Jag måste...

måste, måste, måste ta Ritalin vid 7-tiden på kvällen! Måste! Annars funkar det ju inte! Annars blir jag sittandes vid datorn, simmar runt, ser på TV från cirkus halv tio och kommer i säng alldeles för sent.
*slår mig mot pannan*

Ska ta och sätta larm på det, komma ihåg det kan jag nog bara inse att jag aldrig kommer göra. Hur gärna jag än vill.

Att hålla städat och ordning kan vara svårt när
man har adhd. Varför vet jag egentligen inte.

Coaching

Min första coaching-läxa:

Avsluta meningen:
"Skulle det inte vara härligt om..." på en bit papper. Knöla ihop pappersbiten och kasta den i "önskebrunnen" (ex en tom papperskorg). Gör en ny avslutning på meningen på en ny bit papper... osv.

Skulle de inte vara härligt om jag satt på en grönskande äng.

Skulle de inte vara härligt om man aldrig behövde oroa sig.

Skulle de inte vara härligt om man trivdes på sitt jobb.

Skulle de inte vara härligt om det var lättare att kommunicera.

Skulle de inte vara härligt om det var lättare att motionera.

Skulle de inte vara härligt om man visste vad man skulle göra.

Skulle de inte vara härligt om alla var på samma våglängd.

Skulle de inte vara härligt om man alltid var ung.

Skulle de inte vara härligt om man slapp städa.

Skulle de inte vara härligt om damm inte fanns.

Skulle de inte vara härligt om det var lätt att laga näringsriktig mat.

Skulle de inte vara härligt om man fick uppleva nya saker hela tiden.

Skulle de inte vara härligt om man viste hur arbetsmarknaden såg ut i framtiden.

Skulle de inte vara härligt om jag redan var smådjursexpert.

Skulle de inte vara härligt om alla djurägare förstod hur svårt det är att ställa diagnos ibland.

Skulle de inte vara härligt om trafikolyckor aldrig hände.

Skulle de inte vara härligt om det var lätt att påverka.

Skulle de inte vara härligt om man visste vad som var rätt att göra.

Skulle de inte vara härligt om levde för alltid.

Skulle de inte vara härligt om allt var som i sagorna.

Skulle de inte vara härligt om allmänhetens /majoritetens röst var lättare att höra.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde gå på tivoli.

Skulle de inte vara härligt om det fanns all tid i världen.

Skulle de inte vara härligt om det var fred på jorden.

Skulle de inte vara härligt om allt bara funkade.

Skulle de inte vara härligt om alla vara snälla med varandra.

Skulle de inte vara härligt om barn gjorde som man sa.

Skulle de inte vara härligt om man kunde samarbeta mer i världen.

Skulle de inte vara härligt om jag hade ett bättre socialt nätverk.

Skulle de inte vara härligt om man fick göra vad man ville på dagarna och utveckla alla sina idéer.

Skulle de inte vara härligt om man bara fick känna lugn.

Skulle de inte vara härligt om alla fick känna vad lycka är.

Skulle de inte vara härligt om bråk inte fanns.

Skulle de inte vara härligt om alla var som jag.

Skulle de inte vara härligt om västvärlden kunde ta hand om sina fina resurser mer.

Skulle de inte vara härligt om alla kunde värdesätta vad de har.

Skulle de inte vara härligt om alla fick ha en bra självkänsla.

Skulle de inte vara härligt om politiker kunde se till varje människas bästa och ställa frågor som utvecklar.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde omfamna varje olycklig människa och göra henne glad igen.

Skulle de inte vara härligt om alla barn fick en trygg uppväxt.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde ta hand om varandra bättre.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde jobba tillsammans mot högre mål.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde skippa alla onödiga småsaker.

Skulle de inte vara härligt om min fantasi kunde vara som den var förut.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde värna om varandra.

Skulle de inte vara härligt om jag slapp känna mig utanför.

Skulle de inte vara härligt om vi kunde tro varandra om gott.

