Saker man inte får skriva

Jag har skrivkramp

Jag vill skriva och jag får massor av bra förslag på blogginlägg men det går ändå inte. Jag tror bara det faktum att jag vet att några har läst och tyckt om vad de läst gör att det inte går. Egentligen är det fånigt med tanke på hur upprymd och peppad jag först blir av att få kommentarer och hejjarop. Nästa inlägg går som en dans men sen tar prestationsångesten över och allt tar stopp. Det går inte längre att stänga av världen omkring sig och sjunka in i skrivandet. Precis allt stör mig, vartenda ljud. Och ljud finns det mycket av i en stor familj. Barnen ska helst inte låta alls och mitt gnäll på dem om att få skrivtid smittar av sig och gör bara allt än värre. Om jag bara kunde förstå var rastlösheten kommer ifrån.

Min make blir också irriterad såklart. Han vill ju att jag ska få göra sådant som jag tycker om men hur får man en hel skock ungar knäpp tysta? Och hur får man en fru pigg om kvällarna när hon måste gå upp med barnen på morgonen eftersom man själv har så ont i ryggen att man aldrig sover riktigt bra?

Så istället startar jag en ny blogg. Bara för att få skriva av sig en smula.
Ibland hjälper det, bara att få skriva av sig om det som ligger en närmast om hjärtat för tillfället.

Just nu är det min vardag som snurrar i huvudet. Frustrationen att leva i ett samhälle där man kan bli utförsäkrad och utan inkomst. Frustrationen att leva i ett förhållande där ekonomin tär och bråken tar över. Frustrationen av de eviga gnället och kivet hos barn som känner av sina föräldras pressade situation. Eller kanske är det föräldrarna som inte har tålamod nog att klara en normal mängd gnäll och kiv när de är i en pressad situation.
Vi går i familjeterapi för att få det bättre. Där kan vi häva ur oss allt som trycker oss och lägga korten på bordet, ha någon som översätter åt varandra. Vi har gått där några gånger nu men det blir inte bättre. Hur vi än gör kan familjeterapeuten inte ge min man ett jobb han kan klara av. Hur gärna han vill kan han inte göra annat än be oss skjuta problemen åt sidan en stund för att kunna leva i nuet och se varandra.

Men hur lever man i nuet utan att titta på framtiden? Och hur ser man in i framtiden när man inte har en aning om hur den ser ut? När man inte vet om det kommer ett jobb och inkomst om en månad eller inte alls. När man inte vet om man kommer tvingas dra runt detta under hela föräldraledigheten för att sen gå tillbaka till ett jobb man vantrivs på.
Vad kan man veta i ett samhälle där folk tvingas köra sin familj i botten innan hjälp kan erbjudas? Det finns soc, det vet jag. Vi ligger precis på normen. Men soc betalar inte för tak som kanske rasar in om några år, de betalar inte för renovering av ett tidigare fuktskadat badrum, som måste fixas innan man kan sälja huset och bli av med lånen, soc betalar inte heller för bensinpengar så barnen kan hälsa på kompisar. Istället hör man sig själv ljuga om hur krångligt det är att åka till någon med alla barn och kanske de kan komma hit och hämta istället?

Jag försöker klara vardagen genom att göra det till en lek. En lek där jag och barnen hittar sätt att leva billigt och där vi ropar hurra när vi hittar ett litet kryphål. Ett gratis gammalt klädesplagg blir en skatt, en såld leksak nästan ingen lekte med blir ett paket mjölk att mumsa i sig.

Den här bloggen startade jag för att skriva om de skatter vi hittar i vardagen. Sen får jag se vart tangentbordet tar den...