Just nu funderar jag på vad jag vill bli när jag blir stor. Eller kanske vilket avtryck jag vill lämna efter mig. Helst skulle jag vilja hitta något jag trivs med, något jag vill göra. Men hur jag än funderar hittar jag det inte. Problemet är nog att jag inte riktigt vet vem jag är. På en retorisk fråga om vem jag är, häromdagen, insåg jag att jag är den jag tror att alla andra vill att jag ska vara. Och så har jag levt hela mitt liv, efter vad andra vill. Orsaken är förmodligen både personlighet och föräldrar. Frågan är bara hur man kommer ur det.
Så länge fyller jag tiden med att göra sådant jag åtagit mig att göra. Skulle just sätta mig och göra föreningsarbete när jag klickade på en länk från en vän på facebook. En länk till en blogg med ett inlägg om hur människor tar livet av sig när de inte får ersättning från Försäkringskassan. På nyheterna låter det som psykiatrin myntat ett nytt begrepp; Försäkringskassedepression. Sjuka människor, som måste bråka med myndigheterna blir ännu sjukare och går in i depression. Och kan till och med begå självmord tydligen.
I bloggen finns en länk vidare till en blogg skriven av någon tillhörande Alliansen. Ett inlägg om "Klantiga Försäkringskassen" får massor av kommentarer, inte en enda håller med författaren. Alla försöker påpeka hur dåligt systemet fungerar och varför. Författaren anser hela vägen att det är myndigheterna som gör fel och att regeringen inte har något ansvar för hur myndigheterna beter sig.
Det är så deprimerande läsning så jag klarar inte längre att göra föreningsarbetet. Jag vill inte tro att de som styr landet nu är kallhamrade översittare, som inte har någon empati. Men jag tvingas gång på gång inse att så är fallet. Man tror inte det är sant. Vad är det som händer med fantastiska fina Sverige där vi månade om varandra?
http://soilander.com/2010/06/10/klantiga-forsakringskassan/
Jag vill inte leva i en värld där ödmjukhet inför sin nästa inte finns, där man ska jaga yttre attribut. Jag får ont i magen att finnas i ett samhälle där utstötta inte har någon plats.
Det har funnits fattigdom och utstötthet tidigare, det vet jag. Och jag vet att det fanns mycket att göra och övrigt att önska. Men som det är nu... ska vi verkligen öka de grupperna?
Jag önskar så att alla politiker fick leva det liv som konsekvenser av deras beslut leder till. Egentligen vore det demokrati på riktigt -att de som bestämmer måste leva efter sina egna beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar