Saker och ting har äntligen börjat röra på sig. Sen om det är i mitt huvud eller de fakto händer vet jag inte ännu. Min man har ännu ingen fast inkomst men det känns som möjligheterna är fler nu än för en månad sedan. Det rör på sig som man brukar säga.
Vårat förhållande har också blivit bättre. Att ta beslutet att jag är viktigast i mitt liv har gjort mycket och jag tror att det är min integritet som jag nu värnar mer om. Tidigare hade jag åsikter och principer men kunde ändra dem när jag mötte på motstånd i syfte att vara snäll. För jag vill så gärna och jag tror alltid att de flesta andra är som jag -helst vill andras väl. Så jag lurar mig själv ideligen med att tro att om någon protesterar, höjer rösten eller blir arg så vill den personen något betydligt mer än vad jag vill det och då måste det bli så. Nu hoppas jag på att kunna hålla fast vid mina principer och låta dem styra mitt liv och sen får resten av världen haka på eller stå fast vid sina.
Jag undrar om det är det här som kallas att bli äldre?
Bebis växer och blir allt större. Ibland tänker jag på hur han är en "hoppsan" och egentligen inte skulle ha funnits, ibland på hur glad jag är att jag kan vara hemma med en bebis och ibland kommer en tomhet av att inte få uppleva detta fler gånger. Oavsett så är jag faktiskt, hur klyschigt det än låter, väldigt glad över att vara mamma till sex barn. Det känns verkligen härligt fulländat och är oftast inte så jobbigt som det kan låta.
Det är sannerligen ett ansvar att ha barn. Och på ett sätt som är både mer och större än man först tror. Det gäller inte bara att ta hand om dem där de är för stunde, att krama, förse dem med kläder och mat, trösta, berätta sagor och allt det där. Man ska också tänka på framtiden. Hur vill man att den ska se ut för ens barn? Vad de är med om under barndomen tar de med sig genom ungdomen och ut i vuxenlivet och allt de gör formas efter vad de upplevde när de var små. Ett barn som ser sina föräldrar röka kommer med större sannolikhet att börja röka själv. Ett barn som ser sina föräldrar ha ett bråkigt och stormigt förhållande löper större risk att själva få ett sådant förhållande som vuxna. Ett barn som blir sviket kommer svika sig själv.
Ändå är det inte förrän man själv är förälder som man inser djupet i dessa sanningar. Inte förrän då börjar man fundera till vilken grad saker och ting kan ske för att påverka eller inte påverka.
Utsätter jag barnet för en risk om vi bråkar någon gång ibland och hur ofta är ibland? Blir barnet alkoholist för att jag tar ett glas vin till fredagsmiddagen eller är det när man super sig full som skadan sker? Och hur påverkas barnet av att kompisarna retas för att man inte köpt de rätta kläderna till det?
Allt det där är frågor som föräldrar ställer sig dagligen.
Det finns såklart inga självklara eller riktiga svar. Men det finns tillräckligt med frågor för att man någon gång ska hinna känna sig osäker och otillräcklig som förälder.
Snart är det val och jag tror jag har lyckats klura ut vad jag vill rösta på detta valår. Tyvärr orkar jag inte lyssna på partidebatter även om jag önskar att jag gjorde det. Istället tog jag gräddfilen och letade på olika partiers hemsidor istället och fann mina svar där. Jag tillhör kategorin väljare som tycker det är viktigare att välja en fråga man känner för och rösta efter den hellre än att inte rösta alls. Att inte rösta alls är att välja bort demokrati. Då är det bättre att rösta blankt för att visa att man inte stödjer något parti alls.
I år funderar jag på att hjälpa Feministiskt initiativ att få ut sina valsedlar. Det är något jag vill göra för demokratin. Jag tror inte de står för mina åsikter helt och fullt men jag vill gärna att de har en chans att komma in i riksdagen.
Stötta de feministiska frågorna kan jag absolut göra men min övertygelse är mer åt Queerhållet och då passar inte FI. Helt och hållet tror jag inte heller att alla passar in i en Queerteori, jag vet bara att jag gör det.
Vi fick en liten slant över den här månaden när vi betalat räkningar så bebis ska få en begagnad ny vagn. Den gamla har ingen broms, hjulen gnisslar och sittdelen hakar loss från chassit titt som tätt. Istället för att slänga den gamla vagnen får den dock stå i garaget i väntan på att få bli dagisvagn.
Fö övrigt gillar jag P3 och deras "Återvinnings-intervjuer". Det är miljötänk det! Att införliva återvinningstanken i allt man gör så det blir en självklarhet.
fredag 30 juli 2010
måndag 26 juli 2010
En kejda av händelser
Jag känner mig hemskt gnällig som hela tiden påpekar hur dålig ekonomi vi har och som återkommande gräver ner mig i detta faktum. Så gnällig och eländig kände jag mig att jag gick in något slags ge upp-tillstånd och en gång för alla stämplade mig som den mest patetiska människa som vandrat på denna jord.
