Jag har tagit en kurs. Helt och enbart för min egen skull. Det känns härligt egoistiskt att få göra en sådan sak. Speciellt som jag satt alla andra före i flera år nu. Stått ut på ett jobb jag velat ändra på, tagit hand om barn, flyttat till hus när jag trivs i lägenhet, varit den som stannat kvar på sin arbetsplats så en annan kan byta plats, sett till familjens väl och ve istället för min egen egoism.
Så nu tyckte jag att det äntligen kunde vara min tur.
Sen är det klart att en enstaka kurs inte löser allt här i livet, även om man kan få en guldkant av den. Vissa stressmoment kvarstår ändå.
Som den att leva med en person som har adhd. Jag frågade på ett forum om hur man gör, i en tråd där andra personer med adhd skrev. Jag fick många och kloka svar om tolerans, förståelse och att inte kräva. Och så kanske det är.
Det ironiska i kråksången är naturligtvis att även jag har en diagnos. Och hur gör man då? Vem blir det då som ska anpassa sig, vem ska bli ansvarig att göra det ingen för stunden orkar? Det man vet behöver göras men inte finner motor nog att klara. Ska man ta redan på vem som har värst adhd då, se till att falla ihop varannan dag, bränna ut en i taget eller gör man bäst i att skiljas åt så var och en får ansvara för sina egna snedsteg?
Jag har inga svar. Jag har bara frågor.
Vem gör vad i ett förhållande där en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning finns. Vem ska ansvara för att hitta de bästa lösningarna, de säkraste vägarna att gå så att så mycket som möjligt fungar?
Det blir stökigt när man har en familj där flera har diagnos. Saker som inte läggs på sin plats, mat som äts lite var stans, sand av skor som gått inne. Lite orättvist är det, att familjen som orkar mindre ska ha mer att göra.
Då är det skönt att ges tillfälle att arbeta mindre så man kan klämma in en kurs också. Jag vet inte om jag kommer klara av att ta de poäng som ges, skriva en bra tentamen. Men jag vet att jag kommer ge mig själv lite sinnesro i en snabbt snurrande värld. Och med en kurs som ligger helt utanför mitt egentliga yrkesliv så gör det inget om jag misslyckas helt. Efter att ha gjort allt jag kan för att bara lyckas är det en lockande tanke att faktiskt få misslyckas.
onsdag 21 september 2011
söndag 11 september 2011
De kallar mig klok...
Jag förstår fortfarande inte vad det är som får folk att kalla mig klok. Som jag upplever det är det kommentaren jag oftast får höra om mig själv. Inte av kollegorna på jobbet dock, där är det faktiskt tvärtom. Där blir jag ofta satt sist, den som inte är hörd osv. Men av andra, av "riktiga" kompisar. Nu senast på min facebooksida.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.
Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.
Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.
Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.
Det är trevligt såklart, att bli kallad klok. Jag önskar bara att jag var klok nog att förstå vad det är som får folk att tycka det så jag kan göra mer av det.
Min bekant, kompis, som var här igår och tog bort spöken vet vad han gör för att lyckas med vad han gör. Det var så märkligt för förra gången han var här så var aktiviteten i huset helt förändrad. Den var totalt kaotisk, som när man har rört upp riktigt gammalt damm. Sådär oorganiserad och förändrad som en gammal vind kan bli när man börjar rensa ur den. Skriver jag helt metaforiskt och egentligen kändes det inte då som om huset var på väg att rensas ur. Mer som om vi väckt upp något som förut varit tyst. Som om det som funnits där plötsligt syntes. Kanske som när man tittar på sitt favoritprogram på sin nyinköpta jättestora platt-tv istället för den lilla man haft i husvagnen.
Nu har jag varken husvagn eller platt-tv så egentligen vet jag inte hur det skulle vara men man kanske kan tänka sig.
Idag är huset kallt. Man skulle tro att det borde vara tvärtom. Att när spöken försvinner ska kylan försvinna. Men så blev det inte. Som om aktiviteten och rörelserna från det som var gav värmeutstrålning och nu när det är borta så är huset så kallt som det egentligen är. Jag önskar så att kaminen vi köpte var hel.
Vi köpte en kamin för någon månad sedan. När de kom med den var ena gångjärnet till luckan trasigt. De fixade ett nytt och när vi sedan eldade i den så sprack frontglaset. Jag skulle helst vilja att de bytte ut hela kaminen för det känns som om något har hänt med den när den går sönder så hela tiden. Och så skulle jag vilja att jag hade mer skinn på näsan så jag sa det till dem som sålt kaminen till oss. Nu hoppas jag på att maken ska säga det istället. Det är lite fegt. Och dumt.
 |
| Dotterns pumpa... |
lördag 10 september 2011
Dagen som var.
Igår åkte maken på första älgjaktsdagen och idag har vi haft barnkalas.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.
Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.
Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.
En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.
På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!
Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.
För en gångs skull har jag lyckats hålla ett kalas i anslutning till den faktiska födelsedagen. Senaste åren har kalasen fördröjts minst ett halvår. Mina barn är dock av sorten som aldrig glömmer så det är bara till att hålla dem så snart man bara mäktar med. Därför blev det lite tätt på given denna gång med bara fyra månader mellan kalasen.
Det är något som har hänt i livet. Jag känner stor harmoni och lugn. Jag har inte en aning om vad det kommer ifrån dock.
Jag gissar att det är coachingen och åldrandet som har haft betydelse. Vad coachingen gör är helt sanslösa saker. Den tar mig verkligen till nya höjder. Jag har fått ett mycket större medvetande kring mig själv, har skalat bort saker som fått mig att sakta ner tidigare. Avståndet mellan jobbiga saker och att ta itu med dem har minskat markant. Och när det avståndet minskar så ökar tiden eftersom man inte längre behöver gå och dröja på saker man behöver få gjort.
Innan maken åkte hade jag kört på ganska bra i ett par dagar. Tagit tag i saker jag måste få gjort och saker som har varit lite jobbiga. Den dagen hade jag stått i köket hela dagen bakat kakor och gjort tårta. På kvällen hade jag tänkt ordna tårta nummer två men hamnade istället framför en skön film. Ibland passar saker bara så bra i varandra. Som en kedja av länkar. Det kändes så otroligt rätt att sitta där och se en film som handlade om ingenting och om livet.
Så idag hade jag lyckats ha allt fika klart i tid, jag hann vara med barnen, plocka lite och få i alla lunch innan gästerna kom.
Och gäster kom det. Några fler barn än jag först hade tänkt blev det. Och ändå blev det inte jobbigt. Det är fascinerande med barn tycker jag, hur de kan träffas och umgås fast de inte känner varandra. De behöver inte mer än en orsak att hitta på något.
En bekant jag inte haft tillfälle att träffa på länge fanns med bland gästerna. Det var lite oväntat att hon skulle dyka upp så då känns det ju extra roligt. Tre riktigt goda vänner hade jag glädjen att få umgås med medans en hoper barn sprang runt och lekte.
En av dem dröjde kvar och det blev en trivsam pratstund i soffan medan de kvarvarande barnen fortsatte kalaset utomhus.
Ända tills min äldsta kommer uppfarande från källaren och hysteriskt konstaterar att kattungarna är försvunna! Hon har flyttat lådan under kalaset och var nu ner för att flytta tillbaka den och då är den tom. Jag kan bara konstatera att hon har rätt och att hon har total panik. Det var bara till att hysta iväg de kvarvarande och avsluta kalaset och påbörja letandet.
På god väg in i letandet påminns jag att jag har stämt träff med en bekant med anledning av den aktivitet vi har haft i huset. Ibland blir det så, att saker och ting liksom hopar sig på ett olyckligt sätt.
Medan han gick runt och kände av energier kunde jag fortsätta letandet genom att följa katthonan som nu kommit in för lite mat. Jag kan konstatera att hon verkar ko-lugn, vilket innebär att det är hon själv som flyttat ungarna.
Kort därefter hittar jag dem alla fyra inklämda i ett täcke som legat på golvet nere i renoveringens källare. Samtidigt har min bekant kännt av färdigt och vi kan sätta oss över en kopp kaffe. Han bedyrar att han har fått bort det mesta. Jag vet att man inte får tro på spöken och så men jag gör det ändå. Jag menar, vad spelar det för roll så länge det inte skadar någon annan?
