Intressant resa

Det är onekligen en intressant resa att hamna i en depression. Det har aldrig förr hänt mig att mitt liv går i ultrarapid och min hjärna arbetar som ett svävande moln; otroligt långsamt. Att timmarna går förbi utan att jag märker det, att jag inte hinner med ens det mest väsentliga hemma. Att jag inte ens med största vilja och bästa förutsättningarna kan komma iväg i tid. I tid nu innebär strax före lunch i bästa fall.

Igår var jag på första samtalet hos psykologen. Också det en intressant upplevelse eftersom jag, fram till för ett par år sedan, alltid bearbetat och levt ut alla känslor med en gång istället för att stoppa undan dem. När man börjar stoppa undan känslor kan det vara ett sätt att överleva i tillvaron då tillvaron just då inte tillåter känslor att hinnas med.
De undanstoppade känslorna hamnar, om man inte får möjlighet att ta hand om dem, så långt bak att man till slut inte längre tror att de finns. Om undanstoppandet dessutom blir den nya strategin man lever efter kommer man snart inte känna något alls. Det är då lätt att tro att inga problem längre existerar, att man klarar av alla situationer och att man har läget under kontroll och huvudet på skaft.

I samband med samtalet drogs två skattningsskalor fram. En för depression och en för ångest. Ångest har jag haft, men inte så som det stod i skattningsskalan. Där fanns många symtom på ångest som jag inte upplevt. Det gav perspektiv på min egen ångest.
Åtminstonde tills dagen efter besöket där alla turer fram och tillbaka i mitt liv sakligt hade redogjorts för inför en lyssnande yrkesmänniska. Dagen efter hände det oväntade att ångesten fick fler symtom. Den blev inte värre utan kroppens reaktioner blev fler.

Det är så himlans märkligt alltihop. Hur man plötsligt får reaktioner man inte styr över, inte har tänkt sig kan hända, inte alls förväntat sig eller kan förklara, kommer efter att man berättat vad man redan berättat här och där till nära och kära.

Jag börjar släppa tanken på att bete mig sjuk. Att låta bli att ge mig av på stan för att ingen kollega ska se mig, att låta moloken när någon från jobbet ringer eller sysselsätta mig med saker som inte märks utåt. Jag kan åka ner på stan, men det tar mycket längre tid, blir inte alls lika effektivt och är betydligt mer uttröttande än vad som är normalt för mig. Så jag har inget att skämmas för längre.
Jag mår inte som jag ska och jag gillar det inte.