Påsklov.

Hur mycket jag än älskar mina barn måste jag säga att jag är bra less på att vara hemma med dem nu. Och faktum är nog att de är lika less på att vara hemma med mig.
Eftersom vi var sjuka och jag fick vab:a närapå en vecka innan påsken och nu är ledig veckan efter känns det väääldigt långt. Speciellt när man inte har ekonomi-prioriteringar för att köpa sig någon aktivitet, inte besitter någon sommarstuga eller ens har en vettig lekplats utanför dörren så går tiden långsamt. Att man därtill har barn som man bokstavligen får jaga ut (efter att man klätt på dem) gör att jag helst väljer att bara gå runt, runt, runt i en cirkel här hemma.
Barnen har egentligen varit underbara och sysselsatt sig bra. En del kiv och så men det får man ju räkna med. Det är nog mest jag som är less på att aldrig kunna göra något eget. Jag vet inte hur detta går till men när jag är hemma med barnen och sätter mig för att göra något eget så blir det ett himlans stök. 2åringen hänger i byxbenen och alla andra börjar slåss med varandra. Om maken är hemma själv med barnen och går ner i källaren för att bygga så går det hur bra som helst. Han skuffar undan tvätt och disk i ett huj och sätter sig vid datorn och letar billiga byggsaker, ordnar upp något med sitt jobb, svarar på lite mail, serverar mat (som alla barn äter!) och fortsätter sedan med byggandet. Jag begriper inte hur det går till! Det är så sabla orättvist! För jag blir så ständigt avbruten vad jag än sätter igång med, får alltid jaga dem till att sätta sig och äta (och ingen äter min mat) att jag liksom bara gett upp. Tyvärr har jag hamnat i ett beteende där jag bara vandrar runt som en osalig ande när jag är hemma med barnen och liksom sitter av tiden. Urtrist inställning från min sida men jag vet inte hur man bryter det heller. För det blir alltid kiv och bråk när jag gör något tillsammans med dem eller försöker göra något för min egen skull.
Så nu längtar jag till jobbet och barnomsorgen! :)

Renovering

Snön bara fortsätter att falla ner. Jag är rätt less även om jag stålsatte mig detta år och lät bli att plocka bort vinterkläderna fastän våren verkligen var på framfart med slask, tussilago och små rabarberknoppar i landet. Men ack så fel man har när man bor i dessa delar av landet! Nu ligger snön som ett tjockt vitt täcke. Bara att fortsätta vänta.

Väntar gör jag även på renoveringen här hemma. Det går framåt, det får jag verkligen säga. Sen blir det ju maklig takt när man bara kan renovera på helgerna men det känns bra. Hoppet är återställt kan man nog sammanfatta det med. Jag hoppas bara att vi inte renovererar sönder oss igen utan hittar en lagom takt att fortsätta tills vi når målet.
Vi gör precis som Arga Snickaren säger att man inte ska göra så maken bygger och jag tar hand om barnen. Men det känns mest effektivt just nu för maken är så petig med varenda skruv som sätts i väggen och jag tål stressen och tristessen som kan infinna sig när man har hand om barn 24 h per dygn bättre. För renoverar man så har man ju inte råd att göra något annat. Inte om man är en vanlig arbetare och vill bli klar någon gång iaf. Rotavdrag är säkert bra men man måste ju fortfarande ha råd att betala halva arbetskostnaden. Dessutom är vår erfarenhet av hantverkare så dålig att vi inte tycker att vi tjänar på det där rotavdraget ändå.

Jag kan önska lite att jag hade varit mer intresserad av hus innan jag köpte hus. Inte för att vårat hus är dåligt på något sätt, vi hade tur. Men man inser hur mycket som kan gå fel och hur lätt det är att köpa på sig något som visar sig bli mycket dyrt. Dock är det svårt att vara intresserad av hus innan man har ett själv.

Just nu skulle jag önska att jag hade någon att prata inredning med. För jag vill gärna ha fint hemma och får energi av det men jag är inte bra på inredning. Det verkar annars gå hand i hand, förmågan och intresset. Åtminstone om man läser alla fantastiska bloggar som finns på ämnet. Själv är jag alldeles för fyrkantig och praktisk för att få det att fungera för ögat också.
Kanske tur att man inte har mer pengar än att det får ta lite tid till eftertanke också innan man gör allt klart. :)