Han har iaf stängt portar vi har haft där folk promenerat. Och det han berättar stämmer med vad jag har kännt. Och för den som inte vill tro kan jag gläjdande berätta att jag inte alls försökte dölja något för jag ville verkligen ha lugn i huset!
Vi halkar in på en massa annat och när han går kan jag bara konstatera att dagen har varit fylld av händelser och att jag har haft otroligt trevligt och framför allt har haft väldigt trevliga möten. Ett riktigt lyckat kalas!
Och det bästa av allt var att jag inte tokstädade innan! Något jag annars brukar göra men till denna gång hade jag tydligen lärt mig. Det är verkligen ingen idé och man blir mycket lyckligare om man använder städenergin till att ordna med det efter kalaset.
 |
| Här bodde kattungarna först. Men nu hade lådan tydligen blivit för trång så nu är de flyttade till ett annat ställe och kattmamman ser väldigt nöjd och tillfreds ut! |
tisdag 30 augusti 2011
Middagslur
Detta är ett dilemma när man har en hyperaktivitet. Att sova mitt på dagen känns otroligt stressande och tråkigt. Jag vill gärna sova en liten stund såhär efter en vakennatt med sjukt barn och möjligheten att lämna friska barn på dagis. Lilleman sover gott och jag är vaken.
Min man brukar uttrycka det med "Jag är inte tillräckligt trött" när han sitter uppe förbi tolvslaget på natten. Han vill gå och lägga sig men det skulle inte fungera. Stressade människor kan bete sig på samma sätt och det kanske är vad hyperaktivieten handlar om, en inneboende stress. Skillnaden är att hyperkativitetens stress kommer just innifrån medan den stressade vardagsmänniskan oftast får sin stress från yttre faktorer. För jag har ingen stress alls just nu. Jag har saker jag hade tänkt göra men jag har lärt mig att inse att de inte är dödsviktiga. Tvätten går ingenstans och dammråttorna tar jag när jag hinner. Och ändå kan jag inte slappna av nog för att kunna slumra till.
Sen är det så med föräldraskap, och detta är allmängiltigt. Att när man väl, äntligen, lägger sig ner en stund så kan man ge sig dän på att ungen vaknar. Sitter man och gör ingenting brukar de sova hur länge som helst.
Min man brukar uttrycka det med "Jag är inte tillräckligt trött" när han sitter uppe förbi tolvslaget på natten. Han vill gå och lägga sig men det skulle inte fungera. Stressade människor kan bete sig på samma sätt och det kanske är vad hyperaktivieten handlar om, en inneboende stress. Skillnaden är att hyperkativitetens stress kommer just innifrån medan den stressade vardagsmänniskan oftast får sin stress från yttre faktorer. För jag har ingen stress alls just nu. Jag har saker jag hade tänkt göra men jag har lärt mig att inse att de inte är dödsviktiga. Tvätten går ingenstans och dammråttorna tar jag när jag hinner. Och ändå kan jag inte slappna av nog för att kunna slumra till.
Sen är det så med föräldraskap, och detta är allmängiltigt. Att när man väl, äntligen, lägger sig ner en stund så kan man ge sig dän på att ungen vaknar. Sitter man och gör ingenting brukar de sova hur länge som helst.
Min lilla blogg och jag
Sjuk son, skolstart, papper, jour...
Idag är jag trött men ändock tillfreds. Det är nog det bästa med helgjourer -när de tar slut! Man får liksom en sån där genuin rätt att ha ledigt.
Det brukar stocka ihop sig på tvätt- och städfronten under helgjouren när man far fram och tillbaka mellan jobb och hem med ledsna barn och lite stressad make som följd. Det går liksom inte att hålla rutiner och hinna allt då.
Så idag har jag städat och skurat och sitter och bara myser i soffan. Och det är SÅ skönt!
På gång är även badrummet i källaren, vilket känns otroligt fantastiskt. Och den här gången tror jag till och med att det kanske kan gå vägen att bli klart. Jag leddes in i illusionen att den skulle bli klar till jul förra året, men vi hade helt olika definition kring uttrycket "vara klart" då. Jag såg framför mig ett badrum med ljus och färger men kanske lite spartansk inredning. Min man tyckte "klart" var detsamma som "fungerande toalettstol". Så där var den. En toalettstol på ett betonggolv mitt i byggdammet. Inte ens ett handfat att tvätta sig i. Nu har vi en toalett på markplan så det var inte för vår skull men det hade kännts skönt för gästernas skull att ha en lite mer inredd toalett.
Och nu har jag en vaken son igen. Kanske jag visar bilder på toaletten i morgon då. Om jag hinner, sjuka barn tar minst lika mycket tid som bygge av toaletter...
Idag är jag trött men ändock tillfreds. Det är nog det bästa med helgjourer -när de tar slut! Man får liksom en sån där genuin rätt att ha ledigt.
Det brukar stocka ihop sig på tvätt- och städfronten under helgjouren när man far fram och tillbaka mellan jobb och hem med ledsna barn och lite stressad make som följd. Det går liksom inte att hålla rutiner och hinna allt då.
Så idag har jag städat och skurat och sitter och bara myser i soffan. Och det är SÅ skönt!
På gång är även badrummet i källaren, vilket känns otroligt fantastiskt. Och den här gången tror jag till och med att det kanske kan gå vägen att bli klart. Jag leddes in i illusionen att den skulle bli klar till jul förra året, men vi hade helt olika definition kring uttrycket "vara klart" då. Jag såg framför mig ett badrum med ljus och färger men kanske lite spartansk inredning. Min man tyckte "klart" var detsamma som "fungerande toalettstol". Så där var den. En toalettstol på ett betonggolv mitt i byggdammet. Inte ens ett handfat att tvätta sig i. Nu har vi en toalett på markplan så det var inte för vår skull men det hade kännts skönt för gästernas skull att ha en lite mer inredd toalett.
Och nu har jag en vaken son igen. Kanske jag visar bilder på toaletten i morgon då. Om jag hinner, sjuka barn tar minst lika mycket tid som bygge av toaletter...
 |
| Katter spenderar mycket tid på att vila. Om människor vore lite mer som katter skulle vi aldrig vara där vi är idagnär det gäller utveckling. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. |
fredag 26 augusti 2011
Off eller on
Jag tröttnar ofta på mig själv. Kanske inte lika ofta som min omgivning gör det. Inbillar jag mig iaf, att min omgivning rätt snabbt blir bra less på att höra allt negativt och tråkigt.
Samtidigt behöver man få ur sig sådant för annars växer det till en stor sophög som aldrig tar slut.
Jag har inte skrivit i min andra blogg på bra länge. Ett tag tänkte jag lägga ner den, för jag har liksom ändå ingen lust att skriva. Det är som om allt ändå redan är skrivet, att allt bara går runt fast med nya ord. Jag vet inte om det är min syn på världen, världens syn på mig eller om det bara är en hjärna som är för trött för att tänka.
Med tiden jag lever ökar kravet på att göra allt bättre. Och när man hela tiden satsar mot det bästa kommer man till en punkt där allt plötsligt svänger. För svänga måste det ju någon gång. Kanske inte exakt just nu, men dagen närmar sig.
För även om en mycket gammal människa fortfarande kan göra saker är kroppen ändå begränsad. Få är de 80-åringar som likt stressade småbarnsmammor ränner runt på stan och försöker göra tusen saker samtidigt. De kan liksom inte.
Så någonstans måste ju förmågan att kunna ebba ut mot att bli gammal. Även om erfarenheten man har gör att man kan kapa en del steg så är tanken skrämmande för mig.
Förändring. Det är vad det handlar om. Att inte klara förändring. Att växa upp är förändring, att bli gammal är förändring. Den enda förändring som inte påverkat mig har varit den att bli förälder.
Det känns som om jag står vid ett vägskäl och vägarna är många. Mitt i en rondell idag insåg jag att problemet är att jag kan välja nästan vad jag vill. Jag skulle kunna gå i min väns skor och satsa helt på familjen, jag kan fortfarande vidareutbilda mig till något helt annat, likväl som jag kan stanna kvar där jag är och trivas och utvecklas i det. Och inget alternativ är egentligen varken sämre eller bättre än det andra.
Så hur vet man då vad som är rätt?
Jag har inget svar på den frågan. Den som gäckat mig sedan tjugo års ålder. Frågan man trodde då skulle vara besvarad sedan länge, för alla kan ju svaret på den.
