Knasigt

Jag blir knasig av att ha en sjuk bebis och inte få någon tid över för lite eftertanke och "göra saker". Annat än rutinsaker då tänker jag.

Idag har jag blivit intervjuad för Vi Föräldrar. Har ingen aning om jag kommer med eller ej dock. Och strax efter fick jag ett hjälpmammesamtal.

Har funderat lite vad jag vill med livet också. Kurator tänkte jag ett tag. Fast sen vet jag inte... det ÄR intressant att lyssna på andra (även om jag är duktig på att prata), men i längden kanske det blir, tja, inte så roligt som när det är frivilligt?
Förskolelärare ville jag bli som barn. Den utbildningen finns på distans. Har tänkt tanken om man kan jobba deltid och plugga samtidigt. Men det kanske är att ta sig vatten över huvudet?
Politiker har jag funderat på i över ett år nu och tanken lockar fortfarande. Måste bara bestämma mig för vilket parti jag faktiskt vill tillhöra isf. Liten hake där också mao.
Så sprang jag på en journalistutbildning för akademiker idag. Den har jag inte fått distans nog till ännu så den känns fortfarande lockande och spännande. Intagning varje höst dock så jag får vänta ett år innan jag kan få chansen där. Kanske är det svårt att komma in?
Slutligen har jag lite funderingar på att gå en specialistutbildning som veterinär. Närmaste utbildningsstället är Sundsvall så då blir det till att flytta och då måste huset renoveras klart först. Dessutom behöver de lysa ut en sådan tjänst där först. Får hålla utkik!

På tisdag börjar jag jobba igen. Det känns pestigt faktiskt för jag vill hellre vara hemma med barnen även om de dagarna är nog så jobbiga emellanåt.

Dags att gå och lägga sig nu så man orkar med en ny dag i morgon. Finns inget värre än att inte hinna något OCH vara trött!

Elefanter

Jag känner mig som fången i en bur. Det är otroligt frustrerande eftersom jag i normala fall ändå brukar sträva framåt, ta saker för vad de är och jobba mot lösningar. Men nu är det som att sitta i ett skruvstäd.

Mest av allt vill jag slippa mitt jobb. Det finns tusen och en orsaker men viktigaste är väl att jag inte riktigt hittar ett sätt att trivas där längre.
Starta eget tycker jag inte att jag hinner med just nu i livet och så många andra jobb i min yrkeskategori finns det inte riktigt. Hemtjänsten trivdes jag i men där är det tyvärr alldeles för låg lön för en familjeförsörjare nu när maken är utan inkomst. Och med inkomsten som begränsning går även vidare studier och forskarutbildning bort. Vi har inte råd helt enkelt.
Flytta är en lösning och jag längtar allt mer till min barndoms plats, vår huvudstad. För att flytta behöver vi sälja huset. För att sälja huset så man åtminstonde går plus minus noll och inte har kvarvarande lån behöver vi renovera färdigt. Renovera färdigt när man inte har pengar är svårt.

Allt hänger på att min man får jobb. Att han får jobb innan föräldraledigheten är slut kommer alltmer utom räckhåll för mig. Jag börjar få lite smått panik faktiskt. Jag vill inte att barndagarna tar slut och jag står där igen i stressen med att komma iväg till jobbet, lämna barn på dagis och fritids, hämta, natta, inte ha någon ork kvar, hinna ikapp hushållsarbetet under helgen och så en ny vecka. Och några jourer på det som sabbar allt vad god sömn heter.