Skulle de inte vara härligt om det lilla barnet fick vara nära sina föräldrar.

Skulle de inte vara härligt om socker inte fanns.

Skulle de inte vara härligt om ingen plågade djur.

Skulle de inte vara härligt om jag blev bjuden på semester.

Skulle de inte vara härligt om man fick springa i vinden.

Skulle de inte vara härligt att vandra i skogen.

Skulle de inte vara härligt om man kunde vara ute och uppleva naturen mer.

Skulle de inte vara härligt om man fick känna vinden mot sin kind.

Skulle de inte vara härligt att simma i havet. 

Nu är nu och då är då.

Någonstans handlar det ändå om att göra det man tror på och det man kan stå för varje sekund av ens liv. Kan man inte stå för att vara Elaka mamman kanske man ska jobba på att hitta andra vägar att gå. Kan man inte låta bli att vara Elaka mamman kanske man behöver jobba på att acceptera den hon är.

Att fundera över vad man gör och göra det bästa av sina tankar är att ta ansvar för sitt liv och sin omgivning. Att fortsätta vägen fram utan att göra något alls är ödesdigert och destruktivt.

Vad behöver du förändra i ditt liv? Vart vill du nå och hur ser det sista steget dit ut?
När du vet det vet du snart var ditt första steg kommer leda dig till.

zzz

Session åtta

Jag ligger lite efter i sessionsbeskrivningarna hos psykologen. Inte för att jag tror att någon egentligen saknar dem utan mer för att jag börjat skriva om dem och det är bra att ha att gå tillbaka till.

Session åtta hände för ett par veckor sedan och var riktigt givande. På något sätt snöade jag in på barndom, föräldrar. Det prekära ämnet som många aldrig kan få nog av. Jag fick nog efter rond två hos min andra psykolog. Inte av psykologer utan av att diskutera mina föräldrar. Efter att ha suttit mer eller mindre en gång i veckan i över ett år och pratat om min hemska (ironiskt skrivet) uppväxt stod mitt prat mig upp i halsen. Jag begravde det hela under "normala företeelser i livet" och "inom standardavvikelser" och gick lät annat uppta mina tankar och min tid.

Jag har funderat en del över vad som driver mig i livet. För det är det nya nu, coaching. Och med coaching ska man ta reda på vad som driver en och vad som hindrar en och så ska man se förbi alla hinder och fortsätta framåt.
Driver mig gör maktkänslan av erövring. Att bli bäst, få posten, nå framgång. Efter att målet är nått är det inte längre intressant, vilket gör mig en smula ledsen för jag hade gärna velat hitta något jag kan få lycka och välbefinnande av. Jag kan bara inte låta bli att tävla om något när det läggs för mina fötter samtidigt ger det mig inget direkt att vinna. Inte på lång sikt i alla fall.

Så det var en insikt när jag insåg hur en faders strävan att få sin dotter att lyckas genom att enbart belöna total framgång och aldrig ge beröm längs vägen och hellre ge acceptans än beröm och bekräftelse när målet är nått kan frambringa just det jag lever i nu.
Att aldrig någonsin kunna nå över sträcket samtidigt som man hela tiden behöver simma uppåt för att inte ligga under gör att man tvingas sträva mot att lyckas. Belöningen när man lyckas är att slippa misslyckandet. Med detta framför mina ögon var det inte svårt att förstå mitt handlande och det spär på min egen uppfattning om att barn behöver helt oberoende klappar på axeln och kärlekskramar oavsett vad som hänt innan ibland. Att bara få känna att man duger som man är, att man inte behöver prestera för att ha en självklar plats.
Det behöver inte betyda att man inte ska sträva alls. Man behöver få beröm och bekräftelse för en insats man gjort också. Det ena utesluter inte det andra.

