Runtomkring mig hopar sig smulorna, dammet och leksakerna men jag står bi. Vägrar falla tillbaka i mitt gamla mönster. Jag blundar för stöket, de forna tomma ytorna som nu gror av högar med papper, skruvar, oidentifierbara saker, pennor, papperstussar, mjölkpaket, smågubbar, strumpor, kattskålar. Jag blundar hårt för att inte se.
Under flera år har jag plockat, rensat och sorterat. För att få ordning på alla saker som annars riskerar att ta över hemmet. För att allas ägodelar ska bli överblickbara och kunna hittas. Under flera år har jag varit den som vetat var varje lite sak finns, hittat i alla lådor, luskat fram den omaka strumpan.
Men nu är det slut på eran av städtantstillvaron. På städandet som skett till hög musik, till glädje, till ilska, för att man ska. Men nu orkar jag inte längre. Eftersom jag tycks vara den enda i min familj som faktiskt tycker att lite ordning och reda hemma och någorlunda damm- och partikelfritt är något värt att uppnå så fogar jag mig härmed inför majoritetsbeslutet. Frågan är om jag inte ska börja slänga kläder på golvet och strunta i att tvätta också.
Jag har köpt tofflor för att inte få skavsår av alla intrampade smulor i mina fotsulor. Ett par solglasögon för att dimma av effekten av allt bråte som pockar på mina sinnen skulle vara på sin plats. Inte ens kattlådans stank tycks vara orsak nog att städa här hemma. I morse fick jag nog och slängde ut den på trappen. Där är det snart också överfullt.
Hur klarar folk av att leva i sådan smuts och stök?! Antagligen gör de det eftersom jag numer är totalt nedröstad på allt vad städning heter. Sortera i kartonger och lådor gick inte hem, kvällsstädning blev aldrig någon fluga och helgstädning vet jag inte hur jag ska kunna få till här.
Min man tycker visst att han städar. Ett par gånger i veckan plockar han ur och i diskmaskinen. Apparaten som körs 2-3 gånger per dag. Och så kan han plocka fram dammsugaren och dra den över golvet. Jag brukar gå efter och dammsuga upp smulorna när han är klar men nu har jag hört att män måste få göra på sitt eget sätt utan att man är där och petar så nu dammsuger jag inte längre. Passligt nog gick dammsugaren dessutom sönder häromdagen så nu är kaoset ett faktum. Maken vill gärna ha en motorsåg och jag gissar att den står över dammsugaren på önskelistan.
Man kan tro att det här är en proteströrelse mot ovilliga barn och lata makar men det är det inte. Jag har gått alla vägar från att städning är gemensam till att jag städar eftersom det är jag som vill ha ordning och till och med via att tycka städning är kul. Men att städa och göra fint bara för att få börja om 48 timmar senare likt Sisyfos, som var evigt dömd att rulla en sten uppför en kulle bara för att se den rulla ner så snart han kommit till toppen har liksom fått mig att tappa hoppet totalt. Nu får det vara nog! Nu är det slut!
Jag har slutat städa!
...får se hur länge jag står ut.
Jag har det också jobbigt kring det där med städning. Det finns perioder då jag bara skiter i det helt enkelt. Det får se ut som det gör och jag tar min städning när det passar mig.
SvaraRaderaMen just nu när jag är och pratar om diagnos/er? hos min KBT-terapeut så känner jag mig plötsligt annorlunda och otillsfred med mig själv. Det är ju bara problem som lyfts fram och det gör att jag tänker mer på allt som inte funkar så bra, t.ex städningen. Jag hoppas att du alla fall står ut för jag har lärt mig stå ut under årens lopp. Jag var också väldigt ordningsam en gång i tiden och att må dåligt kring vardagssaker stjäl så hemskt mycket energi.
Stor kram från Marielle.