Mycket blir mer

Jag skulle vilja skriva mer än jag gör. Men det får bli som det blir.

Här råder status quo. Vi har rättat oss i leden och tillvaron fungerar bra. Allt som var jobbigt förut har på något sätt blivit rutin. Rutiner tar udden av magont och stress och låter mänskliga relationer få blomma mellan alla göromål istället.
Blommor finns det dock inte så mycket kvar av. Min avocadoplanta som höll på att växa sig genom taket har jag knoppat av på toppen. Så många dagar som jag suttit vid köksbordet och kikat på den enorma stjälken som vuxit sig allt längre och undrat när den ska slå i taket samt kännt stressen över att jag borde ta tag i det. Att flytta ner krukan på golvet gav, om än kortvarig, så en temporär lösning.
Sen en dag så var spärren borta och att gå och hämta en vass sax och bara klippa av toppskottet kändes varken svårt eller jobbigt längre.

Det är lite jobbigt psykiskt att fara runt och hämta gratissaker man har tiggt till sig hos folk. Naturligtvis måste man vara tacksam, och det är man ju. Men samtidigt är man inte särskilt tacksam över situationen som gör att man tvingas ligga på och be att få saker innan de hamnar på röda korset eller liknande.
Även om den stora fördelen med att åka runt är att man får träffa sina vänner oftare än man förmodligen skulle göra annars. Sådant är vansinnigt trevligt!

Jag har massor av funderingar över vad jag borde göra med livet innan det är slut. Nu har jag bara halva kvar, om allt går väl, såtillvida de inte kommer på något vansinnigt smart mot åldrande innan jag når längre. De flesta i min släkt blir 80 och jag är snart 40. Enkel matematik.
Kring valet har jag också funderingar men alldeles för liten tid för att hinna få dem på pränt. Jag undrar så varför man inte kan hitta en gemensamhetspolitik så vi får all action de blå står för, miljötänket de gröna tar med sig och medmänskligheten de röda hela tiden tar upp.
Ibland tänker jag så. Att jag skulle vilja vara en liten grå tomte under en sten. Sitta där med bister min och grymta för mig själv. Jag tror det mest handlar om att jag behöver lite tid för mig själv. Tid till eftertanke och återhämtning från vardagens rutingöra.
Hur jag än vänder och vrider på tillvaron så får jag inte tiden att räcka till, trots alla mina ansträngningar så är det alltid något som kommer i kläm. Hushållsarbetet, att vara med barnen, egen tid, samvaro med maken. Lite skit i hörnen kanske inte gör så mycket men tomma garderober och inga rena talrikar är det nog få som tycker känns okej. Samtidigt som man inte får försumma sina barn och åtminstonde behöver avsätta lite tid för läxläsning tillsammans med dem.

Jag fick frågan "Vad driver dig?" av en gammal barndomskompis när jag träffade henne på ett hotell i stan. Det var en intressant fråga för jag har aldrig funderat över den förut. Jag har bara ställt mig frågan "vad vill jag?" utan att hitta svar.
Ibland får man nog kliva ner ett trappsteg och inse att man faktiskt inte gjort allt, trots en hög ambitionsnivå. Att man kunde ha gjort det annorlunda, mer eller korrektare. Jantelagen har aldrig gjort någon lycklig men att vara lite självkritisk mot sig själv och inte bara mot andra kan nog vara en nyttig vinklig emellanåt.