Ja, vad ska man säga. Skämdes när jag kom dit gjorde jag ju efter tillsägningen jag gav förra gången. Noterade även om mig själv att jag blivit bekväm nog på stället att jag avslappnat kunde ta med mig både fralla och sojalatte till väntrummet, trots fler väntande där. Det är inte riktigt jag att kunna utmärka mig bland andra.
Det blev ett strukturerat och sansat samtal. Tämligen intetsägande egentligen. Jag tror problemet lite ligger i att min hjärna arbetar relativt långsamt. Nu vet ju inte sjukvården huruvida jag har Asperger eller inte och detta icke-faktum tycks vålla en hel del problem. Själv vet jag dock att jag har drag av och därmed uppvisar vissa av symtomen, vars orsaker kan förklara en del av mina beteenden. Och detta känns bra.
Hursom så behöver min hjärna betydligt mer tid på sig att processa saker än vad jag tror andras behöver. Så en timmes session (eller snarare 65 min, eftersom min snälla psykolog tålmodigt låter mig dra över tiden) räcker inte. Till detta ska tilläggas att en session-timme egentligen är 45 minuter. Jag skulle egentligen behöva dubbla tiden för att faktiskt komma någonvart.
Idag blev åtminstonde samtalsämnet fastslaget. Jag vet nu vilken sten jag måste börja lyfta på för att komma vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar