Fas: inget alls

Jag har en stress inombords. Jag vet inte var den kommer ifrån eller när den uppstod. Kanske har jag haft den med mig hela livet, kanske är den fådd längs vägen, kanske är den orsakad av en skakig uppväxt. Oavsett styr den mig med ett järngrepp, den sätter min agenda och styr mina val.

"Man är inte någon om man inte presterar."

I början av min sjukskrivning satt jag mest och stirrade ut i tomma intet, oförmögen att göra något alls. Efter det tog känslostormarna vid när allt skulle upp till ytan. Just nu lär jag mig att göra ingenting.
Under några dagar nu har jag verkligen försökt aktivera mig, driven av den inre stressen. Försökt hitta saker att göra, komma på idéer. Kanske en tårta, varför inte lite korttillverkning eller en storrensning i förrådet? Men ingenting fungerar. Hur gärna jag än vill går inget att genomföra. Istället hamnar jag framför en dataskärm eller i en TV-soffa. Och hur det än kryper i kroppen på mig måste jag fortsätta vara still. Först för allt annat bara resulterade i ändlöst vankande, som till slut bara förde mig tillbaka dit jag kom ifrån. Nu för att jag har insett att jag måste lära mig att göra ingenting.

Så jag ligger i hårdträning. Tur vi har sköna soffor.

Miljonär.

Miljonär känner jag mig som nu. Denna månad har vi, för första gången på väldigt länge, fått in två vuxeninkomster. Inte två halva, inte en minimal, utan två normala. Det finns säkert de som skulle tycka att de hade snålt med pengar även på dessa inkomster; den ena är en minimilön och den andra 80% av inkomsten enligt Försäkringskassans regler. Men ändå, när man är van att leva smalt och bantat sin ekonomi under ett års tid är det stora pengar.
Vi har just klarat av julen, inte bara tiggt ihop begagnade saker och rotat i källaren utan även köpt några saker till barnen och stått för dricka och julgodis, vi har handlat behövliga kläder till barn och make (som hade två par hela byxor och inte många fler fungerande tröjor att byta mellan på sitt nya jobb, de måtte ha undrat när han för sjätte veckan i rad kom i samma kläder!) och vi har ändå pengar kvar till nyår! Det känns helt fantastiskt.

Till nyår planerar vi dock inget speciellt. Med sjuka barn och allt som varit är vi nöjda bara med att klarat resan. I år får det bli en skamligt tidig kväll och titta på andras fyverkerier (om vi ens stannar uppe så länge!). Förhoppningsvis kommer det fler år.

Session tre

Till det tredje samtalet ville jag helst inte komma. Jag planerade logiskt för att vara där, skaffade barnvakt, ringde en extra gång för att kolla upp tiden, sprang och plockade ihop saker, var allmänt förvirrad, surfade lite på nätet, började kommentera allas inlägg på facebook, funderade över om jag skulle ha min nya almanacka med mig eller inte, började leta ett bra avmaskningsmedel till pappas katt osv osv...

Det var först när jag, något försenad, kastade på mig ytterkläderna som jag insåg att jag nog helst inte ville gå dit alls. Mitt i det kaos som är just nu var det naturligtvis inte något alternativ att inte gå dit. Det vore onödigt för att inte säga rent dumdristigt.

Jag har haft terapitimmar tidigare då man tyckt det känts onödigt att gå dit, som att man känner sig klar och undrar vad man kan ha att prata om när allt kommer omkring. Sådana gånger brukar det vara bra att gå, en hel del annat än rent akuta saker brukar kunna komma upp då. Det som legat och pyrt ett tag.

Nu var det dock inte så. Tvärtom, kändes allt så infekterat att det helt enkelt blev jobbig känslomässigt att åka dit.

Såhär i efterhand kan jag ha svårt att redogöra för vad som egentligen hände där. Det var som att lämna av sig en mycket tung väska. Själva samtalet var en trevande resa genom nervositet för det okända, rädsla för höga höjder och ett självutlämnande som bara fick bära eller brista, nu eller aldrig.
Att berätta och framförallt berätta samtidigt som man begrunnar och får återkoppling på små och stora saker i livet som man aldrig riktigt kommit tillrätta med. Nitar man går på om och om igen och till slut bara skakar av sig i en tanke att det nog är så det fungerar här i världen.

Väskan som jag lämnade kvar var som ett skal jag kunde lämna kvar där för att sedan återkomma till och fortsätta resan.

Det som är i en npf-diagnos är hur världen bemöter en och hur man själv bemöter världen. Att saker man säger inte alltid uppfattas av den som står mitt emot en, hur tydlig man än försöker vara. Att man alltid tror bokstavligt på vad man får till sig och agerar efter det bara för att bli överkörd när man försöker göra det rätta. Hur man missar sociala funktioner och därmed livet när man inte förstår och kan läsa mellan raderna. För ingen tar hänsyn till den de inte förstår och blir lämnad på efterkälken.

Sen är det saker som hänt som jag tar upp under samtalet. Sådant som man behöver få tjata av sig för att hitta rätt i.

Session två

Om det var sessionen i sig som fick mig att känna mer ångest och därmed fler symtom eller det faktum att kunskap om symtomen gav mig insikt om dem låter jag vara osagt. Men något rördes.

