Hur mycket jag än älskar mina barn måste jag säga att jag är bra less på att vara hemma med dem nu. Och faktum är nog att de är lika less på att vara hemma med mig.
Eftersom vi var sjuka och jag fick vab:a närapå en vecka innan påsken och nu är ledig veckan efter känns det väääldigt långt. Speciellt när man inte har ekonomi-prioriteringar för att köpa sig någon aktivitet, inte besitter någon sommarstuga eller ens har en vettig lekplats utanför dörren så går tiden långsamt. Att man därtill har barn som man bokstavligen får jaga ut (efter att man klätt på dem) gör att jag helst väljer att bara gå runt, runt, runt i en cirkel här hemma.
Barnen har egentligen varit underbara och sysselsatt sig bra. En del kiv och så men det får man ju räkna med. Det är nog mest jag som är less på att aldrig kunna göra något eget. Jag vet inte hur detta går till men när jag är hemma med barnen och sätter mig för att göra något eget så blir det ett himlans stök. 2åringen hänger i byxbenen och alla andra börjar slåss med varandra. Om maken är hemma själv med barnen och går ner i källaren för att bygga så går det hur bra som helst. Han skuffar undan tvätt och disk i ett huj och sätter sig vid datorn och letar billiga byggsaker, ordnar upp något med sitt jobb, svarar på lite mail, serverar mat (som alla barn äter!) och fortsätter sedan med byggandet. Jag begriper inte hur det går till! Det är så sabla orättvist! För jag blir så ständigt avbruten vad jag än sätter igång med, får alltid jaga dem till att sätta sig och äta (och ingen äter min mat) att jag liksom bara gett upp. Tyvärr har jag hamnat i ett beteende där jag bara vandrar runt som en osalig ande när jag är hemma med barnen och liksom sitter av tiden. Urtrist inställning från min sida men jag vet inte hur man bryter det heller. För det blir alltid kiv och bråk när jag gör något tillsammans med dem eller försöker göra något för min egen skull.
Så nu längtar jag till jobbet och barnomsorgen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar