npf-diagnos

Den ständiga frågan för en person med adhd:

"Har jag tagit medicin, eller bör jag göra det nu?"

Plus och minus.

När man inte kan umgås med maken får man umgås med bloggen.

Många tankar fram och tillbaka. Plus och minus, rätt och fel. Jag inbillar mig att det är en del av diagnosen, att man försöker bringa någon slags ordning i allt som sker i tillvaron.
Förra helgen var jag på min man om att jag vill att vi umgås, gör något tillsammans. Idag påtalade jag igen hur jag verkligen saknar vuxna att umgås med och att han är den vuxna jag kan umgås med.
Igår var han jättetrött av sitt ryggonda och ville inte umgås. Idag tog han två barn och åkte ut och fiskade. Kvar blev jag hemma med resten av barnaskaran och hushållet. Det ÄR in till döden tråkigt att hänga tvätt och plocka ur diskmaskinen varje dag. Nu är han hos en kompis och hjälper denne med lite snickerier.

Jo, det var snällt av honom att ta med några barn och eftersom vi inte är barnlediga denna helg så tyckte han väl inte det var någon idé att ha en dejt. Samtidigt är det ju mest helgen vi har att ses och pratas vid. Även om han tycker att vi pratar hela tiden och man måste ju se saker och ting från den andres sida ibland också.

Så går det hela tiden. Vad har jag för rätt att begära att han gör hushållsarbete när han jobbar hela veckorna, har ryggont och fixar med bilarna? I den patriakala världen med matriakat inom husets fyra väggar så har jag naturligtvis all rätt i världen, men i den neutrala logiska världen, den jag lever i? Jag har svårt att se skillnad på kön och hur vissa uppgifter, beteenden, företeelser är kopplade till kön. Min man har hand om bilarna eftersom han är alldeles för stresskänslig för att ha hand om barnen. Och efter det så har han blivit så pass bra på bilarna att det går fortast om han gör det.

Tyckte denna lek var lite talande. I ett hem där båda föräldrarna har npf
tar nog "fixa hojen" lite längre tid än i andra familjer.

Ibland orkar jag inte umgås med min hjärna. Det är då jag behöver få lyssna på någon annans tankar en stund och få mina tankar bollade mot ett annat perspektiv och en annan ryggsäck. Men nu sitter jag här ändå, i tystheten och fängelset av att ha hand om barnen. Man får nog inte säga så men det blir lite av en fängelsekänsla när man inte bara kan resa sig och ta en promenad på en timme, spela hög musik eller sysselsätta sig med något som kommer kräva åtskilligt med tid och djup koncentration.

Jag bär på min pappas stress. Han ville alltid hem. Var vi än var, på affären, på fest, ute så skulle han alltid hem. Och alltid stod han med menande blickar och stressad min mot mamma, som försökte roa sig så gott hon kunde. Allt för att vi skulle hem.
Så till viss del tror jag att jag binder mig själv till hemmet, lärd från barnsben. Måste, måste..
Det får mig att försöka tänka på vilka vanor, tankar och känslor jag överför till mina egna barn. Jag vill inte att de ska förföljas hela livet av ett mantra de inte vill höra. Och ändå hör jag mig själv "städa, städa, städa...".

Mina barn vill inte städa och jag förstår dem. Varför skulle de vilja göra det när de ser hur illa deras mor tycker om det? Och varför måste de göra det varje dag när deras pappa nästan alltid slipper undan och bara behöver göra det när hans anda faller på?
Så jag förstår dem mycket väl. Samtidigt fungerar inte min tillvaro om det inte finns rena ytor. Och med åtta personer i familjen klarar jag inte att ordna dem själv. Inte utan att hela summan hamnar på minuskontot.
Men vad gör man?

