hur jag har det blev därför svaret väldigt grundligt om hur bebis är otroligt klängig, min man helt oförstående och hela min analys kring detta. Hur min mans hjärna måste få något postivit påslag av att hålla på med bilen men att han inte förstår själv vilket beroende detta har utvecklas till, samtidigt som min hjärna har satt sig i lågfart och klarar inte av att göra något alls. Att den behöver väckas upp lite och hur synd det är om mig som sitter fast i denna rävsax.
Från detta är det inte svårt att gå vidare bakåt i tiden och hitta alla oförrätter jag haft med min man över de tio år vi varit gifta och för säkerhetsskull kan man lika gärna lägga till barndomen också med en oförstående pappa och så var hela livspusslet lagt. Jag är självklart hjälten i hela historien och är helt oklanderlig.

Jag skymtade ett armbandsur med en lång visare på halv, halvtid med andra ord. Men hur jag än försökte avsluta och kliva över på barnfrågan blev avslutet bara längre och längre och till slut var slutet ett faktum. På vägen hem försöker jag summera timmen som var. Rent spontant känns den väldigt bortslösad. Var jag tvungen att ta upp min barndom.
Det känns nästan som när man supit till ordentligt och vaknar upp på morgonen och börjar minnas. Man vill helst bara glömma det som hände och få göra om. Men tid går inte att göra om, det går bara att blicka framåt och göra bättre eller annorlunda.

Jag måste bli bättre på att komma till skott och göra något vettigt istället för att gröta ner mig i oväsentligheter som ingen blir lyckligare av. Eftersom det är ett återkommande beteende vore det vettigt att ta reda på vad som triggar det.
 Det enda jag kan komma på är att jag är en patetisk människa som snackar en massa skit istället för att göra något av sitt liv.

Skrivkramp

Det är egentligen samma tema, att jag inte får något gjort. Fast nu får jag inget gjort lite gladare. Och det är bra, att vara glad.
Jag försöker undvika socker, för socker är inte bra. Socker förstör och förgör. Men ibland blir man fruktansvärt sugen på socker och då hjälper inga morötter i världen.

Efter att ha ätit ungefär halva min relativt kaloristinna godispåse fick samvetet nog och jag hämtade resten av smoothiesen jag gjorde tidigare idag. Med den simmandes tillsammans med fugden, havrebollarna och likörchokladen inbillade jag mig att jag kände mig lite piggare. Anna Skipper, den där dietisten på TV, säger att bra mat gör en pigg. Så med ett par deciliter uppfriskande bär i magen borde man bli pigg nog att göra något vettigt. Men ska jag vara riktigt ärlig så tror jag det var den lilla biten ritalin som var den egentliga orsaken.

Om man inte kan fungera i det här samhället behöver man droger för att passa in. Det kan nog varje människa med bokstavsdiagnos skriva under på i ett lite mer depressivt, anti-tillstånd. Och har man både adhd och autistiska drag överlever man inte utan piller.
Det är något av en naturens nyck att kunna ha adhd och autism samtidigt om man tänker efter. Den ena sidan vill ha ordning och reda, veta allt i förväg, ha var sak på sin plats. Och så tvingas den ständigt umgås med Slusken från helvetet, den slarviga, impulsiva dagdrömmaren, som raserar all ordning i sin väg. Det får man erkänna är en stor paradox. Medan autisten sitter och funderar över hur skrivbordets papper organiseras på bästa sätt så sprider adhd:n dem över hela huset, flyttar dem från plats till plats och lämnar kvar ett fotspår på varje ställe.

Jag kanske inte ska fundera så mycket över varför jag inte får ihop mitt liv och klura mer på hur jag faktiskt får ihop det ibland. För ibland funkar det ju. Och man kanske inte behöver utföra stordåd innan man dör. Det är inte många människor man kommer ihåg efter två generationer ändå. Så mina barnbarn kommer förmodligen aldrig bry sig om vem som var min mamma och nästa steg, där står jag.