Sömn och stillhet

Har ett stort behov av att få egen tid just nu. Det är inte helt lätt när man är mitt uppe i en familj med jobb, barn, skola, renovering och förväntas åtminstone hålla sig på medellinjen i alla områden. Jag tycker i alla fall att det är svårt. Det är alltid något område som får stryka på foten och som förälder är det nog den egna tiden man gör avkall på först.
Mitt problem just nu är mitt behov av total stillhet. Jag sitter uppe lite senare än jag egentligen klarar sömnmässigt för att få en timme stillhet i mörkret. Det är något av en hemsk känsla att behöva ensam tid utan ljud när man sitter med två hemmavarande skolbarn och just varit och hämtat hem tre sjuka barn från förskolan. Sjuka barn kan vara lugna eller totalt vilda. Mina barn är glada över att få komma hem tidigt en dag och leker snällt med varandra sådär som barn leker.
På jobbet pratas det om antidepressiva och majoriteten av mina kollegor avger ett igenkänningsskratt när jag skämtar till det med "Vi har alla gått på det..". Uppenbarligen är det inte bara jag som stiftat bekantskap med de mirakulösa tabletterna.
Överlag så försöker jag hålla god min på jobbet. Inte för att dölja något egentligen men jag tror inte heller att alla alltid måste veta allt. Dessutom mår jag faktiskt bättre av att göra mitt bästa och försöka sprida ett leende här och var än att berätta för alla att jag behöver antidepressiva för att ta mig igenom dagen. Tyvärr kan två nätter av sömnbrist pga oroliga barn lätt sätta ett uppåtgående tillfrisknande på fall. Som när sonen får för sig att amma femton gånger ena natten och sover som en gris nästa då han ena storasyster istället får ett hysteriutbrott av ilska klockan tre på natten.
Det är då jag hamnar där. Framför TV:n över en timme efter läggdags och önskar att jag var singel med eget hem igen. Tänk att få ha en ledig vecka helt själv hemma. Få sitta uppe lite extra för att man vet att man kan dra sig en timme på morgonen istället. Och kunna dricka sitt kaffe i lugn och ro vid en tidning eller framför TV:n utan att lyssna efter tassande steg eller skriket från en nyvaken 2åring. Att få planera saker under dagen som man kan göra nästa dag. Och så faktiskt få göra dem istället för att tvingas kullkasta alla planer för att stoppa ett bråk, torka någon eller frenetiskt rota i frysen efter något snabblagat eftersom lunchen kom snabbare än man räknat med även denna dag.
Eller få åka till jobbet och jobba tills man är klar istället för att nervöst titta på klockan och tvingas stänga ner allt i förtid för att kasta sig ut i bilen och köra som en dåre hem för att hinna till dagis i tid. Eller slippa kasta om hela dagen, kalla in kollegor utan barn att börja tidigare bara för att man själv, återigen, måste avbryta och åka till dagis för att hämta sjuka barn. Vilket får en att känna sig som en svikare mot sina kollegor för att man aldrig är att lita på och som en hemsk mamma som sitter och mumlar fula ord när ens barn är sjuka.

Livet är hektiskt ibland. Det är svårt att hitta balansen mellan att göra sitt bästa och göra något för sig själv. Gränsen mellan det man måste och förväntas göra och det man klarar av är inte alltid glasklar.

Att vara damp-unge

Jag känner mig så just nu. Bespottar mig själv med öknamn. Det är inte lätt i denna värld att hålla ett gott självförtroende när alla runt omkring en har uppfattningen att ens diagnos innebär efterblivenhet, hål i huvudet, dum.

Just nu har jag gått in i vårdepression. Upplyftande värre! Men faktum är att min coaching från i höstas nu hjälpte mig att ta hand om mig själv för min egen skull. Och då skedde det tämligen omedelbart. Så nu äter jag antidepressiva (anafranil, som man faktiskt kan amma på också!) och det ser redan ljusare ut. För jag har verkligen inte tid att ha depression just nu, även om det statementet kanske är en av orsakerna till att jag damp ner.

Nåväl. Jag färgas fortfarande av min utbrändhet från i somras. Och har idag lidit av problemet "Jag borde göra något för jag ligger efter som tusan. Men jag kommer mig bara inte för!"
Det var först när jag med en halvtimmes tid tillgodo lyckades skicka iväg ett mail, kontrollera ett textstycke och sätta mig att skriva i bloggen som jag insåg problemet. Min hjärna blir matt bara av tanken på att behöva koncentrera sig en längre tid. Och då slår den bakut som en ren skyddsmekanism. Så nu ska jag försöka lösa detta genom att införskaffa en äggklocka. Min tanke är att den kan sättas på 5, 10, 15 minuter när jag behöver göra något. Så att jag mentalt vet att det snart kommer en paus igen och därmed törs sätta igång med jobbet.

Tills vidare måste jag få säga att jag har ett fantastiskt jobb! På vilka andra arbetsplatser kan man vips ta ut lite ledighet och alla bara ställer upp så man kan reparera sig fullt ut utan att behöva blanda in försäkringskassan? Visst vore det rätt och riktigt att sjukanmäla sig men just nu orkar jag inte det. Jag vill hellre se mig som frisk just nu än gröta ner mig i mer sjukdomar.

På återseende kära blogg!

Paus i bloggen

Eftersom den här bloggen mest används när jag behöver skriva av mig och mitt behov att skriva av mig är som störst när jag mår som sämst så blir det härmed en paus i bloggen. :)
Jag kanske återkommer om en månad eller två eller efter ännu längre tid när barnen är äldre och jag har mer tid att skriva av mig även kring sådant som gör mig lycklig och inte är lika påtvingat nödvändigt som ventilation när man mår dåligt är.

Ha det gott!! Och ät lagom mycket knäck!

Jag har slutat städa.

Jag har gett upp, kapitulerat, fogat mig till majoritetsbeslutet, fallit till föga, avsagt mig mina forna ideal, lagt ner mina vapen och erkänt mig besegrad. Jag har slutat städa.
Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.

Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.

Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.

Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.

Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.

Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!

Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.

Hur gör vanliga människor?

Att gå och lägga sig i tid kan många med neuropsykiatriskt funktionshinder intyga vara en svår uppgift att genomföra. Det är så tyst och lugnt på kvällen när alla barn lagt sig och TV:n försörjer mig med det ena tilltalande programmet efter det andra. Tillsammans med en dator i knäet är tillvaron komplett.


Det gör inget om jag sitter uppe lite sent, jag är i alla fall inte trött så då borde det gå bra. Eller hur?

Ett par timmar efter att jag slutit mina blå hör det första anropet. "Mamma! Jag är sjuk!!!"

Jag lyckas dock somna om snabbt och hinner sova en hel timme innan barn nummer två och bebisen vaknar samtidigt. I dessa tider av höstsjukor känns städa undan efter dem som högre prioritet än att amma en 1½ åring till sömns. Så palten får stå i sängen och skrika medan sängen bäddas om och barnet lugnas. Barn nummer ett har placerat sig framför TV:n, klockan är tre på natten, men det känns ändå som en bra idé och barn nummer två placeras också där medan jag själv placerar mig med palten.

Vid femtiden ansluter sig barn nummer tre efter visst stök från barn nummer två under de gågna två timmarna. Känslan lutar alltmer åt twilight zone och man börjar fundera om det någonsinn kommer komma en morgondag eller om man har fastnat i limbo.

Kommande timme innan väckarklockan ringer består av ytterligare amning, konferens i hallen, ljudlig TV i bakgrunden och extremt lite sömn.

Det är så himlans typiskt! Just denna natt mot dagen då jag ska hålla föreläsning. Vad gör man? Fyra barn sjuka, eftersom ytterligare en sällade sig till högen sjuklingar direkt på morgonen.
Jag tycker det är extremt svårt att ställas inför val där de olika valen väger lika tungt fast i varsinn kategori. Man kan liksom inte säga att det ena valet är bättre eller sämre än det andra och helst skulle man vilja äta kakan och ha den kvar.

Hur gör vanliga människor, undrar jag, för att kunna ta ett beslut mitt i trötthetens dimma, på den extremt korta tiden man har på morgonen?

Vems viktiga möte är viktigast och vem får stanna hemma?



Jag vet inte om jag gjorde rätt val men jag åkte till min föreläsning. Även om jag såhär i efterhand gärna hade låtit bli eftersom jag fick stå och försvara en artikel, som lyder under mitt arbetes namn men som jag dock själv inte har skrivit. Så där hamnade jag i dilemmat igen.

Vem är man lojal mot då? Mot föreningen man representerar eller mot flocken framför en som man gärna vill nå och ha samarbete med?

Att agera ledare och utöva retoriska agument när man är tröttare än tröttast och helst skulle vilja segna ihop där på scenen äro icke förenligt. Så mobben vann denna gång. Vi är bovarna fastän det egentligen inte var vi som gjorde fel.



Det är också en sådan där knasig sak med vanliga människor. Hur de så gärna klär på sin älskade Kejsare. Med rockar, mantlar, kronor, vida byxor och len sammetsskjorta. Det är inget stopp på eländet ibland.

Om en journalist kommer fram till exakt samma sak som en utredare på Livsmedelsverket kom fram till för ett par år sedan skulle man i forskarsammanhang, ni vet nördsammanhang, benämnade som "starka bevis". Men församlingen framför mig beslutar sig istället för att bojkotta föreningen som fört fram bevisen. Som när man flyttar på den mobbade istället för att ta itu med mobbingkulturen.

Kan man inte bara fråga sig själv om det är något man kanske behöver ändra på i sin yrkesutövning och så får det vara bra med det?

Jag tycker det är knepigt med alla de där känslorna man ska ta hänsyn och rätta sig efter ibland. För jag förstår inte. Inte när det gäller vetenskapliga sammanhang som yrkesliv och vård, då tycker jag man kan lämna känslorna därhän och satsa på att göra något åt situationen istället.



Men, men.. .vad vet jag. Jag är ju ingen vanlig människa.





X/Y