När allt är såhär, går med jämnmod, skulle man behöva något riktigt uppiggande. Som en skock lilarutiga elefanter på bakgården med ett pressuppbåd i hälarna. Jag vet inte var jag ska hitta elefanterna bara så jag snurrar på som en råtta i en labyrint.
Alla människor behöver känna sig behövda och uppskattade. För att få ekvationen att gå ihop borde alla människor behöva uppskatta och behöva också för vem ska annars ge dem vad de behöver? Eller är det så att de som är längst upp, som höga chefer, har det så pass bra ändå att de inte behöver uppskattningen lika mycket som de underställda?
Lite märkligt är det att många arbetsgivare tycks missa den grejen. Att de anställda är en viktig del i produktionen, som min svärfar skulle ha sagt det. De måste vårdas och ses efter för då gör de ett bättre jobb och då går företaget bättre.
Jag tror samhället missar en stor bit där när det är sådan fixering på att inte ta in folk över 35 som nyanställda. Folk över 35 kan ha samlat på sig sanningar som ovan. Som att man behöver ta hand om varandra, att de anställdas familjer är en viktig del i att den anställde mår bra. Och de kan se förbi karriärstunneln och motorvägen framåt och titta åt sidorna ibland och hitta små guldkorn.

Men, jag antar att det är lättare att färdas det fortaste man kan än att stanna upp och tänka efter.
Det är tur man fortfarande är 20 så man slipper tänka...

Mycket blir mer

Jag skulle vilja skriva mer än jag gör. Men det får bli som det blir.

Här råder status quo. Vi har rättat oss i leden och tillvaron fungerar bra. Allt som var jobbigt förut har på något sätt blivit rutin. Rutiner tar udden av magont och stress och låter mänskliga relationer få blomma mellan alla göromål istället.
Blommor finns det dock inte så mycket kvar av. Min avocadoplanta som höll på att växa sig genom taket har jag knoppat av på toppen. Så många dagar som jag suttit vid köksbordet och kikat på den enorma stjälken som vuxit sig allt längre och undrat när den ska slå i taket samt kännt stressen över att jag borde ta tag i det. Att flytta ner krukan på golvet gav, om än kortvarig, så en temporär lösning.
Sen en dag så var spärren borta och att gå och hämta en vass sax och bara klippa av toppskottet kändes varken svårt eller jobbigt längre.

Det är lite jobbigt psykiskt att fara runt och hämta gratissaker man har tiggt till sig hos folk. Naturligtvis måste man vara tacksam, och det är man ju. Men samtidigt är man inte särskilt tacksam över situationen som gör att man tvingas ligga på och be att få saker innan de hamnar på röda korset eller liknande.
Även om den stora fördelen med att åka runt är att man får träffa sina vänner oftare än man förmodligen skulle göra annars. Sådant är vansinnigt trevligt!

Jag har massor av funderingar över vad jag borde göra med livet innan det är slut. Nu har jag bara halva kvar, om allt går väl, såtillvida de inte kommer på något vansinnigt smart mot åldrande innan jag når längre. De flesta i min släkt blir 80 och jag är snart 40. Enkel matematik.
Kring valet har jag också funderingar men alldeles för liten tid för att hinna få dem på pränt. Jag undrar så varför man inte kan hitta en gemensamhetspolitik så vi får all action de blå står för, miljötänket de gröna tar med sig och medmänskligheten de röda hela tiden tar upp.
Ibland tänker jag så. Att jag skulle vilja vara en liten grå tomte under en sten. Sitta där med bister min och grymta för mig själv. Jag tror det mest handlar om att jag behöver lite tid för mig själv. Tid till eftertanke och återhämtning från vardagens rutingöra.
Hur jag än vänder och vrider på tillvaron så får jag inte tiden att räcka till, trots alla mina ansträngningar så är det alltid något som kommer i kläm. Hushållsarbetet, att vara med barnen, egen tid, samvaro med maken. Lite skit i hörnen kanske inte gör så mycket men tomma garderober och inga rena talrikar är det nog få som tycker känns okej. Samtidigt som man inte får försumma sina barn och åtminstonde behöver avsätta lite tid för läxläsning tillsammans med dem.