Jag insåg också där, att mitt ständiga sökande efter bekräftelse är ett sätt att fylla tomheten av att aldrig få beröm på riktigt. Aldrig känna att "nu är jag i mål" och få stanna där en stund. Att försöka fylla en tomhet genom att få från andra vad man borde fått från sina vårdnadshavare (en vårdnadshavare behöver nödvändigtvis inte vara en förälder, många är de maskrosbarn som överlevt genom att andra vuxna funnits där) är svårt, för att inte säga omöjligt. Den känslan behöver komma innifrån en själv.

Så det var session åtta. En ögonöppnare.

Världen jag lever i

Vissa dagar passar jag sämre in än andra. Vissa dagar, som denna, vill jag bara fly från allt. Bort, iväg till en utopivärld för dem som är som jag. För dem som inte är som alla andra, för dem som varken kan eller vill anpassa sig.

Anpassa sig behöver man inte om man passar in nämligen. Är man som alla andra är världen uppbyggd av och för likasinnade. Det är när man inte passar in som livet blir svårt. Det är då man tvingas vända ut och in på sig själv, ifrågasätta, hitta gränser. Få svar på varför man inte passar in, vad man kan göra för att passa bättre, hitta lösningar så man blir som alla andra.

Var är min värld undrar jag. Den där alla är lika och ingen förmer. Världen där man kan vara glad och påhittig, arg och förlåtande. Den där jag förstår dem och de förstår mig. En där jag passar in.

Den här världen är tråkig. I den här världen måste alla följa regler jag inte ser någon mening med, man måste jobba lika många timmar varje dag, kliva upp samma tid och äta mat på bestämda tider. Man måste kallprata, inte ställa till för mycket besvär, vara lugn och sansad.
Man får inte komma för sent, inte jobba på natten och sova på dagen. Man får inte diskutera högljutt för att sedan bli sams. Inte heller får man agera på impuls och prova innan man planerat och kartlagt.

För den som är jag betyder det att leva i en värld som är grå. I en värld där jag sällan får skratta eller vara lycklig. I en värld där jag ständigt går på glas och alltid håller på mig. Att aldrig leva ut och leva fullt ut. Aldrig någonsin får vara bara jag och ingen annan.
Men jag lever här. I världen som är din.

Medicinering på gott och ont

Är man bara hemma och kan känna efter går det att fundera en hel del kring medicinering. Min man tycker medicinering mest är av ondo, åtminstone på morgonen innan han fått i sig morgonkaffet. Då vill han "inte medicinera för att passa in i samhället", som han uttrycker det. Och jag kan väl förstå honom. Den hetsjakt, som det mer eller mindre är, som nu drivs mot personer med npf vill jag tro kommer ha en ände om något årtionde eller två. Liksom nedvärderingen och utanförskapet för kvinnan och sedan de homosexuella tog ett slut.
1959 upphörde lagen mot samkönat sexuellt umgänge och homosexualitet var inte längre ett brott. Tjugo år senare tog man bort homosexualitet ur sjukdomsregistret hos Socialstyrelsen då det fram tills dess hade klassats som en psykisk sjukdom.

Nu är det neuropsykiatriska funktionshinder som florerar bland diagnoslistorna. Det är inte likställt på något sätt med att vara kvinna eller en homosexualitet (eller hetrosexualitet heller för den delen). Däremot saknar jag debatten om tillståndens positiva sidor.
Ibland kan jag känna hur jag känner mig nära att kräkas (ursäkta uttrycket!) om jag åter ska behöva höra berättas hur stödperson behövs för "X med adhd" i skolan för att hen ska kunna hänga med i studierna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen:


"Det är inte X som fattar trögt det är ni som är långsamma!!!"

