Nedskrivna tankar

Det har inte hänt speciellt mycket här egentligen. Mer än att jag känner hur jag alltmer närmar mig den berömda botten. Botten där man ska landa och sen studsa tillbaka. Jag vet egentligen inte hur landningen känns men studsen kommer aldrig. Jag får fortfarande upp hoppet varje gång maken berättar om någon jobb han ringt på, att en arbetsplats har ringt tillbaka osv. Varje gång tänker jag att "snart!", snart ordnar det sig och vi kan gå tillbaka till en vanlig tillvaro igen.
Numer känner jag hur tankarna grusas allt fortare, inser att det här kommer nog inte heller leda till något.

Det är då desperata tankar börjar sätta in. Tankar om att jag måste gå tillbaka till jobbet trots en nästan helammandes 5 månaders som inte tar flaskan. "Han lär sig snart" säger en vän till mig barskt. För mig känns det som barnplågeri att lämna en 5 månaders på det sättet, att skrika och undra var hans mamma och trösten är. Jo, han lär sig säkert, frågan är bara hur. Och varför ska han straffas från det härliga, intet ont vetandes, liv han lever nu bara för att samhället ser ut som det gör? Och ja, jag erkänner. Jag är mycket mer för barns trygghet och väl och ve än vad jag är för absolut jämställdhet oavsett vad. Jag tycker diskussionen om delad föräldraledighet är rent löjlig. Hur kan man föra en sådan diskussion utan att ta minsta hänsyn till barnen? Lika matt kan jag bli kring diskussionerna om amning. När ska vi våga säga högt att amning är och förblir det naturliga för barnet? Och att vi är evigt tacksamma för alla hjälpmedel såsom ersättning och flaska? Precis som den vaginala förlossningen är den naturliga men tack gode gud för att det finns sjukhusvård!
Jag har full förståelse för att förlossningsrädda kvinnor behöver få snitt och jag tycker man ska få det också. För jag tror inte det gynnar barnet att starta sitt liv med en eventuellt traumatiserad mamma som tvingats igenom en vaginal förlossning. Och samma med amningen, jag tror inte barnet mår bäst av att ammas av en mamma som tvingas till det. Samtidigt behöver det finnas en slags strävan att underlätta och hjälpa fram amning och vaginala förlossningar.

Jag vågar säga det högt. Jag har själv suttit hos båda special-barnmorska, bedömmande läkare och mödrabarnhälsovårdens psykologer och gråtit över den stundande förlossningen. Jag har varit snittbeviljad två gånger pga förlossningsrädsla. Jag har struliga amningar och flaskningar bakom mig.
Jag har också upplevelsen om ett lyckat snitt, en bra vaginal förlossning, en amning som bara flutit på och härliga minnen av flaskmatning. Jag tycker inte att det ena är bättre än det andra men jag tycker jag har haft rätten att bli hjälpt till det bästa i stunden.

Häromdagen fick jag en hel IKEA-kasse med kläder. MH var här på en heldag med sina barn. Vi träffades när jag var gravid med min tredje och hon med sin första. Vi var ett gäng mammor då som träffades och fikade ihop medan vi väntade på våra bebisar. Det var en sådan där kasse som man tackar så väldigt mycket för. Men som man sen bara önskar att man närapå fallit på knä och kysst givarens fötter för efter att man öppnat den. Sådär superfina kläder, märkeskläder, kläder som ser nya ut...
Bäst av allt var nog ett par dagar efter när fyran gastat och bråkat sig igenom en hel dag och allas öron började bli riktigt trötta. Fick en snilleblixt och började låta henne manikänga en klänning och en bolero och plötsligt var alla ögon på henne och gnällcirkeln bruten. Hon var verkligen söt i den också. Snart hade hon även hittat en blommig solhatt att toppa det hela med och så var leken igång.

Jag insåg förut att jag inte berättade om något spartips i senaste inlägget. Eftersom jag då var gräsänka får det bli det ironiska i att man tjänar på att leva var för sig om den ena inte har någon inkomst eftersom man då får dubbla kostnader. Den lösningen kommer från statens sociala försäkringar och heter underhållsbidrag och socialbidrag till ensamlevande utan inkomst.

Jag var bara tvungen att ta upp det där sista. För det är så skrattretande dråpligt. Vi får absolut ingen hjälp nu för att jag är försörjningsskyldig mot min man. Men om vi skiljer oss blir han försörjningsskyldig mot barnen och samhället mot honom. Man undrar var pengarna plötsligt kommer ifrån?
Det är säkert rimligt och korrekt men när man sitter där vi sitter så känns det som ett skämt.
Samma som tanken att gå tillbaka till jobbet och låta min man med kronisk ryggvärk ta hand om ett spädbarn, ett jobb som kommer göra honom orörlig på några dagar. Systemet är inte uppbyggt för föräldrar där modern är inkomstförsörjare och fadern är sliten i kroppen.