Nu hamnade jag lite ur spår känner jag för det var inte riktigt det här jag tänkte skriva om. Vad jag tänkte skriva om var hur bloggen kom till. Att det var när allt omkring mig raserades och vi dessutom knappt hade någon inkomst. Jag tänkte att det kunde vara intressant att läsa hur man klarar vardagen med lite pengar. Det har ändrats nu, vilket jag är tacksam för. Samtidigt kommer Jante och säger att jag borde skämmas som fått det okej ställt när så många har det knapert. Mitt förhållande till att hjälpa andra har ändrats. Förr skänkte jag för att vara snäll, nu tror jag att jag kommer skänka för att vara en medmänniska. Mer fundera över vad människan jag ska skänka till faktiskt behöver. Kanske sticka med en oefterfrågad chokladkaka.

På det sättet har jag svårt för hur samhället formas nu. Det kommer knappast bli mer utjämning av välfärden så alla får ta del av den. Istället kommer det vara mer upp till de frivilliga, som vill skänka. Problemet med det är att de allra flesta är sig själv närmast. Det gör att de som aldrig upplevt fattigdom förmodligen inte kommer skänka speciellt mycket till sin närmaste. Medan de som redan har knappt vad de behöver själva är de som kommer skänka störst del av sina tillgångar.

Just nu håller jag på att plocka ihop en kartong till Stadsmissionen i Stockholm. En av deras avdelningar behöver herrkläder, varma kläder och filtar. Om någon vill vara med och lägga saker i kartongen går det alldeles utmärkt.

Ja, och så hade jag tänkt skriva att jag har skrivkramp. Igen. Och att jag tycker det är oerhört frustrerande. Frågan är bara om jag har skrivkramp eller en klängig ettåring.

Förändringar

Jag gillar verkligen inte förändringar. Samtidigt blir jag tokig om allt är lika. Det är en delikat balansgång att få till livet. Rutiner mår jag bra av så länge de inte blir rutin av det hela.
Just nu är hela mitt liv en stor rutin eftersom jag är föräldraledig och utan bil. Varje morgon ser likadan ut, varje kväll likaså. Jag håller på att krevera, brista i bitar, löpa amok! Jag står inte ut!
Det är något jag aldrig trodde jag skulle säga men jag vill inte vara hemma med barn längre!!! Det värsta är att jag vet inte vad jag vill göra istället. Hela mitt liv har jag satsat hårt på det jag gjort. Satsat, nått en topp och sen släppt det. Ingenting har stannat kvar, allt har varit förgängligt.

Jag känner mig lat när jag går hemma bland dammtussarna och gör ingenting. Bebis är så klängig att jag slutat försöka göra något annat än roa honom. Resultatet blir att min man antingen får ta bebis eller hushållsarbetet när han kommer hem efter att ha jobbat en hel dag. En lång dag, för han kliver upp före mig. På kvällen är han så trött att han mest sitter i soffan och sen lägger sig tidigt. Själv sitter jag och surfar eftersom jag inte anser mig haft egen tid under dagen. Världens lataste människa.

Det är så oerhört frustrerande att bara gå runt, runt här hemma och inte kunna göra något. Man tappar lusten för allt. Sen vägrar 40-årskrisen att lägga sig. Jag börjar bli redigt less på den nu. Den hindrar mig från att gå vidare för det känns inte som någonting är någon idé. Att börja om på en ny karriär känns för sent. Jag menar, den här halvan av livet gick ju rätt fort och med tanke på att tiden bara går fortare så lär det ju inte kännas som längre tid innan man står inför Sankte Per.
Depressivt så det förslår, jag vet. Och det gör mig totalt less också. Varför kan jag inte bara vara glad och njuta av livet och vara lite roligt att umgås med? Jag tycker synd om min man som måste lyssna på mig nästan varje dag. Gosh! Jag skulle avlida över att behöva höra allt negativt.

Jag vet att jag jämför mig med andra och att man inte ska göra det. Och jag vet att jag förmodligen inte ska dö i morgon. Men det är sådan jag är och hur ändrar man på sig själv? Och om det inte går att ändra på sig själv, hur lär man sig att stå ut med sig själv?