Ingenstans hör jag hur de behöver snabba på undervisningstakten och ge X tätare raster för att hen ska klara skolgången. Istället körs detta mantra ner i halsen på mig hur X i det närmaste dumförklaras.
Du, som är normal. Du skulle aldrig hinna med i svängarna om du levde i vår värld! Du skulle förmodligen behöva ta trippla mängder av de centralstimulerande som vi tar för att orka den fart våra hjärnor håller.
Det är nämligen en stor orsak till att många uppfattar personer med adhd/add som dumma. För när man står och pratar med en sådan person gör den femtielva kopplingar i sina tankar och spinner iväg fortare än motparten hinner tänka färdigt sin mening och så är personen med adhd/add plötsligt någon helt annan stans i diskussionen.
Men istället för att själv tänka att kanske man var lite långsam och korkad där får människan med adhd/add ta smällen och bli dumförklarad för att denne inte kunde stå kvar och stampa och tugga samma mening om och om igen.

Jag lovar på heder och samvete att barnet tycker detta är
kul. Fråga mig inte varför dock för jag skulle förmodligen få
hjärtsnörp i samma situation. Jag brukar blunda när de skojas.

Nå. Medicinering var det.

När jag började medicinera var kreativiteten ett stort bekymmer för mig. För där jag började medicinera slutade min kreativitet. Istället fungerade min logiska hjärnhalva plötsligt maximalt och tog helt över allt i tillvaron. Jag kunde göra allt i rätt ordning, sortera mina papper, sitta kvar på platsen.
Jag blev den ordentliga, beiga kontorsråttan i egen hög person.
Som resultat av detta slutade jag engagera mig i egna projekt, mitt skrivande stannade av och mina diskussioner spann inte längre iväg utan tog helt förutsägbara vägar i kallpratets land. Rita och måla var inte ens att tänka på.
Men dagisväskor blir packade, disken tagen och hunden rastad.

Frågan är om det är värt det. Är det värt att tappa en bit av sig själv för att bli mer lik de andra omkring sig? Är det värt att ta bort för att kunna lägga till? Att sluta för att passa in?

För varje gång jag efter en graviditet skulle börja medicinera igen kom samma tvivel tillbaka. Vågar jag, vill jag? Vill jag återigen göra detta brott mot mig själv att sluta vara oförutsägbar och lite knasig. Den enda bit av mig själv som egentligen gjorde mig en smula intressant.

Alla får sin effekt av medicinering. Det som blir för en behöver inte bli för en annan. Med tiden har min hjärna och medicinerna hittat en gyllene medelväg. Där dosen hålls låg och min hjärna samarbetar med omgivningens krav på vad det innebär att vara en fungerande människa. Och där jag samtidigt kan hitta utrymme att vara kreativ och påhittig.
Om jag sedan fullständigt adapterat mig själv till denna värld av måsten och krav och därför tycker det är duktigare att genomföra mina projekt än att starta dem låter jag vara osagt.
Kanske inbillar jag mig att jag har min kreativitet på den nivå jag vill ha den. Kanske är livet med karriär, förtroendeuppdrag, sex barn och hus nog för att inte kunna göra mer än hålla näsan ovanför vattenytan.

Så mycket vet jag dock. Jag kommer aldrig sluta tänka, ifrågasätta eller söka mig framåt. Medicinering till trots, min hjärna kommer alltid behöva utmaningar och stimulans.

Mucklor på ett träd av cementrör, gipsbindor
och brun färg.

Hjärnan och Elaka mamman

Har varit duktig i helgen och hunnit med massor av saker. Det är lite synd att man inte kan vara duktig utan att göra så väldans mycket hela tiden.
Idag är jag trött. Jag skulle ha jobbat, men äldsta sonen hade 39.5 igår så det blev till att vara hemma. Istället gick jag upp den tid jag skulle om jag hade jobbat för att liksom vänja mig (det skulle ha varit första jobbdagen på det jobbet). Så därför är jag kopiöst trött just nu.

Funderar på att starta en blogg som heter "Elaka mamman", känner mig som det ibland. Fast jag misstänker att en sådan blogg redan finns, skriven av en svarthårig mamma i 20-årsåldern och med tre småttingar och betydligt mer rusch i tillvaron än vad jag har. Gamla människan.