Jag fick frågan "Vad driver dig?" av en gammal barndomskompis när jag träffade henne på ett hotell i stan. Det var en intressant fråga för jag har aldrig funderat över den förut. Jag har bara ställt mig frågan "vad vill jag?" utan att hitta svar.
Ibland får man nog kliva ner ett trappsteg och inse att man faktiskt inte gjort allt, trots en hög ambitionsnivå. Att man kunde ha gjort det annorlunda, mer eller korrektare. Jantelagen har aldrig gjort någon lycklig men att vara lite självkritisk mot sig själv och inte bara mot andra kan nog vara en nyttig vinklig emellanåt.

Diagnos melankoli?

Och som om det inte var nog att modemet kajkade ihop så har mitt tangentbord gett med sig också. Jag kom helt av mig i mitt internettande när nätet dog. Som att kliva in i en liten bubbla, avskuren från omvärlden. Plötsligt var det inte alls lika lätt att hojta till på facebook, slänga iväg ett mail eller sitta på något forum och hitta saker att känna igen sig i. Ibland när dekodern till TV:n vägrar samarbeta och allt blir ett enda svartvitt virrvarr brukar jag kunna få massor saker gjorda. Saker som blivit liggande eller saker som man tänkt göra någon gång.
Det är lätt att tänka att samma sak borde ha hänt nu när nätet var otillgängligt. Men jag fick inte något alls gjort.
Om det nu berodde på att jag deppade ihop utan mitt sociala kontaktnät eller det faktum att min man lyckats få vara med i ett älgjaktslag och inte var hemma om dagarna vet jag inte. Fast jag tror det var kontaktnätet för jag brukar få mindre gjort när min man är hemma. Eller om det blir mer att göra när han är hemma. Jag vet inte så noga.

Min man och jag har så olika syn på saker och ting. Vi har olika drömmar också. Jag drömmer ofta om labyrinter och rum som jag vandrar och går i, om möten med människor eller om natten och stjärnorna.
Min man drömmer om krig. Jag undrar om det är därför han ser ut som han ska anfalla en när man väcker honom.
Jag tror drömmar vill säga en något. Inte alla, men en del för med sig budskap från sitt inre eller från något högre medvetande. Som att någon pockar en på axeln och stjäl ens uppmärksamhet för en stund. Liksom en pantomimclown med stelt ansikte och levande händer. Bakvänt men ändå talande.

Jag har gått in i förnekelsefasen nu. Eller acceptans eller distans kanske. Det känns som om våra tidigare uppbygda förråd börjar sina. Saker och ting går sönder utan att kunna ersättas. Det går fortfarande att trolla lite med knäna men tricken blir mindre glänsande för varje gång.
Jag tror inte jag tidigare tvingats skjuta upp barnens födelsedag i väntan på barnbidraget. Men idag kom det i alla fall så vi kunde köpa glass och lite guldkant. Kaffet som var kvar räckte precis till varsinn kopp på morgonen innan jag for in till stan för att storhandla.
Det var faktiskt kärlek. Att brygga två koppar av de sista pulverkorna och sen låta en hälla och den andra välja.
Min man söker fortfarande jobb, massor av jobb, men jag struntar i att ens hoppas längre. Det är som att han spelar charader för mig. "Gissa vad jag ska bli den här gången!" och sen får han inte ens ett svarsmail på mottagen ansökan.

Jag är väldigt glad idag. För i min plånbok hittade jag ett fullt bonushäfte på leksaksbutiken och i en påse kläder jag fick låg ett par fina överdragsbyxor i storlek 104. Så nu slipper jag välja mellan att dra på sonen för korta eller för trånga överdragsbyxor. Dessa är helt perfekta, till och med färgen är rätt.
Och igår fick jag en bilbarnstol till bebis. Bebis gör nämligen allt för att inte lägre vara en bebis och har nu växt ur sitt babyskydd.

Och ett tangentbord extra fanns i källaren så det går att skriva igen.

Dags att gå och rösta.

Idag är valdagen. Ett tag tänkte jag gå och förtidsrösta. Här verkar det vara enkelt att förtidsrösta, många ställen att välja på.
Men så, i sista stund, bestämde jag mig för att jag inte har tänkt klart på hur jag vill rösta. Och då blev det att tänka in i det sista.

