Jag börjar inse vad mitt problem är.
Jag är en av de mest patetiska människor som beträtt denna jord. Söker efter vänskap, någon att värna och kan aldrig hålla käften. Inför denna session hade jag gjort anteckningar i min mobil om vad jag skulle ta upp. En av de sakerna var det här med att inte få fler barn. Eftersom, "inte få fler barn" innebär att man kan rensa ur gravid- och babykläder. Men ska jag starta något sådant måste jag vara helt säker för annars kommer jag ju känna mig bra dum den dag jag står där med stor mage och inget att täcka den med. Och det vill jag ju inte. Sagt och gjort.
På vägen dit vred jag upp volymen en smula på den ständigt pågående konversationen jag har i huvudet. "Inte ha fler barn. Vad som saknas är ett officiellt beslut. Fastslaget att nu är det se kompisar få barn och invänta barnbarn som gäller. Och ett hål att fylla, frågan är bara med vad. Kanske jag ska ta upp med vad också? Tänk vad skönt, ett beslut! En gång för alla! Och så hem och lägga ut gravidkläderna. Jag får nog skänka bort dem för det lär inte vara någon som betalar så gamla som de är vid det här laget. Babykläderna, där kan jag göra ett finare paket och ett mer slit och släng. Några ska jag väl spara förståss...."
Plötsligt hör man liksom sig själv. Hur patetiskt är det inte? Jag är på väg till psykologen och tänker ta upp att bestämma mig för att lägga ut babykläderna på blocket. Stackars människa! Massor av år på universitetet och så behöva lyssna på det.
Så jag beslöt att börja lite smått med något annat, något mer tyngre. På frågan hur jag har det blev därför svaret väldigt grundligt om hur bebis är otroligt klängig, min man helt oförstående och hela min analys kring detta. Hur min mans hjärna måste få något postivit påslag av att hålla på med bilen men att han inte förstår själv vilket beroende detta har utvecklas till, samtidigt som min hjärna har satt sig i lågfart och klarar inte av att göra något alls. Att den behöver väckas upp lite och hur synd det är om mig som sitter fast i denna rävsax.
Från detta är det inte svårt att gå vidare bakåt i tiden och hitta alla oförrätter jag haft med min man över de tio år vi varit gifta och för säkerhetsskull kan man lika gärna lägga till barndomen också med en oförstående pappa och så var hela livspusslet lagt. Jag är självklart hjälten i hela historien och är helt oklanderlig.
Jag skymtade ett armbandsur med en lång visare på halv, halvtid med andra ord. Men hur jag än försökte avsluta och kliva över på barnfrågan blev avslutet bara längre och längre och till slut var slutet ett faktum. På vägen hem försöker jag summera timmen som var. Rent spontant känns den väldigt bortslösad. Var jag tvungen att ta upp min barndom.
Det känns nästan som när man supit till ordentligt och vaknar upp på morgonen och börjar minnas. Man vill helst bara glömma det som hände och få göra om. Men tid går inte att göra om, det går bara att blicka framåt och göra bättre eller annorlunda.
Jag måste bli bättre på att komma till skott och göra något vettigt istället för att gröta ner mig i oväsentligheter som ingen blir lyckligare av. Eftersom det är ett återkommande beteende vore det vettigt att ta reda på vad som triggar det.
Det enda jag kan komma på är att jag är en patetisk människa som snackar en massa skit istället för att göra något av sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar