Miljonär.

Miljonär känner jag mig som nu. Denna månad har vi, för första gången på väldigt länge, fått in två vuxeninkomster. Inte två halva, inte en minimal, utan två normala. Det finns säkert de som skulle tycka att de hade snålt med pengar även på dessa inkomster; den ena är en minimilön och den andra 80% av inkomsten enligt Försäkringskassans regler. Men ändå, när man är van att leva smalt och bantat sin ekonomi under ett års tid är det stora pengar.
Vi har just klarat av julen, inte bara tiggt ihop begagnade saker och rotat i källaren utan även köpt några saker till barnen och stått för dricka och julgodis, vi har handlat behövliga kläder till barn och make (som hade två par hela byxor och inte många fler fungerande tröjor att byta mellan på sitt nya jobb, de måtte ha undrat när han för sjätte veckan i rad kom i samma kläder!) och vi har ändå pengar kvar till nyår! Det känns helt fantastiskt.

Till nyår planerar vi dock inget speciellt. Med sjuka barn och allt som varit är vi nöjda bara med att klarat resan. I år får det bli en skamligt tidig kväll och titta på andras fyverkerier (om vi ens stannar uppe så länge!). Förhoppningsvis kommer det fler år.

Session tre

Till det tredje samtalet ville jag helst inte komma. Jag planerade logiskt för att vara där, skaffade barnvakt, ringde en extra gång för att kolla upp tiden, sprang och plockade ihop saker, var allmänt förvirrad, surfade lite på nätet, började kommentera allas inlägg på facebook, funderade över om jag skulle ha min nya almanacka med mig eller inte, började leta ett bra avmaskningsmedel till pappas katt osv osv...

Det var först när jag, något försenad, kastade på mig ytterkläderna som jag insåg att jag nog helst inte ville gå dit alls. Mitt i det kaos som är just nu var det naturligtvis inte något alternativ att inte gå dit. Det vore onödigt för att inte säga rent dumdristigt.

Jag har haft terapitimmar tidigare då man tyckt det känts onödigt att gå dit, som att man känner sig klar och undrar vad man kan ha att prata om när allt kommer omkring. Sådana gånger brukar det vara bra att gå, en hel del annat än rent akuta saker brukar kunna komma upp då. Det som legat och pyrt ett tag.

Nu var det dock inte så. Tvärtom, kändes allt så infekterat att det helt enkelt blev jobbig känslomässigt att åka dit.

Såhär i efterhand kan jag ha svårt att redogöra för vad som egentligen hände där. Det var som att lämna av sig en mycket tung väska. Själva samtalet var en trevande resa genom nervositet för det okända, rädsla för höga höjder och ett självutlämnande som bara fick bära eller brista, nu eller aldrig.
Att berätta och framförallt berätta samtidigt som man begrunnar och får återkoppling på små och stora saker i livet som man aldrig riktigt kommit tillrätta med. Nitar man går på om och om igen och till slut bara skakar av sig i en tanke att det nog är så det fungerar här i världen.

Väskan som jag lämnade kvar var som ett skal jag kunde lämna kvar där för att sedan återkomma till och fortsätta resan.

Det som är i en npf-diagnos är hur världen bemöter en och hur man själv bemöter världen. Att saker man säger inte alltid uppfattas av den som står mitt emot en, hur tydlig man än försöker vara. Att man alltid tror bokstavligt på vad man får till sig och agerar efter det bara för att bli överkörd när man försöker göra det rätta. Hur man missar sociala funktioner och därmed livet när man inte förstår och kan läsa mellan raderna. För ingen tar hänsyn till den de inte förstår och blir lämnad på efterkälken.

Sen är det saker som hänt som jag tar upp under samtalet. Sådant som man behöver få tjata av sig för att hitta rätt i.

Session två

Om det var sessionen i sig som fick mig att känna mer ångest och därmed fler symtom eller det faktum att kunskap om symtomen gav mig insikt om dem låter jag vara osagt. Men något rördes.

Session två var det som att nyckeln satts i låset och mitt val blev att vrida om. Det blev en halvtimmes övertid för min samtalsterapeut och ett innehåll värdigt Pandoras ask inne i rummet. Det var som om det var nu eller aldrig, att öppna eller för evigt hålla låst.
Väljer man att öppna väljer man också att stå utan skyddsbarriär, som att avfyra ett skott i blindo. Man kan inte veta om det ska försvinna i världsaltet, hamna på en felaktig plats eller, med en bumerangeffekt, slå tillbaka på en själv eller sina närmaste.
Ska man komma vidare har man dock inget val. Åtminstonde hade inte jag det där och då.

Fördelen med att ta allt på en gång blir att alla ämnen relateras till varandra istället för att få varsitt mittuppslag. Liksom, man efter att ha bläddrat igenom en tidning, vet på ett ungefär vad redaktören lägger sin tonvikt på, vet man vad som betyder något och vad som kan lämnas därhän.

Idag har varit en bra dag.

Jag har tagit mig till Öppna Förskolan, inte kört av vägen (inte ens nästan, bara nästan krockat två gånger) samt bakat lussebullar och franska pepparkakor.
Sen tog möjligheterna slut så tvätten fick vara och det känns bra att lämna det så. Trots allt var det en bra dag där jag fick leva lite normalt. :)

Lussebullarna blev runda i formen och hälften av degen gavs bort till ett antal barn, så det förenklade det hela. Så jag tror att jag börjar lära mig att köra i rätt takt.

Intressant resa

Det är onekligen en intressant resa att hamna i en depression. Det har aldrig förr hänt mig att mitt liv går i ultrarapid och min hjärna arbetar som ett svävande moln; otroligt långsamt. Att timmarna går förbi utan att jag märker det, att jag inte hinner med ens det mest väsentliga hemma. Att jag inte ens med största vilja och bästa förutsättningarna kan komma iväg i tid. I tid nu innebär strax före lunch i bästa fall.

Igår var jag på första samtalet hos psykologen. Också det en intressant upplevelse eftersom jag, fram till för ett par år sedan, alltid bearbetat och levt ut alla känslor med en gång istället för att stoppa undan dem. När man börjar stoppa undan känslor kan det vara ett sätt att överleva i tillvaron då tillvaron just då inte tillåter känslor att hinnas med.
De undanstoppade känslorna hamnar, om man inte får möjlighet att ta hand om dem, så långt bak att man till slut inte längre tror att de finns. Om undanstoppandet dessutom blir den nya strategin man lever efter kommer man snart inte känna något alls. Det är då lätt att tro att inga problem längre existerar, att man klarar av alla situationer och att man har läget under kontroll och huvudet på skaft.

I samband med samtalet drogs två skattningsskalor fram. En för depression och en för ångest. Ångest har jag haft, men inte så som det stod i skattningsskalan. Där fanns många symtom på ångest som jag inte upplevt. Det gav perspektiv på min egen ångest.
Åtminstonde tills dagen efter besöket där alla turer fram och tillbaka i mitt liv sakligt hade redogjorts för inför en lyssnande yrkesmänniska. Dagen efter hände det oväntade att ångesten fick fler symtom. Den blev inte värre utan kroppens reaktioner blev fler.

Det är så himlans märkligt alltihop. Hur man plötsligt får reaktioner man inte styr över, inte har tänkt sig kan hända, inte alls förväntat sig eller kan förklara, kommer efter att man berättat vad man redan berättat här och där till nära och kära.

Jag börjar släppa tanken på att bete mig sjuk. Att låta bli att ge mig av på stan för att ingen kollega ska se mig, att låta moloken när någon från jobbet ringer eller sysselsätta mig med saker som inte märks utåt. Jag kan åka ner på stan, men det tar mycket längre tid, blir inte alls lika effektivt och är betydligt mer uttröttande än vad som är normalt för mig. Så jag har inget att skämmas för längre.
Jag mår inte som jag ska och jag gillar det inte.

Att inte få något gjort.

Det är adventstider. Pepparkaksbak avlöses med juldisco, adventsfika och lite extra gott efter pulkabacken. Barnen är sockerspeedade till max och springer runt och härjar och skriker. Så deras mamma sitter och gömmer sig vid datorn för att slippa få trumhinnorna sprängda.

Just nu har jag all tid i världen. Teoretiskt sätt. Och ändå får jag närapå ingenting gjort. Barnen skulle inte ha kläder i garderoberna och inte maken tog tvätten efter jobbet. Jag får inte ens ut barnen så de kan springa av sig ute istället för att slåss inomhus.
Det är något som tar stopp med allt jag tar mig för. Sjuåringen har inte haft sitt kalas, kuverten jag skulle skicka för föreningens räkning ligger i en vacker hög på mitt skrivbord, de nedfrysta resterna börjar ebba ut.

Kalaset är något jag verkligen borde ta tag i. Speciellt som sjuåringens mungipor pekar alltmer neråt för varje dag som går. Varför sätter jag mig inte bara och fixar det? Datum efter datum har blivit bestämt men inga inbjudningskort.
Det är korten det hänger på inser jag till slut. Jag får inte ihop att skriva en text, sätta texten på kort och så få på adresser på korten. Det blir för många steg på en gång.
Detsamma är det med de andra sakerna på göralistan. För varje sak som inte blir gjord så finns det en punkt, som är extra svår och som omedvetet hindrar mig från att få det gjort.

Det kanske är så med alla saker som aldrig blir gjorda. Att mitt i all vardagsstress och måsten så hinner man inte sätta sig för att få ihop de där flerstegsmomenten.

Vad ska du bli när du blir stor?

Jag har en vilsenhet i livet. Nu, när min uppgift om dagarna är att komma underfund med mig själv, fundera över hur jag hamnat här, går tankarna ibland lite mer ärligt än de gör annars. I annars-tider hakar jag lätt på omgivningens uppfattning om vad som är rätt och fel. Inte helt och fullt, men ramen för allt sätts ändå för att kunna passa in någonstans.

Jag vet inte vad jag vill göra här i livet. Vad är mitt kall, vad skulle glädja mig att få vakna till varje dag? Länge har jag önskat att svaret skulle ligga mig lika nära som det gjorde för en bekant till mig. Då, när han inte såg skogen för alla träd. Han arbetar nu med det som låg honom närmast om hjärtat.
"Vad är det jag ändå gör varje dag", har jag tänkt. Vad trivs jag med?
Många gånger har jag tangerat vid svaret. Tänkt, att det här trivs jag med, för att sedan sopa bort det och fundera över vad jag EGENTLIGEN vill bli. För svaret jag har är politiskt inkorrekt. Det är ett svar som sticker i ögonen på folk, får dem att se ner på mig och ibland även får mig själv att nedvärdera mig själv. Och ändå är uppgiften jag vill ta mig an dagligen en av de viktigaste i hela världen. En sysselsättning som funnits sedan urminnes tider och som alltid kommer att finnas så länge människan trampar på jorden.

Idag såg jag det i ett annat ljus. Nere i tvättstugan med min son bredvid mig på golvet framträdde Uppgiften i ljuset av vad som glatt mig, berört, tagit mig extra hårt, fritidssysselsättningar, varför jag reagerar starkt på vissa saker. Rummet där harmoni byter ut avundsjuka klarnade.

Det jag helst vill göra i livet, vad jag lägger ner min själ och mitt hela jag i är att vara Mamma.

Det är när jobbet stressar mig att bli en elak drake, när förskolepersonalens dåliga dag går ut över dem de jobbar med, när olyckskorpar kraxar ovanför mitt huvud som jag hindras från att må bra.
De lyckligaste stunderna i mitt liv är när jag får göra det jag trivs bäst med på villkor som gör det möjligt att göra det på bästa sätt. När stressen inte är närvarande, det dåliga samvetet inte har orsak att finnas och jag vet att det jag gör inte bara glädjer mig utan även sex andra individer.