Trötthetens makt

Jag är trött i hela kroppen. Det är väl inte så många i min omgivning som skulle reagera på att jag säger så, men jag är trött på ett annat sätt. Visst känns kroppen efter allt spring efter barn och hushållsarbete såhär när man är gräsänka. Det förstår folk. Eller, egentligen förstår de inte alls. De förstår inte alls hur jag hinner med när jag är ensam med barnen. Hur får jag något gjort överhuvudtaget?

Jag är trött i varenda cell i min kropp. Som naturen vilar efter ett åskoväder. Min kropp vill inte göra mer än nödvändigt. Den vill inte göra det där lilla extra, som jag annars brukar behöva göra för att bli av med min överskottsenergi, min rastlöshet. Som att passa på att pyssla till det hemma när jag inte har någon att prata med om kvällen.

Det åskade inte den kvällen. Det brukar göra det på film, när något dramatiskt händer men här lyste solen fram ibland när den inte gick i moln. Jag vet inte om jag ens kommer ihåg vilket väder det var.

Jag hade nästan alldeles bestämt mig. Sådär som jag har gjort så många gånger förut. Jag tror åtminstonde att jag hade bestämt mig, nästan. Hur som helst hade jag kommit på att vi är alldeles för olika egentligen för att kunna leva under samma tak. När han inte är här känner jag mig lugn och tillfreds med livet.
Och det är inte för att han inte förstår vad jag menar när jag säger att han ska ta barnen en stund så jag får göra mitt ifred och klart. Eller att göra mitt inte betyder att jag vill åka iväg utan att få vara och gå hemma och pula och mysa lite. Visst är det mysigt med barn men ibland hinner inte reflektionstankarna komma för allt annat låter och tar tid.
Det är inte heller för att jag inte riktigt vet var jag har honom med hans ryggvärk. När han ibland gör han saker och ibland kan han inte alls, och ibland tycker han själv att han är en lat smitare och ibland gör han mer än jag under en dag.
Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att det inte finns någon fler vuxen här som jag behöver förhålla mig till, kanske för att jag inte kan slappna av i hans sällskap, kanske för att vi är just så olika så våra dagliga liv inte riktigt passar ihop.

"Bara skriva av sig" fanns redan som blogg så jag kunde inte välja det som domännamn. Först tyckte jag det var lite onödigt för den bloggen var bara några få inlägg skrivna för flera år sedan. Men nu är jag glad att jag kunde ta ett annat. Ek waritu passar faktiskt bättre och det är ingen som tänkt på det förut. Ek erilaR fanns inte heller. Det betyder troligen "Jag, runmästare" och nästa steg i runornas utveckling blev då "Ek erilaR waritu"; Jag runmästaren skrev. Fast jag känner mig inte som någon runmästare, inte i den här bloggen för den handlar ju bara om mitt liv och de där tankarna som måste få komma ut ibland men som man kanske inte vill säga till alla utan bara till några få. För lite skönt är det när någon vet.

Att inte kunna leva under samma tak var för min man samma sak som skiljsmässa så han blev inte så glad när jag sa det. Han blev faktiskt riktigt arg. Och jag blev arg tillbaka, för det brukar jag bli och då blir han ännu argare och då tar jag över rollen som medlare och spenderar en viss tid efter det att mäkla ihop oss igen.
Men den här gången hade jag bestämt mig.

Bestämt mig för att inte backa mer. För att säga allt det jag behövde säga och som låg och pyrde under ytan. Och säga det oavsett vad som hände även om det skulle innebära att vi inte kunde leva tillsammans under samma tak längre.
Och för första gången på så många år fortsatte han inte att vara arg. Istället lyssnade han sammanbitet på mig och allt det jag sa.
Det är så typiskt min man. Att när man äntligen har grunnat färdigt och bestämt sig så byter han taktik och gör allt det där man tänker att han nog aldrig kommer göra och därför går det bara inte längre.
Ibland undrar jag om han är tankeläsare.

Så med solen stundtals strilandes in mellan persiennerna och molnen på flykt över himlen så tillät jag mig agera ut. Om allt, om hur det känns att bli vrålad på utan synbar anledning mitt i natten, hur det känns att aldrig veta i vilket skick ens partner ska vara från dag till dag, hur man som mamma vill skydda ens barn från dåliga upplevelser, hur man vill ha ett normalt familjeliv med gemensamma måltider och förutbestämd agenda mesta delen av tiden, hur man vill kunna planera en semester mer än två timmar i förväg, hur det är att bli utskälld och inte kunna försvara sig för att den andra alltid har det slutgiltiga övertaget, om att känna sig ensam i ett förhållande. Om hur det är att leva som anhörig till någon med nedsatt impulskontroll och kronisk värk.
Och för första gången under de 11 år vi varit tillsammans stod han tyst och lyssnade. Lyssnade, nickade, fick bekymrade fåror mellan ögonen. Förstod.

Allt går inte att lösa över ett samtal men det kan vara starten till något bra. Kanske var det vår Big Bang, där allt får ett slut och allt har sin början. Där ingenting övergår till att finnas och orden tar slut och gemenskapen och samvaron tar plats. Där hela ens kropp känns utmattat avslappnad.