Jag har lite ont i magen inför det här valresultatet. Jag vet inte vad jag hoppas på men jag kommer inte sitta uppe och titta på någon valvakan. Helst skulle jag vilja leva i en utopi värld av bomull. En vän till mig sa det en gång "Du är så skör, jag skulle vilja linda in dig i bomull."
Då förstod jag inte vad hon sa, jag tyckte hon var lite konstig när hon sa så. Men nu förstår jag bättre. Sen har iofs inte mitt liv direkt kantats av bomull men nu känns det som en bra produkt (förutom dess historia då).

Problemet med dagens politik är att alla mest vill sig själva väl. Många klagar på USA men jag kan tycka att de ändå har något i sina samhällen med "Shelters" och närliggande kyrkor med frivilliga. Jag tycker vi saknar den grundstenen i Sverige. Vi förlitar oss på staten och när den sviker oss så står vi där på bar backe.
Så som min man skulle få göra om vi skiljde oss. Eller som socialsekreteraren sa när han föreslog ett tält på Stortorget som boplats när hon tyckte hans ex fru borde vilja försörja honom. "Så kan du väl inte göra?!"

Detta är hans historia:
Min man har kronisk värk efter en trafikskada han fick när han var 16 år.
Han har sökt hjälp inom sjukvården och efter ca 15 år lyckades de ställa diagnos; diskbråck, vriden höft och permanenta förslitningsskador i skelett och muskulatur eftersom han gått med skadan så länge.
Värken påverkar hans humör och hans förmåga att vara den pappa och man han vill vara. Den påverkar också hans önskan att sova hela nätter.
Pga skadan fick han erbjudande från arbetsförmedlingen att vidareutbilda sig då han omöjligt kunde fortsätta inom det gebit han var utbildad för. Han har försökt läsa upp sig tidigare men eftersom han även har haft en odiagnostiserad bokstavsdiagnos så har inte det gått.
Men efter hjälp från arbetsförmedlaren så fick han både diagnos och möjlighet att läsa in gymnasiekompetens och komma in på universitetet.

När han hade ½ år kvar på grundutbildningen och totalt 1,5 år kvar till full examen fick han problem med sitt bråck. Problem som gjorde honom sängliggande.
Eftersom köerna är långa opererar man helst inte. När min man fick blodtrycksfall eftersom kärlen, som gick in i bråckhålet snördes åt, fick han en tid en månad senare.
De tre månadernas sängliggande gav honom ytterligare ryggsmärtor. Men ingen kan göra något eftersom smärtstillande kan göra folk till knarkare.

Nu anser man att han har utbildning nog att söka jobb hans rygg klarar av och han kan därför, såklart, inte få sjukersättning.
Men han kan inte heller få a-kassa eftersom han är "nykläckt student". Min man är 41 år gammal och mångbarnspappa.

Att försöka läsa in kurser, söka jobb, oroa sig över ekonomin, ha ont i ryggen och vara en god far kan lätt få en människa över kanten till depression. Depression är dock inte något man blir sjukskriven för så länge man kravlar sig ur sängen.

Jag kan bli så arg och frusterad på att systemet inte har plats för någon som försökt och försöker ta sitt ansvar. Som har vidareutbildat sig, som reser sig varje dag fastän han egentligen inte orkar.
Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan bli utförsäkrad när man gör allt för att få jobba.

De säger att systemet ska få folk att ta jobb de annars inte tagit. Så min man har gjort det. Han har tagit jobb han egentligen inte kan ta. När han gör det försämras hans rygg ännu mer.
Jag undrar på vilket sätt det är tänkt att gynna människan? Att arbeta sig till större sjukdom men ändå inte få hjälp?
Jag tycker det är fegt av ansvariga politiker att gömma sig bakom retorik och skylla ifrån sig att människorna i systemet skulle vara de som får det att falera. Någonstans måste ju handläggarna på Försäkringskassan och förmedlarna på Arbetsförmedlingen ha fått sina direktiv ifrån.

