Skrivkramp

Det är egentligen samma tema, att jag inte får något gjort. Fast nu får jag inget gjort lite gladare. Och det är bra, att vara glad.
Jag försöker undvika socker, för socker är inte bra. Socker förstör och förgör. Men ibland blir man fruktansvärt sugen på socker och då hjälper inga morötter i världen.

Efter att ha ätit ungefär halva min relativt kaloristinna godispåse fick samvetet nog och jag hämtade resten av smoothiesen jag gjorde tidigare idag. Med den simmandes tillsammans med fugden, havrebollarna och likörchokladen inbillade jag mig att jag kände mig lite piggare. Anna Skipper, den där dietisten på TV, säger att bra mat gör en pigg. Så med ett par deciliter uppfriskande bär i magen borde man bli pigg nog att göra något vettigt. Men ska jag vara riktigt ärlig så tror jag det var den lilla biten ritalin som var den egentliga orsaken.

Om man inte kan fungera i det här samhället behöver man droger för att passa in. Det kan nog varje människa med bokstavsdiagnos skriva under på i ett lite mer depressivt, anti-tillstånd. Och har man både adhd och autistiska drag överlever man inte utan piller.
Det är något av en naturens nyck att kunna ha adhd och autism samtidigt om man tänker efter. Den ena sidan vill ha ordning och reda, veta allt i förväg, ha var sak på sin plats. Och så tvingas den ständigt umgås med Slusken från helvetet, den slarviga, impulsiva dagdrömmaren, som raserar all ordning i sin väg. Det får man erkänna är en stor paradox. Medan autisten sitter och funderar över hur skrivbordets papper organiseras på bästa sätt så sprider adhd:n dem över hela huset, flyttar dem från plats till plats och lämnar kvar ett fotspår på varje ställe.

Jag kanske inte ska fundera så mycket över varför jag inte får ihop mitt liv och klura mer på hur jag faktiskt får ihop det ibland. För ibland funkar det ju. Och man kanske inte behöver utföra stordåd innan man dör. Det är inte många människor man kommer ihåg efter två generationer ändå. Så mina barnbarn kommer förmodligen aldrig bry sig om vem som var min mamma och nästa steg, där står jag.

Nu hamnade jag lite ur spår känner jag för det var inte riktigt det här jag tänkte skriva om. Vad jag tänkte skriva om var hur bloggen kom till. Att det var när allt omkring mig raserades och vi dessutom knappt hade någon inkomst. Jag tänkte att det kunde vara intressant att läsa hur man klarar vardagen med lite pengar. Det har ändrats nu, vilket jag är tacksam för. Samtidigt kommer Jante och säger att jag borde skämmas som fått det okej ställt när så många har det knapert. Mitt förhållande till att hjälpa andra har ändrats. Förr skänkte jag för att vara snäll, nu tror jag att jag kommer skänka för att vara en medmänniska. Mer fundera över vad människan jag ska skänka till faktiskt behöver. Kanske sticka med en oefterfrågad chokladkaka.

På det sättet har jag svårt för hur samhället formas nu. Det kommer knappast bli mer utjämning av välfärden så alla får ta del av den. Istället kommer det vara mer upp till de frivilliga, som vill skänka. Problemet med det är att de allra flesta är sig själv närmast. Det gör att de som aldrig upplevt fattigdom förmodligen inte kommer skänka speciellt mycket till sin närmaste. Medan de som redan har knappt vad de behöver själva är de som kommer skänka störst del av sina tillgångar.

Just nu håller jag på att plocka ihop en kartong till Stadsmissionen i Stockholm. En av deras avdelningar behöver herrkläder, varma kläder och filtar. Om någon vill vara med och lägga saker i kartongen går det alldeles utmärkt.

Ja, och så hade jag tänkt skriva att jag har skrivkramp. Igen. Och att jag tycker det är oerhört frustrerande. Frågan är bara om jag har skrivkramp eller en klängig ettåring.