Jag vill skriva men det tar bara stopp just nu. Har en massa påbörjade inlägg om ditten och datten. Djupa ämnen och kluriga liknelser. Det vill sig inte ändå. Kanske vill jag inte ens skriva egentligen. Kanske vill jag inte jobba heller. Man får inte skriva så i Alliansens Sverige men nu är jag snart 40 så då skiter jag i det. Jag har ingen lust att gå till jobbet bara för att få ekorrhjulet att snurra. Jag vill vara hemma och påta i min trädgård och vara med mina barn. Jag tycker inte ens det är något fel i att vilja vara med sina barn, jag tycker till och med att det är något hedersvärt att vilja ta hand om dem man satt till världen och få dem att gro på bästa sätt. Jag skulle gärna ha tio stycken och bara vara hemma och serva och stöka. Sådant får man inte heller skriva, inte ens på den Röda tiden. För då är man feministmotståndare och det kan man inte vara om man är fruntimmer. Nu är inte jag ett fruntimmer, men eftersom jag ser ut som ett så hamnar jag ändå i den kategorin och tvingas anpassa mitt liv efter det.
Hemmakvinnor är bakåtsträvare och hysterikor. Och de är säkert djupt kristna också för den delen.

Jag har en tro. Jag tror antalet faktiska ateister är lågt, lägre än ateisterna själva tror. Att tro är något människan gjort sedan länge, det är ett sätt att förhålla sig till sin omvärld och känna sig tillfreds med att man inte kan förstå allt. När saker blir obegripliga och saknar förklaring behöver man känna trygghet och hopp ändå. Det är då man plockar fram det man känner tillit till.
Det kan vara en Gud, som skapat allt bortom ens förstånd, det kan vara forskarrapporterna som ännu inte är skrivna, det kan vara sin egna mästerliga person, som klarar sig så bra i världen. Men de allra flesta känner tillit till något. Den sanna ateisten har ingen tro på något. Det behöver vara en ytterst synisk och deprimerad människa och det är sannerligen inget eftersträvnadsvärt. Jag har människor i min närhet som anser att det är tufft att vara ateist men jag tror faktiskt inte de har kapacitet nog att verkligen driva igenom sin ateistiska tro. Är man ateist är det oftast ett ställningstagande man tar då religonen inte kan ge en de svar och den trygghet man behöver. Det heter "att inte tro på Gud" inte att inte vara troende.

Själv har jag precis ändrat religon. Från att tro på The Force och Jesus har jag nu övergått till att tro på Hjärnan. Hjärnan är den värld vi lever i anser jag, det är den som definierar vår omvärld och det är den som förhåller sig till yttervärlden. Det är den som tolkar vad som ska anses vara grönt, vad man blir lycklig av, hur man ska välja rätt och vad man ska äta till middag. Allt baserat på de intryck som förmedlas till den längs livets gång.
Dessutom är hjärnan plastisk. Och den är förmodligen plastisk till en grad vi ännu inte förstått. Att vara plastisk betyder att den är föränderlig. Det får mig att tänka tanken att allt är möjligt. Och vad som inte är möjligt kan man inte veta förrän man provat och försökt.
Jag tror alla har sina begränsningar beroende på många olika faktorer. Kanske man har en omgivning som hindrar, kanske har man vissa genetiska förutsättningar. Men alla kan testa sina gränser för att se hur långt man kan gå. Och alla kan själva bestämma åt vilket håll man vill försöka testa.
I alla fall alla som bor i västvärlden. Sitter man fängslad på en kvadratmeter tillsammans med fem andra gubbar är det säkert svårt att bara hålla förståndet i schack.

Nu ska jag ta och aktivera RAS i min hjärna med lite koffein och se om den kan överkomma trötthetssignalerna och börja arbeta lite ändå.
Under tiden kan du fundera på vad du tror på och vart du vill? Hur ser det ut?

Det är vår nu. Såhär såg det dock ut för några månader sedan när man blickade mot Frösöberget.