Session tre

Till det tredje samtalet ville jag helst inte komma. Jag planerade logiskt för att vara där, skaffade barnvakt, ringde en extra gång för att kolla upp tiden, sprang och plockade ihop saker, var allmänt förvirrad, surfade lite på nätet, började kommentera allas inlägg på facebook, funderade över om jag skulle ha min nya almanacka med mig eller inte, började leta ett bra avmaskningsmedel till pappas katt osv osv...

Det var först när jag, något försenad, kastade på mig ytterkläderna som jag insåg att jag nog helst inte ville gå dit alls. Mitt i det kaos som är just nu var det naturligtvis inte något alternativ att inte gå dit. Det vore onödigt för att inte säga rent dumdristigt.

Jag har haft terapitimmar tidigare då man tyckt det känts onödigt att gå dit, som att man känner sig klar och undrar vad man kan ha att prata om när allt kommer omkring. Sådana gånger brukar det vara bra att gå, en hel del annat än rent akuta saker brukar kunna komma upp då. Det som legat och pyrt ett tag.

Nu var det dock inte så. Tvärtom, kändes allt så infekterat att det helt enkelt blev jobbig känslomässigt att åka dit.

Såhär i efterhand kan jag ha svårt att redogöra för vad som egentligen hände där. Det var som att lämna av sig en mycket tung väska. Själva samtalet var en trevande resa genom nervositet för det okända, rädsla för höga höjder och ett självutlämnande som bara fick bära eller brista, nu eller aldrig.
Att berätta och framförallt berätta samtidigt som man begrunnar och får återkoppling på små och stora saker i livet som man aldrig riktigt kommit tillrätta med. Nitar man går på om och om igen och till slut bara skakar av sig i en tanke att det nog är så det fungerar här i världen.

Väskan som jag lämnade kvar var som ett skal jag kunde lämna kvar där för att sedan återkomma till och fortsätta resan.

Det som är i en npf-diagnos är hur världen bemöter en och hur man själv bemöter världen. Att saker man säger inte alltid uppfattas av den som står mitt emot en, hur tydlig man än försöker vara. Att man alltid tror bokstavligt på vad man får till sig och agerar efter det bara för att bli överkörd när man försöker göra det rätta. Hur man missar sociala funktioner och därmed livet när man inte förstår och kan läsa mellan raderna. För ingen tar hänsyn till den de inte förstår och blir lämnad på efterkälken.

Sen är det saker som hänt som jag tar upp under samtalet. Sådant som man behöver få tjata av sig för att hitta rätt i.