Då vet man.

Igår tyckte jag att jag hann med så mycket. Det var krusbärsmarmelad, tvätt, golvskurande, umgås med barn, pynta barnrum och vara allmänt harmonisk.
Idag har jag inte hunnit med något alls. Skulle ha ringt chefen, borde ha beställt tågbiljett, ringt mamma och en massa mer.

Min man tycker att han kan ta barnen en stund så jag får sitta och göra mitt. Jag sitter och gör mitt och hör hur han lagar mat, plockar disk och pratar barn tillrätta samtidigt som bebis kör på honom med gåstolen i ett.
På kvällen är mycket som brukar bli gjort inte det. Saker ligger kvar på golven, tvätten i maskinerna, marsvinen är omatade. Min man har pysslat på hela tiden jag suttit.
Då inser jag. Hur mycket jag gör som jag inte tänker på. Och hur mycket jag hinner med när jag springer runt och gör ingenting.

Nu vet jag!

Idag trivs jag med livet. Man måste ha sådana dagar ibland för att hinna ikapp.

Igår plockade jag av i trädgården. Den är inte stor min trädgård men lagom för mig. En tuva gräslök klipptes ner och frystes in, rabarberna tog sig inte riktigt i år men något ska jag nog göra av dem ändå. Lite krusbär så det räckte till en liten burk marmelad blev det också.
Jag har funderat under sommaren vad jag vill göra med trädgården. Och igår slog det mig. Jag är mer en praktiskt människa så bär, frukt och annat ätbart vill jag ha.
Nu har jag rensat ur längst ner och tänkte anlägga en hallonhäck där. Hoppas på att få lite jordgubbar av mamma och så ska jag läsa på och se vad mina bärbuskar bäst behöver för att må bra och producera. Något storskaligt blir det inte men det är alltid kul att planera.

Något jag funderar över ibland är varför varje generation måste börja om. Man blir tonåring, gör saker som får ens föräldrar att skaka på huvudet och sucka med rösten.
Varför gör de så? Jo, för att de själva varit där och nu har ett annat perspektiv på dessa aktiviteter. De vet hur onödigt det är att hälla i sig stora mängder alkohol och stå och kräkas i en buske. De har hört om eller till och med sett vänner råka illa ut en sen natt. Att det alltid kommer en ny åter och att solen kan lysa bakom nästa krök har de också fått erfara.
Hur utvecklar sig det mänskliga släktet när vi bara lämnar efter oss materia och inte livserfarenheter? Föräldrar, vuxna och gamla försöker. De försöker berätta, förmana och tipsa men det hjälper föga.

"Jo, jo, tant. Jag förstår. Men nu finns ju internet vet du, det är inte som när du växte upp."
"Men morsan! Du levde ju typ på stenåldern! Det här är annorlunda!"

Vi har alla sagt och hört eller kommer höra. Något i oss vill göra egna erfarenheter. Och det är säkert nyttigt och bra. Men vad skulle hända om vi kunde få med oss tidigare generations erfarenheter och fortsätta där på att bygga en bättre, trevligare, humanare mer förstående värld? Om vi istället för att gräva ner oss över killen som gick redan från början har de bästa förutsättningarna att leva i en relation. Hur mycket misstag skulle inte hindras att utföras? Hur mycket bättre skulle vi inte kunna fatta våra beslut?

Eller är det så att det är dynamiken av unga, vilda, protesterande ungdomar, förmanande, trötta medelålders och tillåtande, kloka gamlingar behövs för att världen ska fungera? Att den blir mer spännande och intressant att leva i om fel och misstag begås? Eller att livet har sin gång och måste levas i rätt ordning för bästa resultat? För att barn ska värnas om och utvecklingen inte gå för fort framåt?
Eller kanske borde våra barn och tonåringar ta sig tid och ro ibland och lyssna på vad vi har att säga precis som vi ibland borde stanna upp en stund och lyssna på våra föräldrar innan det är för sent?