Kära Gud,
Jag vill faktiskt inte längre. Job må haft sju svåra år men jag tycker det räcker nu. Jag vet också att det finns de som har det värre och du vet att jag alltid brukar tänka på dem för att inte själv klaga. Som den kastlösa kvinnan i Indien utan jobb och ensam försörjande åtta barn.
Nej, jag har det långt ifrån lika illa som henne. Inte heller har jag det lika illa som min vän med fem barn, ständig värk, utan socialt skyddsnät och levandes på socialbidrag sedan flera år tillbaka för att ingen vill anställa en människa med övervikt.
Men jag måste fråga dig Gud. Varför vaknade jag den där morgonen efter att ha varit bortdomnad av tabletter en hel helg? Först tyckte jag det kändes onödigt och intetsägande men sen började jag tänka att kanske du hade något mer planerat för mig. Något som skulle få det hela att verka vettigt.
Det har nu gått snart tjugo år sedan dess. Jag har fått underbara barn och upplevt mycket men jag måste ändå få säga stopp.
Någonstans har jag nått min gräns där jag känner att det är min tur att få ställa mig upp och säga "nej, inte mer".
Det hade säkert sin betydelse när vi blev anmälda och jag förstår att det var ett missförstånd alltihop och att vi alla gör bäst att inte ta upp det med dem något mer. Jag vill helst skrika och bråka och fråga varför men jag är tyst. Jag förstår också att jag ska vara tacksam över att ha ett jobb. Även om det varje dag känns som en kränkning mot mina barn och min familj när jag måste ge upp dem för att behålla det.
Jag vill inte heller leva i ekonomisk trängdhet längre och behöva ta ut hela min föräldraledighet redan detta första år med min son. Jag vill kunna se fram emot att njuta tillsammans med honom även när han blir äldre. Inte heller vill jag sitta fast i ett hus jag inte har råd att renovera klart så att jag kan sälja det och flytta varthelst jag vill.
Kära Gud, jag har länge varit tyst och snäll och tagit vad du givit mig. Jag vill inte vara det längre. Kan du åtminstonde ge mig kraften och egenskapen att skrika, vråla och kräva det jag vill?
Jag vet att Adam var först men var inte Eva den som fick världen att bli en helhet?
Att kommentera detta inlägget känns konstigt men jag kan inte låta bli. Det känns konstigt för att det kan ju verka som om jag tror att jag är Gud eftersom det är honom texten är ställd till. Jag vet att jag inte är Gud. Jag tror inte ens att jag tror på Gud.
SvaraRaderaJag tror på kraften som vi alla har inom oss men som ibland är så svår att hitta för att vi är så skutkörda och har kämpat med så mycket skit så länge att vi har svårt att hitta den. Det är den kraften som hjälper oss att orka försvara de val vi gör hela tiden inför de som inte begriper. Det är den kraften som får oss att hur jäkla illa vi än mår kunna skriva en text som kan ge tröst åt någon annan och på så sätt dela bördan. Det är den kraften som också kan få oss att sätta ner foten så att vi inte blir stående på ett ben hela tiden. Att stå på ett ben skapar obalans.
Just idag har jag kraft och ork och önskar att det gick att dela med sig av som en handelsvara, det gör det ju inte riktigt. Ibland är andra människors kraft och käcka tillrop bara tröttande och jobbiga, jag vet. Men om jag va det minsta religiös skulle jag be för dig... Jag tänker på dig och hoppas att det hjälper en aning.
När man minst anar det dyker det upp en öppning i molnen, även om de är mörka. Jag vet.
Tack!
SvaraRaderaJag vet inte om jag tror på Gud i ordens rätta bemärkelse heller. Du skriver väldigt bra så som jag tänker. :)
För Guds skull; Skrik! Det låter som du behöver det.
SvaraRadera*Kram*
Linda; Önskar så att jag hade förmågan.
SvaraRadera