Uppdateringsdags

Jag känner att jag behöver uppdatera i bloggen. Om inte annat så för min skull eftersom detta är likt en dagbok jag just nu inte har.

Jag mår väldigt mycket bättre. Jag har kvar vissa symtom och inser också att dessa symtom kommer jag inte bli av med då de tillhör min npf-diagnos, min personlighet och inte en sjukdom man kan bli av med. Det är något jag varje dag behöver lära mig leva med.
Nu har jag varit hemma och haft barn på dagis så pass länge att jag kunnat göra något jag inte gjort på länge -vara med mig själv. Och att vara med sig själv innebär att man är ensam med sig själv och inte har något annat att göra, ingen annan att umgås med just då. Kort sagt; att ha tråkigt. De timmarna har varit väldigt nyttiga för självinsikten.

Jag kan och vet mycket om mig själv redan men man blir aldrig fullärd.

Samtidigt som det är bra att lära sig mer om sig själv och sina begränsningar är det också jobbigt att tvingas inse vad man inte klarar av. Speceillt om man, som jag, blivit uppfostrad med att man är en A-människa och så måste förbli för att inte vara sämst. Så länge man är på topp klarar man sig men satsar man på något annat är man inget värd.
Därigenom inser man också vad i ens uppväxt som fortfarande ligger och stör. Och i ens uppväxt ligger även ens familj, något som är svårt att bli av med.

Jag har inget vettigt alls att säga. Jag känner mig just nu gammal, som om livet sprungit mig förbi. Ibland önskar jag att jag kunde ta med mig allt jag vet nu och leva om det (vem tänker inte så någon gång?). Ibland blir jag ledsen över allt jag velat men inte kunnat. Hur så mycket legat så nära, så nära inom räckhåll men där jag, på grund av hur jag är, aldrig lyckas nå ända fram.
Att man dessutom jämför sig med vänner och bekanta som lyckats betydligt bättre gör en naturligtvis inte lyckligare.

Lite grann känner jag mig fångad i mitt eget liv och jag är inget vidare på att rymma.

-.