Egentligen är det inte svårt att komma på. Jag vet vad jag behöver göra. Få ordning på huset och jobbsituationen och så. Öppna upp för möjligheter. Och ta mig ut i friska luften och få motion varje dag. Jag gör mitt bästa där.
Lite grann är det också att det är slut med barnafödandet nu. Min man vill absolut inte ha fler och jag har inget behov så att få fler. Samtidigt känns det så definitivt. Och gammalt. Vad har man för val om man inte ska vara gravid mer. Jo, att barnen ska växa upp, bli alltmer oberoende av en och till slut står man där en dag och behövs knappt. Inget nytt knyte att längta till, ingen växande mage som får en att känna sig levande och mitt i livet. För mig blir det ett sådant tydligt steg mot åldrandet.
Dessutom blir det en stor förändring att tänka att nu kommer bebiskläderna och sakerna aldrig fram mer. Hur man lika gärna kan städa ur kartongerna helt och ersätta dem med andra.

En stor förändring. Och jag gillar inte förändringar.

Session sex

Idag blev det ingen soja-latte men väl psykologbesök.

Jag har kunnat konstatera att jag behöver cirkus en timme på mig innan jag överhuvudtaget kan börja komma igång och börja prata och tänka konstruktivt kring det jag behöver få ordning på. Nu har jag lyckats få ner den tiden till en dryg halvtimme, vilket ju ger en riktigt bra halvtimme kvar av besöket.

Arbetsplatsen behandlades. Den vill jag visserligen inte tillbaka till men jag känner inget mer behov av att prata om det. Så det var skönt att konstatera.
Allt som varit med makens mående löste sig också. Det var en sån där sak jag trodde skulle ta ändlösa timmar att komma förbi. Bäst som jag satt där så klarnade hela bilden bara för mig. Hur en person som är stresskänslig lätt får för mycket stress i livet, kan gå i depression, som sedan kan påverka frontalloben. Förändringar som kan vara underliga och svåra att förstå för den som står nära men som ändå går tillbaka efter tillfrisknande. Så där har jag bara en liten fråga kvar nu, men den är mellan mig och maken.

Istället började jag berätta om filmen jag sett; "I rymden finns inga känslor". Om Simon med asperger och hur han försöker hitta en ny tjej till sin bror för att allt ska bli som det var. Simon förstår inte vad kärlek är och han förstår inte heller att han måste förstå det. Han vet redan hur världen ser ut.
Medan jag berättade om Simon och hans sökande insåg jag plötsligt att det kanske är så det är. Nu klurar ENP väldigt mycket på hur det ligger till med mina autistiska/asperger-drag. Om de finns eller inte, om de ska kallas diagnos eller ej. Själv känner jag bara att det räcker att jag vet att det kan ställa till problem.
Kanske det är så. Att jag har drag och kan förstå mänskliga samspel men att de inte räcker hela vägen. Att det finns små saker mellan raderna som jag inte vet finns och inte heller förstått finns. Saker man ändå kan behöva veta för att nå ända fram i samspel med andra för att få ut det man önskar i en relation.

När jag kom på det var det cirka tio minuter kvar av sessionen och när jag pratat klart var det minus fem minuter kvar. Så resten av de funderingarna får komma under session sju.

Så dumt!

Nu har jag lugnat mig. Det kändes så hopplöst där ett tag.

Jag har, äntligen, insett vem jag är! Efter alla dessa år. Och det var precis så, det har legat framför näsan hela tiden, jag har inte sett skogen för alla träd. Här har jag hela tiden tänkt att jag ska tillåta mig själv att göra det jag tror på, följa min inre röst bara jag hör den. Och önskat att jag haft något jag brinner för. Jag förstår bara inte varför jag inte sett det tidigare! Eller, jag har vetat det och min pappa har alltid ojjat sig kring det. Men jag har inte förstått att det är vad jag måste viga mitt liv till.

Min uppgift i världen är att hjälpa de svaga och utsatta.

Exakt hur jag ska göra det vet jag inte ännu. Jag har ett litet, närliggande, projekt att utföra. Men det ska bli mer. Det hoppas jag verkligen iaf. Att jag kan hålla löftet till mig själv.

Bara jag och hela världen

Just nu funderar jag på vad jag vill bli när jag blir stor. Eller kanske vilket avtryck jag vill lämna efter mig. Helst skulle jag vilja hitta något jag trivs med, något jag vill göra. Men hur jag än funderar hittar jag det inte. Problemet är nog att jag inte riktigt vet vem jag är. På en retorisk fråga om vem jag är, häromdagen, insåg jag att jag är den jag tror att alla andra vill att jag ska vara. Och så har jag levt hela mitt liv, efter vad andra vill. Orsaken är förmodligen både personlighet och föräldrar. Frågan är bara hur man kommer ur det.