Session två var det som att nyckeln satts i låset och mitt val blev att vrida om. Det blev en halvtimmes övertid för min samtalsterapeut och ett innehåll värdigt Pandoras ask inne i rummet. Det var som om det var nu eller aldrig, att öppna eller för evigt hålla låst.
Väljer man att öppna väljer man också att stå utan skyddsbarriär, som att avfyra ett skott i blindo. Man kan inte veta om det ska försvinna i världsaltet, hamna på en felaktig plats eller, med en bumerangeffekt, slå tillbaka på en själv eller sina närmaste.
Ska man komma vidare har man dock inget val. Åtminstonde hade inte jag det där och då.

Fördelen med att ta allt på en gång blir att alla ämnen relateras till varandra istället för att få varsitt mittuppslag. Liksom, man efter att ha bläddrat igenom en tidning, vet på ett ungefär vad redaktören lägger sin tonvikt på, vet man vad som betyder något och vad som kan lämnas därhän.

Idag har varit en bra dag.

Jag har tagit mig till Öppna Förskolan, inte kört av vägen (inte ens nästan, bara nästan krockat två gånger) samt bakat lussebullar och franska pepparkakor.
Sen tog möjligheterna slut så tvätten fick vara och det känns bra att lämna det så. Trots allt var det en bra dag där jag fick leva lite normalt. :)

Lussebullarna blev runda i formen och hälften av degen gavs bort till ett antal barn, så det förenklade det hela. Så jag tror att jag börjar lära mig att köra i rätt takt.

Intressant resa

Det är onekligen en intressant resa att hamna i en depression. Det har aldrig förr hänt mig att mitt liv går i ultrarapid och min hjärna arbetar som ett svävande moln; otroligt långsamt. Att timmarna går förbi utan att jag märker det, att jag inte hinner med ens det mest väsentliga hemma. Att jag inte ens med största vilja och bästa förutsättningarna kan komma iväg i tid. I tid nu innebär strax före lunch i bästa fall.

Igår var jag på första samtalet hos psykologen. Också det en intressant upplevelse eftersom jag, fram till för ett par år sedan, alltid bearbetat och levt ut alla känslor med en gång istället för att stoppa undan dem. När man börjar stoppa undan känslor kan det vara ett sätt att överleva i tillvaron då tillvaron just då inte tillåter känslor att hinnas med.
De undanstoppade känslorna hamnar, om man inte får möjlighet att ta hand om dem, så långt bak att man till slut inte längre tror att de finns. Om undanstoppandet dessutom blir den nya strategin man lever efter kommer man snart inte känna något alls. Det är då lätt att tro att inga problem längre existerar, att man klarar av alla situationer och att man har läget under kontroll och huvudet på skaft.

I samband med samtalet drogs två skattningsskalor fram. En för depression och en för ångest. Ångest har jag haft, men inte så som det stod i skattningsskalan. Där fanns många symtom på ångest som jag inte upplevt. Det gav perspektiv på min egen ångest.
Åtminstonde tills dagen efter besöket där alla turer fram och tillbaka i mitt liv sakligt hade redogjorts för inför en lyssnande yrkesmänniska. Dagen efter hände det oväntade att ångesten fick fler symtom. Den blev inte värre utan kroppens reaktioner blev fler.

Det är så himlans märkligt alltihop. Hur man plötsligt får reaktioner man inte styr över, inte har tänkt sig kan hända, inte alls förväntat sig eller kan förklara, kommer efter att man berättat vad man redan berättat här och där till nära och kära.

Jag börjar släppa tanken på att bete mig sjuk. Att låta bli att ge mig av på stan för att ingen kollega ska se mig, att låta moloken när någon från jobbet ringer eller sysselsätta mig med saker som inte märks utåt. Jag kan åka ner på stan, men det tar mycket längre tid, blir inte alls lika effektivt och är betydligt mer uttröttande än vad som är normalt för mig. Så jag har inget att skämmas för längre.
Jag mår inte som jag ska och jag gillar det inte.

Att inte få något gjort.

Det är adventstider. Pepparkaksbak avlöses med juldisco, adventsfika och lite extra gott efter pulkabacken. Barnen är sockerspeedade till max och springer runt och härjar och skriker. Så deras mamma sitter och gömmer sig vid datorn för att slippa få trumhinnorna sprängda.

Just nu har jag all tid i världen. Teoretiskt sätt. Och ändå får jag närapå ingenting gjort. Barnen skulle inte ha kläder i garderoberna och inte maken tog tvätten efter jobbet. Jag får inte ens ut barnen så de kan springa av sig ute istället för att slåss inomhus.
Det är något som tar stopp med allt jag tar mig för. Sjuåringen har inte haft sitt kalas, kuverten jag skulle skicka för föreningens räkning ligger i en vacker hög på mitt skrivbord, de nedfrysta resterna börjar ebba ut.

Kalaset är något jag verkligen borde ta tag i. Speciellt som sjuåringens mungipor pekar alltmer neråt för varje dag som går. Varför sätter jag mig inte bara och fixar det? Datum efter datum har blivit bestämt men inga inbjudningskort.
Det är korten det hänger på inser jag till slut. Jag får inte ihop att skriva en text, sätta texten på kort och så få på adresser på korten. Det blir för många steg på en gång.
Detsamma är det med de andra sakerna på göralistan. För varje sak som inte blir gjord så finns det en punkt, som är extra svår och som omedvetet hindrar mig från att få det gjort.

Det kanske är så med alla saker som aldrig blir gjorda. Att mitt i all vardagsstress och måsten så hinner man inte sätta sig för att få ihop de där flerstegsmomenten.