Möten

Jag har varit på möte med Nationella Amningskommitén. Det var väldigt intressant och givande. Jag undvek att lägga mig i debatten dock.
Nationella Amningskommitén bildades på uppdrag av Regeringen för att motverka den sjunkande amningsstatistiken (vad jag förstår iaf). En person på Livsmedelsverket tog sig an uppgiften att leda det hela.
Den här gången diskuterades nya rekommendationer som Livsmedelsverket ska komma med när det gäller introduktionen av mat till späda barn. Man vill komma åt de alltför stora portionerna många föräldrar börjar med samt det abrupta amningsslutet som ofta följer. Istället tänker man sig yttepytte-bitar, inte ens varje dag kanske, med fortsatt amning under 4-6 månaders ålder. Först därerfter kan barnet börja introduceras mer till dagligt matintag och mer i småportioner. Dessutom kan man ge sitt barn av det mesta man själv äter.
Jag hoppas de når fram med sitt budskap. För det är nog ofta så. Att myndigheter vill väl men sen ska det formuleras på ett sätt som gör att alla kan ta till sig det och tolka det lika. Och det är minsann inte så lätt!
Bearnaisesås vill de dock inte att man ger och detta vållade vissa problem eftersom det blir en underlig produkt att svartlista. En underdiskussion om hur man gör tillbehöret mer barnvänligt tog vid en kort stund, men jag vet inte om den ledde någonvart.

Detta är sista veckan med halvtid. Sen är det 80% som gäller igen. Jag hoppas så att min man hittar ett jobb. Han har lyckats tjata till sig några anställningsintervjuer i alla fall. Det känns naturligtvis roligt. Dock vet jag inte om jag vågar tro på att de ska leda någonvart. Nog får man lite uppfattningen att många tjänster är tillsatta i teorin redan innan annonsen skrivs.

Jag tror jag har tagit mig lite vatten över huvudet. Jag vill så mycket just nu. Utveckla mig själv lite, pröva vingarna på några fronter. Och så kommer ett jobb och stör mitt i alltihop. Ja, ni får ursäkta mig nu Alliansen men det är så jag känner. Inte för att jag är arbetsskydd precis men just nu hade jag behövt ha en liten frist och bara kunna tänka på mig själv och vad jag vill. Jag tror aldrig jag gjort det på ett seriöst plan. Det var åtminstonde väldigt länge sedan sist jag gjorde det. Inte för att jag suttit still och overksam. Saker gör jag hela tiden, men jag vet inte om jag verkligen gjort det som kunnat självförverkliga mig. Sådär härligt egoistiskt. Man kanske måste närma sig de 40 för att våga kasta sig ut? För min generation kan jag då tro att det kan vara så.
På något sätt känns allt möjligt nu. Att sätta sig på skolbänken igen, att flytta till en annan stad eller plats eller att knega på och fylla fritiden med engagemang.

Jag tycker om att påverka. Jag vill göra skillnad.
Inte för att alla ska tycka som jag gör. Men för att ge människor jag möter en ny tanke, en möjlighet att reflektera och kanske se något nytt.
Jag tror det är vad de kallar konst. Något som får en att stanna upp och öppnar ens sinnen. Lite på glänt eller vidöppet som en orkan.
Det är också vad jag mest uppskattar i mötet med en annan person. Möjligheterna och lärdomen. Man kan lära sig nya saker från de mest oväntade håll och på de mest överraskande sätt. Så länge man är mottaglig att se. Och hela tiden får jag omvärdera människor jag möter. Inte nödvändigtvis till det bättre eller sämre utan mer i form av variation och idéer.

Jag hoppas jag kan hålla vid denna känsla av möjligheter så jag kan börja gå när rätt väg dyker upp.