Att vara damp-unge

Jag känner mig så just nu. Bespottar mig själv med öknamn. Det är inte lätt i denna värld att hålla ett gott självförtroende när alla runt omkring en har uppfattningen att ens diagnos innebär efterblivenhet, hål i huvudet, dum.

Just nu har jag gått in i vårdepression. Upplyftande värre! Men faktum är att min coaching från i höstas nu hjälpte mig att ta hand om mig själv för min egen skull. Och då skedde det tämligen omedelbart. Så nu äter jag antidepressiva (anafranil, som man faktiskt kan amma på också!) och det ser redan ljusare ut. För jag har verkligen inte tid att ha depression just nu, även om det statementet kanske är en av orsakerna till att jag damp ner.

Nåväl. Jag färgas fortfarande av min utbrändhet från i somras. Och har idag lidit av problemet "Jag borde göra något för jag ligger efter som tusan. Men jag kommer mig bara inte för!"
Det var först när jag med en halvtimmes tid tillgodo lyckades skicka iväg ett mail, kontrollera ett textstycke och sätta mig att skriva i bloggen som jag insåg problemet. Min hjärna blir matt bara av tanken på att behöva koncentrera sig en längre tid. Och då slår den bakut som en ren skyddsmekanism. Så nu ska jag försöka lösa detta genom att införskaffa en äggklocka. Min tanke är att den kan sättas på 5, 10, 15 minuter när jag behöver göra något. Så att jag mentalt vet att det snart kommer en paus igen och därmed törs sätta igång med jobbet.

Tills vidare måste jag få säga att jag har ett fantastiskt jobb! På vilka andra arbetsplatser kan man vips ta ut lite ledighet och alla bara ställer upp så man kan reparera sig fullt ut utan att behöva blanda in försäkringskassan? Visst vore det rätt och riktigt att sjukanmäla sig men just nu orkar jag inte det. Jag vill hellre se mig som frisk just nu än gröta ner mig i mer sjukdomar.

På återseende kära blogg!

Paus i bloggen

Eftersom den här bloggen mest används när jag behöver skriva av mig och mitt behov att skriva av mig är som störst när jag mår som sämst så blir det härmed en paus i bloggen. :)
Jag kanske återkommer om en månad eller två eller efter ännu längre tid när barnen är äldre och jag har mer tid att skriva av mig även kring sådant som gör mig lycklig och inte är lika påtvingat nödvändigt som ventilation när man mår dåligt är.

Ha det gott!! Och ät lagom mycket knäck!

Jag har slutat städa.

Jag har gett upp, kapitulerat, fogat mig till majoritetsbeslutet, fallit till föga, avsagt mig mina forna ideal, lagt ner mina vapen och erkänt mig besegrad. Jag har slutat städa.
Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.

Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.

Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.

Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.

Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.

Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!

Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.

Hur gör vanliga människor?

Att gå och lägga sig i tid kan många med neuropsykiatriskt funktionshinder intyga vara en svår uppgift att genomföra. Det är så tyst och lugnt på kvällen när alla barn lagt sig och TV:n försörjer mig med det ena tilltalande programmet efter det andra. Tillsammans med en dator i knäet är tillvaron komplett.


Det gör inget om jag sitter uppe lite sent, jag är i alla fall inte trött så då borde det gå bra. Eller hur?

Ett par timmar efter att jag slutit mina blå hör det första anropet. "Mamma! Jag är sjuk!!!"

Jag lyckas dock somna om snabbt och hinner sova en hel timme innan barn nummer två och bebisen vaknar samtidigt. I dessa tider av höstsjukor känns städa undan efter dem som högre prioritet än att amma en 1½ åring till sömns. Så palten får stå i sängen och skrika medan sängen bäddas om och barnet lugnas. Barn nummer ett har placerat sig framför TV:n, klockan är tre på natten, men det känns ändå som en bra idé och barn nummer två placeras också där medan jag själv placerar mig med palten.

Vid femtiden ansluter sig barn nummer tre efter visst stök från barn nummer två under de gågna två timmarna. Känslan lutar alltmer åt twilight zone och man börjar fundera om det någonsinn kommer komma en morgondag eller om man har fastnat i limbo.

