Jag känner mig så just nu. Bespottar mig själv med öknamn. Det är inte lätt i denna värld att hålla ett gott självförtroende när alla runt omkring en har uppfattningen att ens diagnos innebär efterblivenhet, hål i huvudet, dum.
Just nu har jag gått in i vårdepression. Upplyftande värre! Men faktum är att min coaching från i höstas nu hjälpte mig att ta hand om mig själv för min egen skull. Och då skedde det tämligen omedelbart. Så nu äter jag antidepressiva (anafranil, som man faktiskt kan amma på också!) och det ser redan ljusare ut. För jag har verkligen inte tid att ha depression just nu, även om det statementet kanske är en av orsakerna till att jag damp ner.
Nåväl. Jag färgas fortfarande av min utbrändhet från i somras. Och har idag lidit av problemet "Jag borde göra något för jag ligger efter som tusan. Men jag kommer mig bara inte för!"
Det var först när jag med en halvtimmes tid tillgodo lyckades skicka iväg ett mail, kontrollera ett textstycke och sätta mig att skriva i bloggen som jag insåg problemet. Min hjärna blir matt bara av tanken på att behöva koncentrera sig en längre tid. Och då slår den bakut som en ren skyddsmekanism. Så nu ska jag försöka lösa detta genom att införskaffa en äggklocka. Min tanke är att den kan sättas på 5, 10, 15 minuter när jag behöver göra något. Så att jag mentalt vet att det snart kommer en paus igen och därmed törs sätta igång med jobbet.
Tills vidare måste jag få säga att jag har ett fantastiskt jobb! På vilka andra arbetsplatser kan man vips ta ut lite ledighet och alla bara ställer upp så man kan reparera sig fullt ut utan att behöva blanda in försäkringskassan? Visst vore det rätt och riktigt att sjukanmäla sig men just nu orkar jag inte det. Jag vill hellre se mig som frisk just nu än gröta ner mig i mer sjukdomar.
På återseende kära blogg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar