Diagnos depression

Jag känner mig egentligen inte deprimerad som i nedstämd. Men jag antar att det sinnestillståndet inte har med diagnosen att göra riktigt.
Men det är diagnosen jag har fått. Inte helt oväntat eller orealistiskt får man väl tillstå även om jag själv kan känna att det är onödigt. Det ger oerhört komplexa känslor att vara i detta tillstånd. Jag vill helst inte låtsas om det, försöker spela frisk. Går hemma och ler och städar som om inget hänt. Samtidigt inser jag hur det skulle se ut utåt, exempelvis mot arbetskamrater, om de mötte mig leendes på stan. Och då tvingas jag känna efter och inse hur jag faktiskt mår.

Hur mår man då när man är i en depression? Jag vet faktiskt inte. I ärlighetens namn tror jag att jag inte mår alls. Det finns inga känslor kvar, ingen glädje, ingen sorg, inget att se fram emot. Inte heller något att gräma sig över. Det är bara tomt.

Det måste vara ett liknande tillstånd som föregår utbrändhet. Ett intetvara på känslor där görasaker tar över ens liv fullkomligt. Så allt man är blir vad man gör. Och när man inget känner kan man göra i så snabb takt att kroppen inte längre hänger med och till sist kapsejsar.

Återigen är jag sådär lyckligt lottad. Den läkare som ringer tillbaka på min påringning är trevlig, vänlig och förstående. Han inser snabbt hur landet ligger och säger att han ska hjälpa mig. På kvällen plingar mobiltelefonen med ett sms innehållande kramar och tankar från en vän.
Varför kan jag inte ta till mig detta? Jag skulle vilja ge tillbaka all kärlek och omtanke jag får. Ta det, tvinna ihop det till en liten energiboll och göra underverk för världen.
Istället funderar jag på när smällen kommer. När ska jag få sota för att jag får och inte ger? Kanske sitter jag ensam på ålderns höst, kanske finns helvetets eldar trots allt, kanske står olyckan just runt hörnet.

Jag blir lite besviken på mig själv också. En psykolog ska höra av sig för samtal eftersom Försäkringskassan numer begär rehabilitering om man är sjukskriven mer än tre veckor. Och någonstans känner jag att det kanske inte är någon dum idé ändå. Jag kan behöva gå igenom både det ena och det andra.
Tyvärr är det ju inte första gången. Det är en alltför lång historia för att berätta här men efter ett otal kuratorer och psykologer så beslöt jag mig för att det fick vara nog. Eftersom man för varje terapeut man möter ju lär sig något hade de snart inte så mycket att komma med när det gället "Projekt JAG". Nu var jag fullärd och nu skulle jag bara leva mitt liv som en vanlig människa och tackla varje motgång på ett bra sätt. Själv.

Men nu sitter jag alltså här igen. Hon, psykologen, har visserligen inte hört av sig ännu men ska jag ha en god kontakt med de som ska ge mig ekonomiska medel att överleva så kommer det ändå bli.