Så länge fyller jag tiden med att göra sådant jag åtagit mig att göra. Skulle just sätta mig och göra föreningsarbete när jag klickade på en länk från en vän på facebook. En länk till en blogg med ett inlägg om hur människor tar livet av sig när de inte får ersättning från Försäkringskassan. På nyheterna låter det som psykiatrin myntat ett nytt begrepp; Försäkringskassedepression. Sjuka människor, som måste bråka med myndigheterna blir ännu sjukare och går in i depression. Och kan till och med begå självmord tydligen.
I bloggen finns en länk vidare till en blogg skriven av någon tillhörande Alliansen. Ett inlägg om "Klantiga Försäkringskassen" får massor av kommentarer, inte en enda håller med författaren. Alla försöker påpeka hur dåligt systemet fungerar och varför. Författaren anser hela vägen att det är myndigheterna som gör fel och att regeringen inte har något ansvar för hur myndigheterna beter sig.

Det är så deprimerande läsning så jag klarar inte längre att göra föreningsarbetet. Jag vill inte tro att de som styr landet nu är kallhamrade översittare, som inte har någon empati. Men jag tvingas gång på gång inse att så är fallet. Man tror inte det är sant. Vad är det som händer med fantastiska fina Sverige där vi månade om varandra?

http://soilander.com/2010/06/10/klantiga-forsakringskassan/

Jag vill inte leva i en värld där ödmjukhet inför sin nästa inte finns, där man ska jaga yttre attribut. Jag får ont i magen att finnas i ett samhälle där utstötta inte har någon plats.
Det har funnits fattigdom och utstötthet tidigare, det vet jag. Och jag vet att det fanns mycket att göra och övrigt att önska. Men som det är nu... ska vi verkligen öka de grupperna?
Jag önskar så att alla politiker fick leva det liv som konsekvenser av deras beslut leder till. Egentligen vore det demokrati på riktigt -att de som bestämmer måste leva efter sina egna beslut.

Uppdateringsdags

Jag känner att jag behöver uppdatera i bloggen. Om inte annat så för min skull eftersom detta är likt en dagbok jag just nu inte har.

Jag mår väldigt mycket bättre. Jag har kvar vissa symtom och inser också att dessa symtom kommer jag inte bli av med då de tillhör min npf-diagnos, min personlighet och inte en sjukdom man kan bli av med. Det är något jag varje dag behöver lära mig leva med.
Nu har jag varit hemma och haft barn på dagis så pass länge att jag kunnat göra något jag inte gjort på länge -vara med mig själv. Och att vara med sig själv innebär att man är ensam med sig själv och inte har något annat att göra, ingen annan att umgås med just då. Kort sagt; att ha tråkigt. De timmarna har varit väldigt nyttiga för självinsikten.

Jag kan och vet mycket om mig själv redan men man blir aldrig fullärd.

Samtidigt som det är bra att lära sig mer om sig själv och sina begränsningar är det också jobbigt att tvingas inse vad man inte klarar av. Speceillt om man, som jag, blivit uppfostrad med att man är en A-människa och så måste förbli för att inte vara sämst. Så länge man är på topp klarar man sig men satsar man på något annat är man inget värd.
Därigenom inser man också vad i ens uppväxt som fortfarande ligger och stör. Och i ens uppväxt ligger även ens familj, något som är svårt att bli av med.

Jag har inget vettigt alls att säga. Jag känner mig just nu gammal, som om livet sprungit mig förbi. Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig allt jag vet nu och leva om det (vem tänker inte så någon gång?). Ibland blir jag ledsen över allt jag velat men inte kunnat. Hur så mycket legat så nära, så nära inom räckhåll men där jag, på grund av hur jag är, aldrig lyckas nå ända fram.
Att man dessutom jämför sig med vänner och bekanta som lyckats betydligt bättre gör en naturligtvis inte lyckligare.

Lite grann känner jag mig fångad i mitt eget liv och jag är inget vidare på att rymma.

-.