Ända tills jag insåg att gnälla faktiskt också kan innebära att inte acceptera. Gnäller man inte har man heller inget att säga om sin situation utan tycker den är helt ok. Och att gnälla betyder att jag, för första gången i mitt liv, tycker att jag är värd bättre. Det är en stor framgång för mig att tycka det.
Min pappa har ofta påpekat att jag måste satsa på mig själv, unna mig själv saker. Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt. Jag har ju haft det bra, haft vad jag vill ha och behöver. Och gudarna ska veta att jag inte är direkt felfri heller. Många gånger har mina barn fått ta smällen efter en dålig natts sömn, fått stanna extra på dagis för att jag inte kan slita mig från jobbet, min syster fått lyssna på mitt ändlösa babbel när hon själv haft saker att prata om osv. Vem är jag då att ta för mig?
Att vara värd något är att satsa på sig själv. Det är en framgång att tycka att man är värd något bättre, fastän andra har det sämre och man inte är döende eller i totalt elände.
Att jag inte gjort det tidigare beror på att jag levt i en tro att de flesta människor ändå är som jag. Att de också strävar på i den här världen och gör sitt allra bästa och hela tiden tänker på andra. Det vore bra, tycker jag, om världen var så. För jag tror vi skulle kunna ha det bättre om det var en självklarhet att vi var mer måna om varandra. Det är synd att det ska kosta på att ta hand om sin nästa.
Men nu är det inte så. Även om jag skulle må mycket bättre av att få ha en sådan värld. Därför är det glädjande att kunna konstatera att de allra flesta i min bekantskapskrets har en liknande livssyn som jag har, och det känns varmt i hjärtat. Sådant får en att känna ren lycka, att de som valt att vara mina vänner är sådana fina personer.
Vi har haft några år nu där saker och ting som jag sist av allt velat ska hända har hänt. Jag har en hel del livserfarenheter sedan barndomen och jag kan tacksamt ta emot fler sådana även i vuxen ålder. Erfarenheter gör att man omvärderar, växer och utvecklas. Men på sista tiden har det varit erfarenheter som jag helst velat vara utan.
Det är nästan så jag tror någon där ute vill att jag ska ha en massa erfarenheter av någon anledning. Kanske för att jag ska kunna förstå andra, kanske för att jag behöver dem för att växa som människa. Ändå har jag väldigt svårt att se syftet. Jag tycker jag var bra som det var, innan allt det här hände.
Dessutom blir jag riktigt rädd. För om dessa saker ska fortsätta att hända mig vad står då på tur nästa gång? Jag vågar inte ens tänka tanken.
Insikten om gnället gav mig en språngbräda. Jag har fortfarande ingen bra lösning på den här situationen men jag har fått kraft att ta hand om mig själv och inse att det inte är en självisk lösning. Att ta hand om sig själv är det bästa man kan göra. För mår man själv bra kan man göra så mycket för andra.
Ända tills jag insåg att gnälla faktiskt också kan innebära att inte acceptera. Gnäller man inte har man heller inget att säga om sin situation utan tycker den är helt ok. Och att gnälla betyder att jag, för första gången i mitt liv, tycker att jag är värd bättre. Det är en stor framgång för mig att tycka det.
Min pappa har ofta påpekat att jag måste satsa på mig själv, unna mig själv saker. Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt. Jag har ju haft det bra, haft vad jag vill ha och behöver. Och gudarna ska veta att jag inte är direkt felfri heller. Många gånger har mina barn fått ta smällen efter en dålig natts sömn, fått stanna extra på dagis för att jag inte kan slita mig från jobbet, min syster fått lyssna på mitt ändlösa babbel när hon själv haft saker att prata om osv. Vem är jag då att ta för mig?
Att vara värd något är att satsa på sig själv. Det är en framgång att tycka att man är värd något bättre, fastän andra har det sämre och man inte är döende eller i totalt elände.
Att jag inte gjort det tidigare beror på att jag levt i en tro att de flesta människor ändå är som jag. Att de också strävar på i den här världen och gör sitt allra bästa och hela tiden tänker på andra. Det vore bra, tycker jag, om världen var så. För jag tror vi skulle kunna ha det bättre om det var en självklarhet att vi var mer måna om varandra. Det är synd att det ska kosta på att ta hand om sin nästa.
Men nu är det inte så. Även om jag skulle må mycket bättre av att få ha en sådan värld. Därför är det glädjande att kunna konstatera att de allra flesta i min bekantskapskrets har en liknande livssyn som jag har, och det känns varmt i hjärtat. Sådant får en att känna ren lycka, att de som valt att vara mina vänner är sådana fina personer.
Vi har haft några år nu där saker och ting som jag sist av allt velat ska hända har hänt. Jag har en hel del livserfarenheter sedan barndomen och jag kan tacksamt ta emot fler sådana även i vuxen ålder. Erfarenheter gör att man omvärderar, växer och utvecklas. Men på sista tiden har det varit erfarenheter som jag helst velat vara utan.
Det är nästan så jag tror någon där ute vill att jag ska ha en massa erfarenheter av någon anledning. Kanske för att jag ska kunna förstå andra, kanske för att jag behöver dem för att växa som människa. Ändå har jag väldigt svårt att se syftet. Jag tycker jag var bra som det var, innan allt det här hände.
Dessutom blir jag riktigt rädd. För om dessa saker ska fortsätta att hända mig vad står då på tur nästa gång? Jag vågar inte ens tänka tanken.
Insikten om gnället gav mig en språngbräda. Jag har fortfarande ingen bra lösning på den här situationen men jag har fått kraft att ta hand om mig själv och inse att det inte är en självisk lösning. Att ta hand om sig själv är det bästa man kan göra. För mår man själv bra kan man göra så mycket för andra.
tisdag 20 juli 2010
...och Alliansens svar
Min ork går en smula på sparlåga och jag har tillåtit mig själv att ta lite semester mellan funderingar, bråk och livskriser.
Här är svaret från Alliansen. Om någon har någon input så är det välkommet!
Hej Ingrid,
Jag vill börja med att beklaga den situation som Du har hamnat i. Även om jag försöker sätta mig in i vad Du och Din familj går igenom så kommer jag säkerligen inte ens i närheten. Tyvärr är jag nog inte rätt person att hjälpa Dig med dessa frågor.
Det enda råd jag kan ge Dig är att om din mans läkare inte anser att han är kapabel att arbeta så måhända ingår han i något av de undantag som gäller. Alliansregeringen har förbättrat och förtydligat reglerna för de som pga. sjukdom inte kan arbeta. Vi har infört undantag, från den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, så att de som har en allvarlig sjukdom fortsatt får vara sjukskrivna. I annat fall kan han måhända, via hjälp av rehabilitering, förhoppningsvis bli så pass bra att han därefter kan matchas mot ett arbete som han kan utföra.
Hoppas att detta var till någon hjälp och önskar Dig och Din familj all lycka till!
Med vänliga hälsningar
Per-Niklas Lowén
Alliansens brevstab
info@alliansen.se, www.alliansen.se
Tycker det är roligt att de har en egen brevstab och man får ju berömma deras vältalighet.
Här är svaret jag skrev:
Jag vill tacka för ett så snabbt och vänligt svar samt passa på att säga att jag ser många bra saker med er politik. Det är inte heller er sak att lösa vår situation, däremot undrar jag lite hur fall som vårat är tänkt att fungera.
En fråga som har dykt upp och som jag undrar över i er politik är frågan om stöd för studenter. Och då främst där studier har varit en del i en reahabilitering för att få ut personen på arbetsmarknaden. Dvs där en person med ett tidigare verksamt arbetsliv pga studier plötsligt tappar alla rättigheter.
Min undran är vad som ligger till grund för det tankesättet?
Med Vänlig Hälsning, XXX
Här är svaret från Alliansen. Om någon har någon input så är det välkommet!
Hej Ingrid,
Jag vill börja med att beklaga den situation som Du har hamnat i. Även om jag försöker sätta mig in i vad Du och Din familj går igenom så kommer jag säkerligen inte ens i närheten. Tyvärr är jag nog inte rätt person att hjälpa Dig med dessa frågor.
Det enda råd jag kan ge Dig är att om din mans läkare inte anser att han är kapabel att arbeta så måhända ingår han i något av de undantag som gäller. Alliansregeringen har förbättrat och förtydligat reglerna för de som pga. sjukdom inte kan arbeta. Vi har infört undantag, från den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, så att de som har en allvarlig sjukdom fortsatt får vara sjukskrivna. I annat fall kan han måhända, via hjälp av rehabilitering, förhoppningsvis bli så pass bra att han därefter kan matchas mot ett arbete som han kan utföra.
Hoppas att detta var till någon hjälp och önskar Dig och Din familj all lycka till!
Med vänliga hälsningar
Per-Niklas Lowén
Alliansens brevstab
info@alliansen.se, www.alliansen.se
Tycker det är roligt att de har en egen brevstab och man får ju berömma deras vältalighet.
Här är svaret jag skrev:
Jag vill tacka för ett så snabbt och vänligt svar samt passa på att säga att jag ser många bra saker med er politik. Det är inte heller er sak att lösa vår situation, däremot undrar jag lite hur fall som vårat är tänkt att fungera.
En fråga som har dykt upp och som jag undrar över i er politik är frågan om stöd för studenter. Och då främst där studier har varit en del i en reahabilitering för att få ut personen på arbetsmarknaden. Dvs där en person med ett tidigare verksamt arbetsliv pga studier plötsligt tappar alla rättigheter.
Min undran är vad som ligger till grund för det tankesättet?
Med Vänlig Hälsning, XXX
lördag 17 juli 2010
Svar från Nya Moderaterna
Såhär svarar man från Nya Moderaterna:
Hej Ingrid och tack för ditt mejl,
Låt mig börja med att uttrycka vår sorg över att höra om din situation. Det du beskriver måste vara svårt för hela er familj och självklart är det vårt partis ambition att ingen ska behöva känna att de lämnas utanför samhällets välfärd. Tvärtom så är allas inkludering i välfärden en av huvudpunkterna för Nya moderaternas välfärdssyn - att alla som kan och vill i möjligaste mån ska bidra till sin egen försörjning. Och om man av medicinska skäl inte klarar av det ska självklart samhället hjälpa till så att ingen faller mellan eller bakom stolarna.
Det låter dock lite konstigt att din man inte har fått någon hjälp alls av vare sig Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Om Arbetsförmedlingen inte ens svarar på mejl eller samtal pga av att din man "är jobbig och ringer dem varje dag" så är det allvarligt. Dessa myndigheter finns till för medborgarna och inte tvärtom. Därför borde kanske din man kontakta någon annan inom Arbetsförmedlingen.
Regeringen genomförde innan nyår en reform av socialförsäkringarna, den sk "rehabkedjan". I korthet innebär den att man inte längre automatisk förtidspensionerar långtidsjukskrivna. Istället överförs dessa människor till Arbetsförmedlingen för att där pröva den sjukskrivnes arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden, dvs man undersöker om den sjukskrivne kan ta något annat jobb än det som de tidigare hade. Genom olika typer av hjälpmedel osv finns idag goda möjligheter att en tidigare sjukskriven ska kunna hitta ett nytt jobb. Om det inte går, t ex på att personen saknar arbetsförmåga, så återgår denne till sjukskrivningen. Ingen ska alltså lämnas bakom eller mellan stolarna. Det handlar alltså om att försöka hitta nya lösningar på nedsatt arbetsförmåga än förtidspensionering. Ekonomisk ersättning utgår hela tiden så att ingen ska behöva hamna på bar backe.
Tyvärr har vi som politiskt parti ingen möjlighet att påverka det enskilda fallet eftersom det är myndigheterna som handlägger de olika ärdendena. Det betyder dock inte att vi inte bryr oss, tvärtom. Jag kommer att ta upp ditt ärende med berörd handläggare hos oss för att visa exempel från det verkliga livet. Ingen ska behöva känna den maktlöshet som du beskriver. Det är vårt innerliga förhoppning om att din man ska få hjälp med rehabilitering så att han kan återgår till nytt arbete, ett arbete som han genom rehabliitering borde ha goda möjligheteratt klara av.
Tack för att du hörde av dig och jag hoppas att din man får den hjälp han behöver.
Med vänlig hälsning
Johan Lundgren
Jag har skrivit ett svar tillbaka eftersom jag kände att jag inte fick fullständigt svar kring vår situation:
Jag vill börja med att tacka så mycket för ett trevligt och innehållsrikt svar!
Min följdfråga på detta blir var skyddet för studenter finns? När man har studerat flera år och kommer ut till en osäker arbetsmarknad där arbete inte finns varken för det man utbildat sig till eller arbete utan kompetenskrav att få.
På vilka grunder står just studenter helt utan försörjningsskydd i den situationen? Och även äldre omskolade studenter med familj och tidigare aktivt arbetsliv. Som istället för att gå i sjukskrivning försökt ta tag i sin situation?
Vad är det som gör att denna grupp anses klara sig på ingen inkomst eller tvingas försörjas av andra?
MVH, XXX
Hej Ingrid och tack för ditt mejl,
Låt mig börja med att uttrycka vår sorg över att höra om din situation. Det du beskriver måste vara svårt för hela er familj och självklart är det vårt partis ambition att ingen ska behöva känna att de lämnas utanför samhällets välfärd. Tvärtom så är allas inkludering i välfärden en av huvudpunkterna för Nya moderaternas välfärdssyn - att alla som kan och vill i möjligaste mån ska bidra till sin egen försörjning. Och om man av medicinska skäl inte klarar av det ska självklart samhället hjälpa till så att ingen faller mellan eller bakom stolarna.
Det låter dock lite konstigt att din man inte har fått någon hjälp alls av vare sig Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Om Arbetsförmedlingen inte ens svarar på mejl eller samtal pga av att din man "är jobbig och ringer dem varje dag" så är det allvarligt. Dessa myndigheter finns till för medborgarna och inte tvärtom. Därför borde kanske din man kontakta någon annan inom Arbetsförmedlingen.
Regeringen genomförde innan nyår en reform av socialförsäkringarna, den sk "rehabkedjan". I korthet innebär den att man inte längre automatisk förtidspensionerar långtidsjukskrivna. Istället överförs dessa människor till Arbetsförmedlingen för att där pröva den sjukskrivnes arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden, dvs man undersöker om den sjukskrivne kan ta något annat jobb än det som de tidigare hade. Genom olika typer av hjälpmedel osv finns idag goda möjligheter att en tidigare sjukskriven ska kunna hitta ett nytt jobb. Om det inte går, t ex på att personen saknar arbetsförmåga, så återgår denne till sjukskrivningen. Ingen ska alltså lämnas bakom eller mellan stolarna. Det handlar alltså om att försöka hitta nya lösningar på nedsatt arbetsförmåga än förtidspensionering. Ekonomisk ersättning utgår hela tiden så att ingen ska behöva hamna på bar backe.
Tyvärr har vi som politiskt parti ingen möjlighet att påverka det enskilda fallet eftersom det är myndigheterna som handlägger de olika ärdendena. Det betyder dock inte att vi inte bryr oss, tvärtom. Jag kommer att ta upp ditt ärende med berörd handläggare hos oss för att visa exempel från det verkliga livet. Ingen ska behöva känna den maktlöshet som du beskriver. Det är vårt innerliga förhoppning om att din man ska få hjälp med rehabilitering så att han kan återgår till nytt arbete, ett arbete som han genom rehabliitering borde ha goda möjligheteratt klara av.
Tack för att du hörde av dig och jag hoppas att din man får den hjälp han behöver.
Med vänlig hälsning
Johan Lundgren
Jag har skrivit ett svar tillbaka eftersom jag kände att jag inte fick fullständigt svar kring vår situation:
Jag vill börja med att tacka så mycket för ett trevligt och innehållsrikt svar!
Min följdfråga på detta blir var skyddet för studenter finns? När man har studerat flera år och kommer ut till en osäker arbetsmarknad där arbete inte finns varken för det man utbildat sig till eller arbete utan kompetenskrav att få.
På vilka grunder står just studenter helt utan försörjningsskydd i den situationen? Och även äldre omskolade studenter med familj och tidigare aktivt arbetsliv. Som istället för att gå i sjukskrivning försökt ta tag i sin situation?
Vad är det som gör att denna grupp anses klara sig på ingen inkomst eller tvingas försörjas av andra?
MVH, XXX
Har fått svar...
från Alliansen och Moderaterna. Ska publicera dem när jag läst igenom dem lite nogrannare själv... är för trött just nu för det.
Hoj, hoj!
Hoj, hoj!
fredag 16 juli 2010
Ett brev till våra politiker
Jag vet att jag gräver ner mig nu och ja, jag vet att jag förmodligen är skitgnällig. Men jag vet att jag behöver göra det som jag känner är rätt och jag kan inte förneka mina känslor bara för att någon annan kanske tycker de är överdrivna.
Det här är mitt brev till politikerna:
Hej!
Jag har en rak fråga till er. Jag undrar vad en familj som vår ska göra i det här samhället.
Låt mig börja med att kort beskriva vår situation;
Min man har en ryggskada sedan flera år tillbaka. Läkarna är inte helt säkra på varför han har så ont att han ofta inte tar sig ur sängen och har ett sömnbehov långt över det normala. Ryggskadan har gjort att han tvingats sluta sin profession som elektriker och börja studera på nytt. Han är nu klar med sina studier men får inget arbete eftersom det är svår att få arbete när man är 40 år och har en kronisk ryggskada. Han söker alla jobb han kan, även de han inte kan arbeta med, men får ändå inget. Arbetsförmedlingen har slutat svara på hans telefonsamtal och mail eftersom han är jobbig och ringer dem varje dag i hopp om någon åtgärd medan han väntar på att få napp på ett jobb.
Eftersom han är utförsäkrad har han ingen inkomst utan försörjs av sin fru.
Jag, som är hans fru, är föräldraledig med min son. Jag tvingas ta ut fullt på föräldrapenningen istället för att kunna spara några dagar till dess han är lite äldre och hans pappa kan vara lite ledig med honom, eller jag kan få nöjet att umgås mer med min son än detta första år. Min man kan inte ha hand om vårt barn eftersom ryggskadan säger ifrån. Då min man inte kan vara hemma med vår son kan inte heller jag gå tillbaka till mitt jobb så vi får en dräglig inkomst. Det är många år kvar till en dräglig inkomst eftersom jag är den som klarar av att arbeta och den som klarar av att sköta hem och barn fast jag klarar inte av att göra båda på heltid hur gärna jag än vill.
Vi skulle behöva en dräglig inkomst för att kunna sälja huset och flytta vid behov. Många jobb finns nämligen i Stockholm och inte i Jämtland, där vi bor. Vi kan inte sälja huset eftersom ingen vill köpa ett hus med ett badrum, som inte renoverats efter en fuktskada beroende på felbyggnad från den förra ägaren. Försäkringspengar täcker tyvärr inte en hel badrumsrenovering utan bara renovering av fuktfläcken, men för att åtgärda en fuktfläkt behöver man ibland riva ut hela badrummet.
Vi lever nu på socialbidragsnorm. Vi skulle säkert kunna bråka oss till några hundralappar från socialen eftersom vi har ett astmasjukt barn, jag har en psykiatrisk diagnos och min man har sin ryggskada och en psykiatrisk diagnos så vi behöver mediciner och sjukvård ibland. Men socialen vill inte höra talas om detta eftersom man helst inte ska leva på socialbidrag och vi är beredda att instämma i det.
Under tiden är jag hemma med våra barn under deras sommarlov. När sommarlovet är slut ska de berätta för klassen vad de gjorde under sitt sommarlov. Mina barn har inget att berätta om eftersom vi inte har råd.
Har ni provat att leva med sex barn, en handikappad man, ett hus med renoveringsbehov på socialbidragsnorm och inget hopp om förbättring?
Jag kan förstå att människor i det här samhället kan drivas till svartjobb och andra olagliga handlingar. Nu kan min man inte ens svartjobba eftersom det oftast är inom byggbranschen och den är för hård för hans rygg. Jag kan inte heller svartjobba eftersom min son behöver mig dygnet runt.
Min fråga till er är; vad gör en människa i vår situation i det här landet med ett system som inte fungerar? Hur gör man för att hålla sucicidaltankarna och hopplösheten ifrån sig? Vad gör man när man känner att man har försökt spela efter samhällets regler och hittar sig själv i en bestraffningssituation? Vad gör man då för att inte fundera över olagliga handlingar?
När samhället sviker riskerar man sluta känna ansvar.
Jag förstår att den här mailadressen inte är till för dylika frågor och jag förstår att det inte är er sak att ta tag i det här. Men ni är ändå ansvariga för instanser, som nu sviker och som snart får en familj att kollapsa. Kanske ni vet något som inte vi vet?
Med vänlig hälsning, XXX
(skickat till alliansen, modraterna och moderatkvinnorna. Sen tröt självförtroendet och jag blev lite rädd för mitt agerande, att jag kanske är lite för uppkäftig. Annars hade jag gärna skickat det till landstinget, kommunen, arbetsförmedlingen mfl mfl. Har du något bra förslag får du gärna berätta!)
Det här är mitt brev till politikerna:
Hej!
Jag har en rak fråga till er. Jag undrar vad en familj som vår ska göra i det här samhället.
Låt mig börja med att kort beskriva vår situation;
Min man har en ryggskada sedan flera år tillbaka. Läkarna är inte helt säkra på varför han har så ont att han ofta inte tar sig ur sängen och har ett sömnbehov långt över det normala. Ryggskadan har gjort att han tvingats sluta sin profession som elektriker och börja studera på nytt. Han är nu klar med sina studier men får inget arbete eftersom det är svår att få arbete när man är 40 år och har en kronisk ryggskada. Han söker alla jobb han kan, även de han inte kan arbeta med, men får ändå inget. Arbetsförmedlingen har slutat svara på hans telefonsamtal och mail eftersom han är jobbig och ringer dem varje dag i hopp om någon åtgärd medan han väntar på att få napp på ett jobb.
Eftersom han är utförsäkrad har han ingen inkomst utan försörjs av sin fru.
Jag, som är hans fru, är föräldraledig med min son. Jag tvingas ta ut fullt på föräldrapenningen istället för att kunna spara några dagar till dess han är lite äldre och hans pappa kan vara lite ledig med honom, eller jag kan få nöjet att umgås mer med min son än detta första år. Min man kan inte ha hand om vårt barn eftersom ryggskadan säger ifrån. Då min man inte kan vara hemma med vår son kan inte heller jag gå tillbaka till mitt jobb så vi får en dräglig inkomst. Det är många år kvar till en dräglig inkomst eftersom jag är den som klarar av att arbeta och den som klarar av att sköta hem och barn fast jag klarar inte av att göra båda på heltid hur gärna jag än vill.
Vi skulle behöva en dräglig inkomst för att kunna sälja huset och flytta vid behov. Många jobb finns nämligen i Stockholm och inte i Jämtland, där vi bor. Vi kan inte sälja huset eftersom ingen vill köpa ett hus med ett badrum, som inte renoverats efter en fuktskada beroende på felbyggnad från den förra ägaren. Försäkringspengar täcker tyvärr inte en hel badrumsrenovering utan bara renovering av fuktfläcken, men för att åtgärda en fuktfläkt behöver man ibland riva ut hela badrummet.
Vi lever nu på socialbidragsnorm. Vi skulle säkert kunna bråka oss till några hundralappar från socialen eftersom vi har ett astmasjukt barn, jag har en psykiatrisk diagnos och min man har sin ryggskada och en psykiatrisk diagnos så vi behöver mediciner och sjukvård ibland. Men socialen vill inte höra talas om detta eftersom man helst inte ska leva på socialbidrag och vi är beredda att instämma i det.
Under tiden är jag hemma med våra barn under deras sommarlov. När sommarlovet är slut ska de berätta för klassen vad de gjorde under sitt sommarlov. Mina barn har inget att berätta om eftersom vi inte har råd.
Har ni provat att leva med sex barn, en handikappad man, ett hus med renoveringsbehov på socialbidragsnorm och inget hopp om förbättring?
Jag kan förstå att människor i det här samhället kan drivas till svartjobb och andra olagliga handlingar. Nu kan min man inte ens svartjobba eftersom det oftast är inom byggbranschen och den är för hård för hans rygg. Jag kan inte heller svartjobba eftersom min son behöver mig dygnet runt.
Min fråga till er är; vad gör en människa i vår situation i det här landet med ett system som inte fungerar? Hur gör man för att hålla sucicidaltankarna och hopplösheten ifrån sig? Vad gör man när man känner att man har försökt spela efter samhällets regler och hittar sig själv i en bestraffningssituation? Vad gör man då för att inte fundera över olagliga handlingar?
När samhället sviker riskerar man sluta känna ansvar.
Jag förstår att den här mailadressen inte är till för dylika frågor och jag förstår att det inte är er sak att ta tag i det här. Men ni är ändå ansvariga för instanser, som nu sviker och som snart får en familj att kollapsa. Kanske ni vet något som inte vi vet?
Med vänlig hälsning, XXX
(skickat till alliansen, modraterna och moderatkvinnorna. Sen tröt självförtroendet och jag blev lite rädd för mitt agerande, att jag kanske är lite för uppkäftig. Annars hade jag gärna skickat det till landstinget, kommunen, arbetsförmedlingen mfl mfl. Har du något bra förslag får du gärna berätta!)
onsdag 14 juli 2010
Nedskrivna tankar
Det har inte hänt speciellt mycket här egentligen. Mer än att jag känner hur jag alltmer närmar mig den berömda botten. Botten där man ska landa och sen studsa tillbaka. Jag vet egentligen inte hur landningen känns men studsen kommer aldrig. Jag får fortfarande upp hoppet varje gång maken berättar om någon jobb han ringt på, att en arbetsplats har ringt tillbaka osv. Varje gång tänker jag att "snart!", snart ordnar det sig och vi kan gå tillbaka till en vanlig tillvaro igen.
Numer känner jag hur tankarna grusas allt fortare, inser att det här kommer nog inte heller leda till något.
Det är då desperata tankar börjar sätta in. Tankar om att jag måste gå tillbaka till jobbet trots en nästan helammandes 5 månaders som inte tar flaskan. "Han lär sig snart" säger en vän till mig barskt. För mig känns det som barnplågeri att lämna en 5 månaders på det sättet, att skrika och undra var hans mamma och trösten är. Jo, han lär sig säkert, frågan är bara hur. Och varför ska han straffas från det härliga, intet ont vetandes, liv han lever nu bara för att samhället ser ut som det gör? Och ja, jag erkänner. Jag är mycket mer för barns trygghet och väl och ve än vad jag är för absolut jämställdhet oavsett vad. Jag tycker diskussionen om delad föräldraledighet är rent löjlig. Hur kan man föra en sådan diskussion utan att ta minsta hänsyn till barnen? Lika matt kan jag bli kring diskussionerna om amning. När ska vi våga säga högt att amning är och förblir det naturliga för barnet? Och att vi är evigt tacksamma för alla hjälpmedel såsom ersättning och flaska? Precis som den vaginala förlossningen är den naturliga men tack gode gud för att det finns sjukhusvård!
Jag har full förståelse för att förlossningsrädda kvinnor behöver få snitt och jag tycker man ska få det också. För jag tror inte det gynnar barnet att starta sitt liv med en eventuellt traumatiserad mamma som tvingats igenom en vaginal förlossning. Och samma med amningen, jag tror inte barnet mår bäst av att ammas av en mamma som tvingas till det. Samtidigt behöver det finnas en slags strävan att underlätta och hjälpa fram amning och vaginala förlossningar.
Jag vågar säga det högt. Jag har själv suttit hos båda special-barnmorska, bedömmande läkare och mödrabarnhälsovårdens psykologer och gråtit över den stundande förlossningen. Jag har varit snittbeviljad två gånger pga förlossningsrädsla. Jag har struliga amningar och flaskningar bakom mig.
Jag har också upplevelsen om ett lyckat snitt, en bra vaginal förlossning, en amning som bara flutit på och härliga minnen av flaskmatning. Jag tycker inte att det ena är bättre än det andra men jag tycker jag har haft rätten att bli hjälpt till det bästa i stunden.
Häromdagen fick jag en hel IKEA-kasse med kläder. MH var här på en heldag med sina barn. Vi träffades när jag var gravid med min tredje och hon med sin första. Vi var ett gäng mammor då som träffades och fikade ihop medan vi väntade på våra bebisar. Det var en sådan där kasse som man tackar så väldigt mycket för. Men som man sen bara önskar att man närapå fallit på knä och kysst givarens fötter för efter att man öppnat den. Sådär superfina kläder, märkeskläder, kläder som ser nya ut...
Bäst av allt var nog ett par dagar efter när fyran gastat och bråkat sig igenom en hel dag och allas öron började bli riktigt trötta. Fick en snilleblixt och började låta henne manikänga en klänning och en bolero och plötsligt var alla ögon på henne och gnällcirkeln bruten. Hon var verkligen söt i den också. Snart hade hon även hittat en blommig solhatt att toppa det hela med och så var leken igång.
Jag insåg förut att jag inte berättade om något spartips i senaste inlägget. Eftersom jag då var gräsänka får det bli det ironiska i att man tjänar på att leva var för sig om den ena inte har någon inkomst eftersom man då får dubbla kostnader. Den lösningen kommer från statens sociala försäkringar och heter underhållsbidrag och socialbidrag till ensamlevande utan inkomst.
Jag var bara tvungen att ta upp det där sista. För det är så skrattretande dråpligt. Vi får absolut ingen hjälp nu för att jag är försörjningsskyldig mot min man. Men om vi skiljer oss blir han försörjningsskyldig mot barnen och samhället mot honom. Man undrar var pengarna plötsligt kommer ifrån?
Det är säkert rimligt och korrekt men när man sitter där vi sitter så känns det som ett skämt.
Samma som tanken att gå tillbaka till jobbet och låta min man med kronisk ryggvärk ta hand om ett spädbarn, ett jobb som kommer göra honom orörlig på några dagar. Systemet är inte uppbyggt för föräldrar där modern är inkomstförsörjare och fadern är sliten i kroppen.
Numer känner jag hur tankarna grusas allt fortare, inser att det här kommer nog inte heller leda till något.
Det är då desperata tankar börjar sätta in. Tankar om att jag måste gå tillbaka till jobbet trots en nästan helammandes 5 månaders som inte tar flaskan. "Han lär sig snart" säger en vän till mig barskt. För mig känns det som barnplågeri att lämna en 5 månaders på det sättet, att skrika och undra var hans mamma och trösten är. Jo, han lär sig säkert, frågan är bara hur. Och varför ska han straffas från det härliga, intet ont vetandes, liv han lever nu bara för att samhället ser ut som det gör? Och ja, jag erkänner. Jag är mycket mer för barns trygghet och väl och ve än vad jag är för absolut jämställdhet oavsett vad. Jag tycker diskussionen om delad föräldraledighet är rent löjlig. Hur kan man föra en sådan diskussion utan att ta minsta hänsyn till barnen? Lika matt kan jag bli kring diskussionerna om amning. När ska vi våga säga högt att amning är och förblir det naturliga för barnet? Och att vi är evigt tacksamma för alla hjälpmedel såsom ersättning och flaska? Precis som den vaginala förlossningen är den naturliga men tack gode gud för att det finns sjukhusvård!
Jag har full förståelse för att förlossningsrädda kvinnor behöver få snitt och jag tycker man ska få det också. För jag tror inte det gynnar barnet att starta sitt liv med en eventuellt traumatiserad mamma som tvingats igenom en vaginal förlossning. Och samma med amningen, jag tror inte barnet mår bäst av att ammas av en mamma som tvingas till det. Samtidigt behöver det finnas en slags strävan att underlätta och hjälpa fram amning och vaginala förlossningar.
Jag vågar säga det högt. Jag har själv suttit hos båda special-barnmorska, bedömmande läkare och mödrabarnhälsovårdens psykologer och gråtit över den stundande förlossningen. Jag har varit snittbeviljad två gånger pga förlossningsrädsla. Jag har struliga amningar och flaskningar bakom mig.
Jag har också upplevelsen om ett lyckat snitt, en bra vaginal förlossning, en amning som bara flutit på och härliga minnen av flaskmatning. Jag tycker inte att det ena är bättre än det andra men jag tycker jag har haft rätten att bli hjälpt till det bästa i stunden.
Häromdagen fick jag en hel IKEA-kasse med kläder. MH var här på en heldag med sina barn. Vi träffades när jag var gravid med min tredje och hon med sin första. Vi var ett gäng mammor då som träffades och fikade ihop medan vi väntade på våra bebisar. Det var en sådan där kasse som man tackar så väldigt mycket för. Men som man sen bara önskar att man närapå fallit på knä och kysst givarens fötter för efter att man öppnat den. Sådär superfina kläder, märkeskläder, kläder som ser nya ut...
Bäst av allt var nog ett par dagar efter när fyran gastat och bråkat sig igenom en hel dag och allas öron började bli riktigt trötta. Fick en snilleblixt och började låta henne manikänga en klänning och en bolero och plötsligt var alla ögon på henne och gnällcirkeln bruten. Hon var verkligen söt i den också. Snart hade hon även hittat en blommig solhatt att toppa det hela med och så var leken igång.
Jag insåg förut att jag inte berättade om något spartips i senaste inlägget. Eftersom jag då var gräsänka får det bli det ironiska i att man tjänar på att leva var för sig om den ena inte har någon inkomst eftersom man då får dubbla kostnader. Den lösningen kommer från statens sociala försäkringar och heter underhållsbidrag och socialbidrag till ensamlevande utan inkomst.
Jag var bara tvungen att ta upp det där sista. För det är så skrattretande dråpligt. Vi får absolut ingen hjälp nu för att jag är försörjningsskyldig mot min man. Men om vi skiljer oss blir han försörjningsskyldig mot barnen och samhället mot honom. Man undrar var pengarna plötsligt kommer ifrån?
Det är säkert rimligt och korrekt men när man sitter där vi sitter så känns det som ett skämt.
Samma som tanken att gå tillbaka till jobbet och låta min man med kronisk ryggvärk ta hand om ett spädbarn, ett jobb som kommer göra honom orörlig på några dagar. Systemet är inte uppbyggt för föräldrar där modern är inkomstförsörjare och fadern är sliten i kroppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)