Idag har jag tagit fram scrapalbumet. Lusten föll på och ska jag överleva behöver jag fylla på kontot. En eftermiddag senare insåg jag att jag inte kommer kunna göra något sådant på mycket länge. Flera år. Tills barnen är större. Jag insåg också hur mycket jag verkligen behöver egen tid, tid utan barn. Det är nästan så jag börjar längta till jobbet, stället jag nästintill avskyr i mina tankar. Där får man lite egen tid. Ser man riktigt upptagen ut och tar med sig kaffekoppen till datorn på kafferasten istället för att sitta kvar vid fikabordet så kan man få sig några egna, helt fria, minutrar.
Så ser man till helheten så blir nog minus plus minus ett plus.

Psykolog eller läkare

Det är intressant med bloggar, även de man skriver själv. Med ett bloggregister där man kan se hur frekvent man skriver, vad man skriver om osv finns det vissa saker som kan bli uppenbara. Åtminstonde om man, som jag, inte lever på bloggandet utan gör det när tid och lust finns.
Ibland får jag tunghäfta och hittar inget att skriva om, det är oftast då jag hittar hit för att skriva utan prestationsångest. Här tillåter jag mig att skriva allt och ingenting och helt utan redigering.

Under tidens gång är det inte utan att det slagit mig hur inläggen i den andra bloggen gärna kommer i klump en gång per månad följt av ett längre uppehåll på ca två veckor. De sista månaderna har jag försökt lura mig själv genom att sprida ut dem ändå, men faktum kvarstår. Jag är tydligen extremt påverkad av månadscykeln. Det är intressant även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra med informationen. Man kan ju inte gärna leva sitt liv efter det. Vara superaktiv några dagar för att sedan lägga ner allt under två veckor.

Idag har vi varit till Vinterparken. Det var otroligt skönt efteråt att ha varit i solen några timmar. Med betoning på några för planen var att åka dit är bättre än hur många timmar det blir. En del är där från morgon till kväll men att stå ensam med fyra barn nere på isen är inte jordens roligaste om man inte är en naturmänniska in i benmärgen. Och det är inte jag.
Min man får jag i princip aldrig med mig. Han hävdar varje gång jag påpekar det att han minsann varit på Jamtli tillsammans med mig och barnen och där tar diskussionen slut. Varit på Jamtli utan att ha följt med Öppna Förskolan var det nog 4-5 år sedan jag var så jag gissar att det är ungefär lika länge sedan min man var där med oss. Men tiden går fort när man blir äldre.
Det är inte utan att det börjar kännas lite långsamt och ensamt att göra det mesta själv med barnen. Det måste vara så det känns ibland att vara singel. Man ser alla andra par som gör saker tillsammans och själv står man där vid sidan av.

Hur man uppfattar saker och ting och hur människor uppfattar samma sak på så olika sätt är ett stort område. Det kan tyckas enkelt från början, men börjar man gräva i det är det underligt hur vi kan umgås överhuvudtaget. På det sättet är det lustigt att människan är ett sådant utpräglat flockdjur.
Idag insåg jag att det inte är hushållsarbetet egentligen som stör. Också hur självpåtvingad aktivering inte är den fullständiga lösningen. Vad jag behöver är dagligt socialt umgänge. När min man var arbetslös hade jag det från honom varje dag och med tidigare barn har jag alltid haft ett gäng andra föräldralediga mammor som jag kunnat umgås med. Denna gång står jag mer allena och det finns ingen självskriven nära väninna att bara ringa och knata över till en stund.
Dock är det bra att inse saker och ting, det blir så mycket enklare att ändra på dem då!

Ni kan aldrig gissa vilken fas jag är i nu med ett sådant närmast positivt inlägg?! ;)
Det är ju frågan om man behöver en psykolog att prata om sitt beteende med eller en läkare som kan lugna hormonerna som styr ens beteende...

ADD på TV

Det är skönt att ha tagit beslut att aktivera sig närapå dagligen. Idag var det tänkt att bli en tur till pulkabacken men ett av barnens visit med herr Ulrik fick mig att stanna inne istället. Det blir lätt att vardagens sysslor med tvätt och disk totalt tar över viljan att göra annat bara för att det är så in i döden tråkigt. Så för att undkomma detta har jag gjort en del småpyssel hemma. Som att kroka upp en kaffefilter-hängare, skrapa bort den där fläcken man irriterat sig på i månader osv... små, små saker som ändå gör en glad att få gjorda!

I morgon blir det Gregoriemarknad om allt vill sig väl. Vi får se om det blir buss eller bil. Maken har lovat att vi ska få bilen dock vet man aldrig när man lever med en man med add.
Och appropå den diagnosen såg jag "Arga snickaren" idag där mannen i familjen de hjälpte hade just den diagnosen, add. Jag kunde inte låta bli att bli riktigt irriterad på mannen och hans sätt att skylla ifrån sig allt på diagnosen. Det var som om han hittat sitt andhål i livet och ursäkt att slutat leva. Som varandes i en familj där npf genomsyrar hela tillvaron och där båda de vuxna familjemedlemmarna har npf-diagnos var det faktiskt patetiskt att se. Det finns saker man kan göra, massor av hjälpmedel att få. Och det går, om man vill. Det kanske inte går i samma ordning som alla andra gör, det kanske inte går i samma takt, men det går om man tar ett steg i taget.

Många gånger råkar jag på fördomar om hur människor med adhd/add även anses korkade, eller trögfattade. Det är tråkigt att möta förståss, alla dessa fördommar från dem utan diagnos.
Samtidigt möter jag även denna typ av fördomar hos dem som har och, ffa, hos föräldrar till barn som har. Nämligen att allt kan skyllas på diagnosen och jag ser även hur diagnosen får överskugga allt. Visst är den en del av ens personlighet, men det är ju inte diagnosen som ska styra personen det måste alltid vara tvärtom!

Vårsol

Varje gång vårsolen sakta börjar strila genom fönstrets persienner och uppmana hemmets damm till dans har jag fått starka olustkänslor. Många gånger har jag klurat på varför, vad det är som utlöser det, utan att finna svar. Går jag tillbaka känslomässigt på det är det barndomen som kommer upp. En ålder kring 3-4 år och jag är hemma med mamma, oftast på nedervåningen, i köket eller hallen. Det är inget egentligt minne utan bara en känsla. Jag ser ljuset och har förnimmelsen av att ha min mamma ståendes någonstans i bakgrunden med sitt tjocka kastanjebruna hår. Min kropp bebos av en stark oro som jag inte kan sätta ord på. Varför jag inte vänder mig till min mamma vet jag inte. Min syster borde vara där men är det inte.

Under en av alla mina vändor till diverse terapeuter fick jag prova hypnos. Jag gick in i känslan, men kom inte längre än att den gick över när pappa kom hem. Då var allt tillbaka till lugnet. Även den gången var min mamma i periferin, hennes ansikte inte att se.

Om det har med gamla minnen att göra, min mammas föräldraskap eller bara signalerna som solljuset frambringar när impulsen från ögonen når hjärnan vet jag inte heller. Kanske är det så, kanske är det alltihop. Vad jag vet är att det blir fruktansvärt svårt att överhuvudtaget göra något samtidigt som det bästa är att bara gå ut och vara i solen. Men det är som om ljusväggen stoppar mig att alls komma på vad lösningen är.

Jag är lite stolt över mig själv. Jag försökte få till en dejt med min man, eftersom vi var i princip barnlösa i helgen. Han uppfattade dock inte vinken och ett "Snälla, kan vi inte göra _någonting_ annat? Umgås! Gå på dejt! Om inte annat måste du ju äta lunch, ta en rast, eller hur? Då kan vi göra det tillsammans så kan du fortsätta med bilarna sen." blev, i hans huvud, "Ta en rast idag och ät något. Umgås gärna med din son också."
Så sonen fick sig en dejt både med sin mamma och sin pappa under dagarna som gått. Eftersom hans mamma till slut tröttnade ur på att bara sitta och vänta och hoppas, som så många helger förut, och tog bussen ner på stan istället. Det var inte direkt någon trevlig dag, för det snålblåste ute och var kallt. Någon med mig mer än en ettåring hade jag inte heller. Och framförallt hade jag inte den jag ville umgås med mig -min man. Dock var det betydligt bättre än att bara sitta hemma och glo. Och det var även en vanebrytare för mig att gå min egen väg fast där fanns ett "kanske" från min mans sida.
Byte av fik blev det dock inte, det blev hederliga gamla Törners men jag får försvara mig med att det var nästan det enda som var öppet. Om man inte ville sitta ute i vinterparken och det hade vi inte riktigt kläder för.



Bilden är lånad från http://www.vinterparken.se/ Kika gärna in, det finns massor av skoj för både vuxna och barn!

Grå är ingen färg. Eller så är det alla färger.

Dags att skriva av sig igen.

Nu står båda våra bilar så att ta sig någonstans blir ett helt företag. Speciellt om man, som jag, har en hoper barn samt tillhörande packning, att släpa på. Nu har jag tagit mig ut och iväg ändå, för att inte fastna i slentrian och bara bli sittandes inne.

Samtidigt blir det ändå begränsat när det man gör behöver vara barnanpassat. Just nu skulle jag helst vilja göra något med min man på tu man hand. Det blir förståss krångligt när man har så många barn, tänker vän av ordning. Och det blir det ju.
Nu är det dock inte särskilt synd om oss eftersom vi har en sådan där gullig mormorstant inte alls långt ifrån oss där barnen trivs att vara och hon trivs att vara med dem. Så möjligheterna finns. Stoppklossen heter att få med sig sin man på aktiviteter. Och än mer att få stoppklossen, förlåt min man, att hitta på något. Nu har jag, helg efter helg, bett om att vi ska göra något tillsammans. Bara han och jag. Men varje gång går bilarna före.
Och det kan man på sätt och vis förstå. För bor man här uppe så är man rätt beroende av bil. Allt blir så mycket smidigare. Så jag är inte emot att bilarna behöver fixas. Det jag är emot är bristen på rast från det som måste göras.
Visst förstår jag att man inte har mycket ork till övers när man arbetat hela veckan och dessutom måste engagera sig i två envisa bilar av urgammal modell. Bilar, som man inte ens har intresse att engagera sig i.

Problemet är, att när det aldrig blir någon paus från allt det vardagliga och gråa, så tar den grå färgen liksom över allt. När jag var yngre brukade jag säga att livet är inte svart och vitt, det är grått och grått finns i massor av nyanser. Det är förvisso sant. Det är också överjobbigt hurtigt sagt kan jag tycka nu. Just nu avskyr jag grått, grått är den fulaste färg jag vet.
När grått tar över tappar man intresset. Och det är det som håller på att hända nu. Det brukar mest vara jag som springer efter min man i syfte att umgås med honom. Stå och hålla honom sällskap när han snickrar, sticka in huvudet när han står i duschen osv. Är man inte helt oäven till sociala sammanhang kan man nog se det som en liten gullig egenskap hos sin partner -att vederbörande vill spendera tid med en.

När man inte får något tid tillbaka inträffar dock det att intresset svalnar. Liksom det gör i en kompisrelation där bara den ena partnern tycks vara ansvarig för att ringa och föreslå träffar. Får man aldrig något gensvar fylls inte önskan att umgås på utan sinar.
Så känner jag nu. Att jag mer och mer lever vid sidan av, istället för tillsammans. Man börjar blicka utåt för att se andra möjligheter att se över sitt behov att umgås. Det blir inte riktigt samma sak att umgås med vänner som att umgås med sin partner, eftersom det är två helt olika saker. Lika viktiga, men olika. Men hur det än är, kan man inte få i sig proteiner genom att äta kött behöver man få i sig dem på annat sätt (fast det var en otroligt dålig liknelse eftersom baljväxter och spannmål bevisligen inte är sämre att äta än kött).

Nu pratar inte jag om otrohet. Jag kan förstå att det finns de som hänger sig åt sådant, men jag värdesätter ändå relationer mer än sex. Sex är trevligt, men inte livsnödvändigt för mig. Dessutom tenderar saker och ting bli så otroligt komplicerade när man blandar in sex.

Idag hade jag dock hoppats, återigen, på att få spendera lite tid med min man och fått se det hoppet grusas. Eftersom jag inte hade något annat planerat idag får jag göra vad jag kan för att fördriva tiden och försöka att inte gå under av allt grått hushållsarbete. Jag undrar vad planera för nästa helg är för färg?

Ska det vara såhär resten av livet?

Efter det pinsamma besöket hos psykologen tog jag mig själv i kragen och började göra saker. Här bryr vi oss inte huruvida det är kul eller inte, om ork finnes eller sängen känns mer lockande! Rör man inte på sig stelnar man i samma position för resten av livet. Basta!

Så jag har bakat, varit ute och gått, tokstädat, lagat näringsriktig mat, packat lunchlådor till min man, minskat ner på nätanvändandet, gjort utflykter till öppna förskolor.
Jag vet inte om jag mår bättre eller om jag lurar mig själv. Idag är jag hemma med sonen medan alla andra barn är upptagna inom olika typer av barnomsorg. Jag har till och med haft tid att pyssla med min hobby och ändå känns det inte bra. Det känns bra just då, när jag gör saker, men den tråkiga känslan återkommer i mellanperioderna.

Idag började tankarna faktiskt gå från fyrtiokris till egentlig depression. När man känt denna hopplöshet och tristess i snart ett år tror jag man ska börja fundera på serotoninåterupptagningshämmare. Lyckopiller med andra ord.
Visserligen är jag något låst i min livssituation just nu. Även om jag är föräldraledig så finns det begränsningar i form av hushållsarbete som måste göras och tider som ska passas. Kvällskurs och utlandssemester är liksom inte inom rimliga gränser att utföra. Problemet, dock, ligger i att jag inte ens kan komma på något som skulle kännas riktigt kul att göra. Inte ens om jag tänker mig en värld där inga hinder finns.

Nästa vecka är det sportlov. Ska försöka hitta på något med barnen. Det vore trist om vi bara skulle ha en hel vecka hemmavid. Exakt vad vi ska göra vet jag inte riktigt ännu. Men jag vill i alla fall passa på ett sådant här år när jag ändå är ledig hela lovveckan. Annars har jag aldrig tagit ledigt för skollov och jag tror inte barnen har tyckt direkt illa om det heller. De brukar vara duktiga att hitta på saker på fritids mm och mina barn tycker oftast det är roligt att bara få vara med andra barn och leka.

Det börjar närma sig inskolning för bebis. Han storasyster har fått byta avdelning på dagis för att han skulle få plats på hennes och därmed få gå med sin storebror. Det känns bra att ett småsyskon får ha tryggheten att ha ett äldre syskon där.
Ett tag kände jag mig som den hemskaste mamman i världen, som flyttar på storasyster för lillebrors skull. Tänk om hon känner sig undanskuffad, tycker den nya avdelningen är otäck och främmande och bara sitter och längtar tillbaka till sin gamla trygga avdelning?!
Det verkar inte bli så. Storasyster stormtrivs på sin nya avdelning och verkar finnas sig väldigt väl både bland barn och fröknar. Både hennes tidigare fröknar och hennes nya säger att det är den snabbaste inskolning de har haft. Och då praktiseras det ändå snabbinskolningar i kommunen numer.
Jag hoppas verkligen det går lika lätt med lillebror. Det känns gruvsamt att behöva lämna honom. Jag har inte känt så med tidigare barn. Vid ett års ålder har jag tyckt att de var stora nog att lämnas och inte tänkt så mycket mer på det. Men av någon anledning är det här barnet mycket mindre i mina ögon. Han är fortfarande bebis och beroende av sin mamma, så att lämna honom hela dagar på dagis känns som ett stort svek och ett brott mot naturen.

Kanske han tycker det är lika kul att gå på dagis som alla hans fem storessyskon har tyckt det var. I så fall har jag oroat mig i onödan.
Man står sällan still på samma plats för resten av sitt liv. Det tenderar att alltid hända något som ger förändringar och överraskningar. Och även om man inte ska oroa sig i onödan kanske det är viktigt ibland för att bli medveten som olika scenarion och för att kunna tackla de flesta av dem.