Kommande timme innan väckarklockan ringer består av ytterligare amning, konferens i hallen, ljudlig TV i bakgrunden och extremt lite sömn.

Det är så himlans typiskt! Just denna natt mot dagen då jag ska hålla föreläsning. Vad gör man? Fyra barn sjuka, eftersom ytterligare en sällade sig till högen sjuklingar direkt på morgonen.
Jag tycker det är extremt svårt att ställas inför val där de olika valen väger lika tungt fast i varsinn kategori. Man kan liksom inte säga att det ena valet är bättre eller sämre än det andra och helst skulle man vilja äta kakan och ha den kvar.

Hur gör vanliga människor, undrar jag, för att kunna ta ett beslut mitt i trötthetens dimma, på den extremt korta tiden man har på morgonen?

Vems viktiga möte är viktigast och vem får stanna hemma?



Jag vet inte om jag gjorde rätt val men jag åkte till min föreläsning. Även om jag såhär i efterhand gärna hade låtit bli eftersom jag fick stå och försvara en artikel, som lyder under mitt arbetes namn men som jag dock själv inte har skrivit. Så där hamnade jag i dilemmat igen.

Vem är man lojal mot då? Mot föreningen man representerar eller mot flocken framför en som man gärna vill nå och ha samarbete med?

Att agera ledare och utöva retoriska agument när man är tröttare än tröttast och helst skulle vilja segna ihop där på scenen äro icke förenligt. Så mobben vann denna gång. Vi är bovarna fastän det egentligen inte var vi som gjorde fel.



Det är också en sådan där knasig sak med vanliga människor. Hur de så gärna klär på sin älskade Kejsare. Med rockar, mantlar, kronor, vida byxor och len sammetsskjorta. Det är inget stopp på eländet ibland.

Om en journalist kommer fram till exakt samma sak som en utredare på Livsmedelsverket kom fram till för ett par år sedan skulle man i forskarsammanhang, ni vet nördsammanhang, benämnade som "starka bevis". Men församlingen framför mig beslutar sig istället för att bojkotta föreningen som fört fram bevisen. Som när man flyttar på den mobbade istället för att ta itu med mobbingkulturen.

Kan man inte bara fråga sig själv om det är något man kanske behöver ändra på i sin yrkesutövning och så får det vara bra med det?

Jag tycker det är knepigt med alla de där känslorna man ska ta hänsyn och rätta sig efter ibland. För jag förstår inte. Inte när det gäller vetenskapliga sammanhang som yrkesliv och vård, då tycker jag man kan lämna känslorna därhän och satsa på att göra något åt situationen istället.



Men, men.. .vad vet jag. Jag är ju ingen vanlig människa.





X/Y

Studier

Jag har tagit en kurs. Helt och enbart för min egen skull. Det känns härligt egoistiskt att få göra en sådan sak. Speciellt som jag satt alla andra före i flera år nu. Stått ut på ett jobb jag velat ändra på, tagit hand om barn, flyttat till hus när jag trivs i lägenhet, varit den som stannat kvar på sin arbetsplats så en annan kan byta plats, sett till familjens väl och ve istället för min egen egoism.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.

Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?

Jag har inga svar. Jag har bara frågor.

Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?

Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.

De kallar mig klok...

Jag förstår fortfarande inte vad det är som får folk att kalla mig klok. Som jag upplever det är det kommentaren jag oftast får höra om mig själv. Inte av kollegorna på jobbet dock, där är det faktiskt tvärtom. Där blir jag ofta satt sist, den som inte är hörd osv. Men av andra, av "riktiga" kompisar. Nu senast på min facebooksida.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.

Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.

Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.

Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.

Dotterns pumpa...

Dagen som var.

Igår åkte maken på första älgjaktsdagen och idag har vi haft barnkalas.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.

Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.

Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.

En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.

På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!

Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.

Här bodde kattungarna först. Men nu hade lådan tydligen blivit
för trång så nu är de flyttade till ett annat ställe och kattmamman
ser väldigt nöjd och tillfreds ut!