Efter flera år av trätande, nära skiljsmässa, arbetslöshet och en massa annat som kan göra vardagen mindre trevlig har vi nu *peppar, peppar* hittat tillbaka till varandra. Vi har drömmar om huset, hoppas på att få det klart (så klart det nu går), vågar se framåt.
Det känns roligt och avslappnande. Mitt i avslappnandet sköljer tröttheten över mig. Jag är så trött, så trött, så trött. Jag ser på Nyhetsmorgon där de berättar om en känslig personlighet och undrar om jag tillhör den kategorin. För det räcker med att en kollega blir osams med mig (varför vet jag faktiskt inte) för att jag ska sjunka ihop igen. Påhopp kan man nog kalla det och många skulle säkert bli upprörda och sedan skaka av sig hela händelsen men jag kan inte skaka. Jag blir förnärmad, arg, ledsen. Och efter alla de stormande känslorna så kommer apatin. Ingenting känns viktigt, livet är grått och tråkigt och jag ska ändå snart dö.
Så jag går på antidepressiva igen. Jag knaprar dem för att få ordning på livet, för jag vill ju leva livet, inte ångra mig på dödsbädden, inte ha ångest när jag ska kliva in i ljuset.
Samtidigt kan jag i mitt stilla sinne undra varför man måste äta antidepressiva. Är världen så hård och karg att man behöver vita piller tillverkade i en fabrik för att orka? Och vad gjorde stenåldersmänniskan som inga fabriker hade? Hur orkade de med?
Jag är verkligen inte emot antidepressiva för de får mig verkligen att må bättre. Så inget ont blod där. Bara en undran hur mitt liv skulle se ut om jag levde i en värld där de inte fanns. Och vad är det egentligen som orsakar nedstämdhet och depression och finns det något i vår värld som vi skulle kunna ändra på för att undvika dessa tillstånd?
Idag tänker jag dock inte söka svaren på dessa frågor. Idag tänker jag bara ta mig igenom dagen, hur trött jag än är. Ofrivillig sovmorgon med påföljande halsbrytande morgonstress till trots. Pimpla kaffe, ta mig igenom mailen och fundera över vad jag egentligen vill göra med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar