Det är intressant med bloggar, även de man skriver själv. Med ett bloggregister där man kan se hur frekvent man skriver, vad man skriver om osv finns det vissa saker som kan bli uppenbara. Åtminstonde om man, som jag, inte lever på bloggandet utan gör det när tid och lust finns.
Ibland får jag tunghäfta och hittar inget att skriva om, det är oftast då jag hittar hit för att skriva utan prestationsångest. Här tillåter jag mig att skriva allt och ingenting och helt utan redigering.
Under tidens gång är det inte utan att det slagit mig hur inläggen i den andra bloggen gärna kommer i klump en gång per månad följt av ett längre uppehåll på ca två veckor. De sista månaderna har jag försökt lura mig själv genom att sprida ut dem ändå, men faktum kvarstår. Jag är tydligen extremt påverkad av månadscykeln. Det är intressant även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra med informationen. Man kan ju inte gärna leva sitt liv efter det. Vara superaktiv några dagar för att sedan lägga ner allt under två veckor.
Idag har vi varit till Vinterparken. Det var otroligt skönt efteråt att ha varit i solen några timmar. Med betoning på några för planen var att åka dit är bättre än hur många timmar det blir. En del är där från morgon till kväll men att stå ensam med fyra barn nere på isen är inte jordens roligaste om man inte är en naturmänniska in i benmärgen. Och det är inte jag.
Min man får jag i princip aldrig med mig. Han hävdar varje gång jag påpekar det att han minsann varit på Jamtli tillsammans med mig och barnen och där tar diskussionen slut. Varit på Jamtli utan att ha följt med Öppna Förskolan var det nog 4-5 år sedan jag var så jag gissar att det är ungefär lika länge sedan min man var där med oss. Men tiden går fort när man blir äldre.
Det är inte utan att det börjar kännas lite långsamt och ensamt att göra det mesta själv med barnen. Det måste vara så det känns ibland att vara singel. Man ser alla andra par som gör saker tillsammans och själv står man där vid sidan av.
Hur man uppfattar saker och ting och hur människor uppfattar samma sak på så olika sätt är ett stort område. Det kan tyckas enkelt från början, men börjar man gräva i det är det underligt hur vi kan umgås överhuvudtaget. På det sättet är det lustigt att människan är ett sådant utpräglat flockdjur.
Idag insåg jag att det inte är hushållsarbetet egentligen som stör. Också hur självpåtvingad aktivering inte är den fullständiga lösningen. Vad jag behöver är dagligt socialt umgänge. När min man var arbetslös hade jag det från honom varje dag och med tidigare barn har jag alltid haft ett gäng andra föräldralediga mammor som jag kunnat umgås med. Denna gång står jag mer allena och det finns ingen självskriven nära väninna att bara ringa och knata över till en stund.
Dock är det bra att inse saker och ting, det blir så mycket enklare att ändra på dem då!
Ni kan aldrig gissa vilken fas jag är i nu med ett sådant närmast positivt inlägg?! ;)
Det är ju frågan om man behöver en psykolog att prata om sitt beteende med eller en läkare som kan lugna hormonerna som styr ens beteende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar