Ett brev till våra politiker

Jag vet att jag gräver ner mig nu och ja, jag vet att jag förmodligen är skitgnällig. Men jag vet att jag behöver göra det som jag känner är rätt och jag kan inte förneka mina känslor bara för att någon annan kanske tycker de är överdrivna.

Det här är mitt brev till politikerna:

Hej!
Jag har en rak fråga till er. Jag undrar vad en familj som vår ska göra i det här samhället.
Låt mig börja med att kort beskriva vår situation;
Min man har en ryggskada sedan flera år tillbaka. Läkarna är inte helt säkra på varför han har så ont att han ofta inte tar sig ur sängen och har ett sömnbehov långt över det normala. Ryggskadan har gjort att han tvingats sluta sin profession som elektriker och börja studera på nytt. Han är nu klar med sina studier men får inget arbete eftersom det är svår att få arbete när man är 40 år och har en kronisk ryggskada. Han söker alla jobb han kan, även de han inte kan arbeta med, men får ändå inget. Arbetsförmedlingen har slutat svara på hans telefonsamtal och mail eftersom han är jobbig och ringer dem varje dag i hopp om någon åtgärd medan han väntar på att få napp på ett jobb.
Eftersom han är utförsäkrad har han ingen inkomst utan försörjs av sin fru.

Jag, som är hans fru, är föräldraledig med min son. Jag tvingas ta ut fullt på föräldrapenningen istället för att kunna spara några dagar till dess han är lite äldre och hans pappa kan vara lite ledig med honom, eller jag kan få nöjet att umgås mer med min son än detta första år. Min man kan inte ha hand om vårt barn eftersom ryggskadan säger ifrån. Då min man inte kan vara hemma med vår son kan inte heller jag gå tillbaka till mitt jobb så vi får en dräglig inkomst. Det är många år kvar till en dräglig inkomst eftersom jag är den som klarar av att arbeta och den som klarar av att sköta hem och barn fast jag klarar inte av att göra båda på heltid hur gärna jag än vill.

Vi skulle behöva en dräglig inkomst för att kunna sälja huset och flytta vid behov. Många jobb finns nämligen i Stockholm och inte i Jämtland, där vi bor. Vi kan inte sälja huset eftersom ingen vill köpa ett hus med ett badrum, som inte renoverats efter en fuktskada beroende på felbyggnad från den förra ägaren. Försäkringspengar täcker tyvärr inte en hel badrumsrenovering utan bara renovering av fuktfläcken, men för att åtgärda en fuktfläkt behöver man ibland riva ut hela badrummet.

Vi lever nu på socialbidragsnorm. Vi skulle säkert kunna bråka oss till några hundralappar från socialen eftersom vi har ett astmasjukt barn, jag har en psykiatrisk diagnos och min man har sin ryggskada och en psykiatrisk diagnos så vi behöver mediciner och sjukvård ibland. Men socialen vill inte höra talas om detta eftersom man helst inte ska leva på socialbidrag och vi är beredda att instämma i det.

Under tiden är jag hemma med våra barn under deras sommarlov. När sommarlovet är slut ska de berätta för klassen vad de gjorde under sitt sommarlov. Mina barn har inget att berätta om eftersom vi inte har råd.

Har ni provat att leva med sex barn, en handikappad man, ett hus med renoveringsbehov på socialbidragsnorm och inget hopp om förbättring?

Jag kan förstå att människor i det här samhället kan drivas till svartjobb och andra olagliga handlingar. Nu kan min man inte ens svartjobba eftersom det oftast är inom byggbranschen och den är för hård för hans rygg. Jag kan inte heller svartjobba eftersom min son behöver mig dygnet runt.

Min fråga till er är; vad gör en människa i vår situation i det här landet med ett system som inte fungerar? Hur gör man för att hålla sucicidaltankarna och hopplösheten ifrån sig? Vad gör man när man känner att man har försökt spela efter samhällets regler och hittar sig själv i en bestraffningssituation? Vad gör man då för att inte fundera över olagliga handlingar?

När samhället sviker riskerar man sluta känna ansvar.

Jag förstår att den här mailadressen inte är till för dylika frågor och jag förstår att det inte är er sak att ta tag i det här. Men ni är ändå ansvariga för instanser, som nu sviker och som snart får en familj att kollapsa. Kanske ni vet något som inte vi vet?

Med vänlig hälsning, XXX


(skickat till alliansen, modraterna och moderatkvinnorna. Sen tröt självförtroendet och jag blev lite rädd för mitt agerande, att jag kanske är lite för uppkäftig. Annars hade jag gärna skickat det till landstinget, kommunen, arbetsförmedlingen mfl mfl. Har du något bra förslag får du gärna berätta!)