"Vad ska du bli när du blir stor?"
Själv har jag inte den blekaste aning.
Samtidigt behöver man få ur sig sådant för annars växer det till en stor sophög som aldrig tar slut.
Jag har inte skrivit i min andra blogg på bra länge. Ett tag tänkte jag lägga ner den, för jag har liksom ändå ingen lust att skriva. Det är som om allt ändå redan är skrivet, att allt bara går runt fast med nya ord. Jag vet inte om det är min syn på världen, världens syn på mig eller om det bara är en hjärna som är för trött för att tänka.
Med tiden jag lever ökar kravet på att göra allt bättre. Och när man hela tiden satsar mot det bästa kommer man till en punkt där allt plötsligt svänger. För svänga måste det ju någon gång. Kanske inte exakt just nu, men dagen närmar sig.
För även om en mycket gammal människa fortfarande kan göra saker är kroppen ändå begränsad. Få är de 80-åringar som likt stressade småbarnsmammor ränner runt på stan och försöker göra tusen saker samtidigt. De kan liksom inte.
Så någonstans måste ju förmågan att kunna ebba ut mot att bli gammal. Även om erfarenheten man har gör att man kan kapa en del steg så är tanken skrämmande för mig.
Förändring. Det är vad det handlar om. Att inte klara förändring. Att växa upp är förändring, att bli gammal är förändring. Den enda förändring som inte påverkat mig har varit den att bli förälder.
Det känns som om jag står vid ett vägskäl och vägarna är många. Mitt i en rondell idag insåg jag att problemet är att jag kan välja nästan vad jag vill. Jag skulle kunna gå i min väns skor och satsa helt på familjen, jag kan fortfarande vidareutbilda mig till något helt annat, likväl som jag kan stanna kvar där jag är och trivas och utvecklas i det. Och inget alternativ är egentligen varken sämre eller bättre än det andra.
Så hur vet man då vad som är rätt?
Jag har inget svar på den frågan. Den som gäckat mig sedan tjugo års ålder. Frågan man trodde då skulle vara besvarad sedan länge, för alla kan ju svaret på den.
"Vad ska du bli när du blir stor?"
Själv har jag inte den blekaste aning.
måndag 22 augusti 2011
Impulsivitet
Jag vet egentligen inte när impulsivitet ska vara av nytta. Jag drar ibland de parallellerna, att ADHD skulle vara en slags personlighet med drag som ändå kan vara av nytta för mänskligheten. Som påhittigheten och drivkraften.
När det kommer till min egen impulsivitet har jag ibland bara lust att krypa in under en stol och stanna där. Som när jag rättfram svarar på känsliga inlägg eller har lite väl ingående uppdateringar på facebook. Jag vet egentligen inte vad skillnaden blir, att reagera över något när man gör det övervägt eller impulsivt. Men jag gissar att den övervägda reaktionen blir lite mindre ettrig och kanske mer vettig ur ett helhetsperspektiv. Kastar man ur sig saker sådär helt impulsivt riskerar man framstå som en kappvändare i andras ögon.
Detta är min senaste impulsivitet:
Jag borde inte svara på enkäter och undersökningar. Hur jag än gör och hur mycket jag än säger till mig själv i början att "det är bara en undersökning, de kan inte ta hänsyn till allt" och "försök se andemeningen i det hela nu!" så hakar jag ALLTID upp mig på detaljer.
Denna gång en enkätundersökning bla om "Sveriges sexigaste man" där man exempelvis fick frågor om vilken man man helst skulle vilja vara med.
Nu vill jag inte vara med någon man alls, och just då, när jag svarade på enkäten, ville jag inte ens vara tillsammans med min egen man så jag saknade mer könsneutrala svar.
Varför jag nödvändigtvis måste meddela detta till ansvariga för enkäten vet jag inte. Jag menar, fatta vad de ska skratta vid fikabordet. En flata som vill rösta på "Årets sexigaste man!"
Det är som den gången jag gjorde en web-undersökning för att se om man hade drag av Asperger. Personer med asperger ser gärna fakta före känslor och läser hellre raderna än mellan dem.
Jag kommer inte ihåg vad jag påpekade till ansvarig den gången men jag kände själv hur självutlämnande hela grejen med att öht påpeka något på ett dylikt test var så snart jag tryckt på "sänd". Man skulle lika gärna ha som sista fråga "Har du några synpunker på detta test får du extrapoäng till Aspergergruppen".
Det är som när man påpekar stavfel i sjukvårdens tester för personer med npf då brukar ansvariga ur personalen nästan himla med ögonen.
Just nu har jag skrivit lite väl impulsiva saker på ett forum där jag hänger och har lite ont i magen över vilka svar jag kan ha fått. Med all rätt säkerligen, men det känns aldrig roligt att bli utskälld även om man inte gjorde det i uppsåt utan bara i en svacka mellan tabletterna där alla adhd-symtom plötsligt fick fritt spelrum.
Så då får man bida tiden tills man samlat mod med att blogga istället...
När det kommer till min egen impulsivitet har jag ibland bara lust att krypa in under en stol och stanna där. Som när jag rättfram svarar på känsliga inlägg eller har lite väl ingående uppdateringar på facebook. Jag vet egentligen inte vad skillnaden blir, att reagera över något när man gör det övervägt eller impulsivt. Men jag gissar att den övervägda reaktionen blir lite mindre ettrig och kanske mer vettig ur ett helhetsperspektiv. Kastar man ur sig saker sådär helt impulsivt riskerar man framstå som en kappvändare i andras ögon.
Detta är min senaste impulsivitet:
Hej XXX,
Tack för din åsikt, självklart borde vi tänkt på detta i större utsträckning, vi tar till oss av detta och ska försöka tillgodose detta i framtida undersökningar.
Mvh
Per Ekfeldt,
RAM
Med vänlig hälsning / Kind regards
Per Ekfeldt
Research and Analysis of Media
per.ekfeldt@rampanel.com
www.rampanel.com
Från: RAM Swe [mailto:info_swe@rampanel.com]
Skickat: den 18 augusti 2011 09:42
Till: Per Ekfeldt
Ämne: VB: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012
Från: XXX[mailto:XXX@yahoo.se]
Skickat: den 17 augusti 2011 18:53
Till: RAM Swe
Ämne: SV: Välkommen att delta i SverigeMamman 2011/2012
Hej!
Er undersökning går inte att svara på om man inte är bi- eller heterosexuell. Önskar ett bättre hbtq-tänk tack!
Jag borde inte svara på enkäter och undersökningar. Hur jag än gör och hur mycket jag än säger till mig själv i början att "det är bara en undersökning, de kan inte ta hänsyn till allt" och "försök se andemeningen i det hela nu!" så hakar jag ALLTID upp mig på detaljer.
Denna gång en enkätundersökning bla om "Sveriges sexigaste man" där man exempelvis fick frågor om vilken man man helst skulle vilja vara med.
Nu vill jag inte vara med någon man alls, och just då, när jag svarade på enkäten, ville jag inte ens vara tillsammans med min egen man så jag saknade mer könsneutrala svar.
Varför jag nödvändigtvis måste meddela detta till ansvariga för enkäten vet jag inte. Jag menar, fatta vad de ska skratta vid fikabordet. En flata som vill rösta på "Årets sexigaste man!"
Det är som den gången jag gjorde en web-undersökning för att se om man hade drag av Asperger. Personer med asperger ser gärna fakta före känslor och läser hellre raderna än mellan dem.
Jag kommer inte ihåg vad jag påpekade till ansvarig den gången men jag kände själv hur självutlämnande hela grejen med att öht påpeka något på ett dylikt test var så snart jag tryckt på "sänd". Man skulle lika gärna ha som sista fråga "Har du några synpunker på detta test får du extrapoäng till Aspergergruppen".
Det är som när man påpekar stavfel i sjukvårdens tester för personer med npf då brukar ansvariga ur personalen nästan himla med ögonen.
Just nu har jag skrivit lite väl impulsiva saker på ett forum där jag hänger och har lite ont i magen över vilka svar jag kan ha fått. Med all rätt säkerligen, men det känns aldrig roligt att bli utskälld även om man inte gjorde det i uppsåt utan bara i en svacka mellan tabletterna där alla adhd-symtom plötsligt fick fritt spelrum.
Så då får man bida tiden tills man samlat mod med att blogga istället...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)