Idag är valdagen. Ett tag tänkte jag gå och förtidsrösta. Här verkar det vara enkelt att förtidsrösta, många ställen att välja på.
Men så, i sista stund, bestämde jag mig för att jag inte har tänkt klart på hur jag vill rösta. Och då blev det att tänka in i det sista.
Jag har lite ont i magen inför det här valresultatet. Jag vet inte vad jag hoppas på men jag kommer inte sitta uppe och titta på någon valvakan. Helst skulle jag vilja leva i en utopi värld av bomull. En vän till mig sa det en gång "Du är så skör, jag skulle vilja linda in dig i bomull."
Då förstod jag inte vad hon sa, jag tyckte hon var lite konstig när hon sa så. Men nu förstår jag bättre. Sen har iofs inte mitt liv direkt kantats av bomull men nu känns det som en bra produkt (förutom dess historia då).
Problemet med dagens politik är att alla mest vill sig själva väl. Många klagar på USA men jag kan tycka att de ändå har något i sina samhällen med "Shelters" och närliggande kyrkor med frivilliga. Jag tycker vi saknar den grundstenen i Sverige. Vi förlitar oss på staten och när den sviker oss så står vi där på bar backe.
Så som min man skulle få göra om vi skiljde oss. Eller som socialsekreteraren sa när han föreslog ett tält på Stortorget som boplats när hon tyckte hans ex fru borde vilja försörja honom. "Så kan du väl inte göra?!"
Detta är hans historia:
Min man har kronisk värk efter en trafikskada han fick när han var 16 år.
Han har sökt hjälp inom sjukvården och efter ca 15 år lyckades de ställa diagnos; diskbråck, vriden höft och permanenta förslitningsskador i skelett och muskulatur eftersom han gått med skadan så länge.
Värken påverkar hans humör och hans förmåga att vara den pappa och man han vill vara. Den påverkar också hans önskan att sova hela nätter.
Pga skadan fick han erbjudande från arbetsförmedlingen att vidareutbilda sig då han omöjligt kunde fortsätta inom det gebit han var utbildad för. Han har försökt läsa upp sig tidigare men eftersom han även har haft en odiagnostiserad bokstavsdiagnos så har inte det gått.
Men efter hjälp från arbetsförmedlaren så fick han både diagnos och möjlighet att läsa in gymnasiekompetens och komma in på universitetet.
När han hade ½ år kvar på grundutbildningen och totalt 1,5 år kvar till full examen fick han problem med sitt bråck. Problem som gjorde honom sängliggande.
Eftersom köerna är långa opererar man helst inte. När min man fick blodtrycksfall eftersom kärlen, som gick in i bråckhålet snördes åt, fick han en tid en månad senare.
De tre månadernas sängliggande gav honom ytterligare ryggsmärtor. Men ingen kan göra något eftersom smärtstillande kan göra folk till knarkare.
Nu anser man att han har utbildning nog att söka jobb hans rygg klarar av och han kan därför, såklart, inte få sjukersättning.
Men han kan inte heller få a-kassa eftersom han är "nykläckt student". Min man är 41 år gammal och mångbarnspappa.
Att försöka läsa in kurser, söka jobb, oroa sig över ekonomin, ha ont i ryggen och vara en god far kan lätt få en människa över kanten till depression. Depression är dock inte något man blir sjukskriven för så länge man kravlar sig ur sängen.
Jag kan bli så arg och frusterad på att systemet inte har plats för någon som försökt och försöker ta sitt ansvar. Som har vidareutbildat sig, som reser sig varje dag fastän han egentligen inte orkar.
Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan bli utförsäkrad när man gör allt för att få jobba.
De säger att systemet ska få folk att ta jobb de annars inte tagit. Så min man har gjort det. Han har tagit jobb han egentligen inte kan ta. När han gör det försämras hans rygg ännu mer.
Jag undrar på vilket sätt det är tänkt att gynna människan? Att arbeta sig till större sjukdom men ändå inte få hjälp?
Jag tycker det är fegt av ansvariga politiker att gömma sig bakom retorik och skylla ifrån sig att människorna i systemet skulle vara de som får det att falera. Någonstans måste ju handläggarna på Försäkringskassan och förmedlarna på Arbetsförmedlingen ha fått sina direktiv ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar