De har kundanpassat sig, de har gått charmkurser och lärt sig prata med trevlig röst och vänliga ordalag. De kommer ändå inte ifrån att ge en känslan av Storebror ser dig.
Jag har flera funderingar och tankar kring hur jag ska lösa min situation. Att spela med som en nickedocka ligger inte för min personlighet. Och ändå får jag ont i magen efter att ha pratat med handläggaren. Sa jag för mycket? Tänk om hon tycker att jag har alldeles för många idéer för att kunna vara sjuk och friskskriver mig? Att dessutom lilleman kommer på att han måste bajsa mitt under samtalet och mobiltelefonens förinställda komihåg-larm hojtar och piper på uppmärksamhet gör inte saken bättre.
Jag bluddrar snabbt in mig på tio invecklade spår samtidigt och ställer flera udda frågor. Efteråt vill jag bara dra något gammalt över mig. Kan jag inte bara lyssna, säga "ja" och "amen" och ge sjutton i att säga allt jag tänker!
Fast det var väl just det. Att jag har en neuropsykiatrisk diagnos, som gör mig impulsiv och känslig för stress. Därför sitter jag här nu, i utbrändhet och pladdrandes med min handläggare på försäkringskassan.
Allt pladdrande kanske var precis vad försäkringskassetanten behövde höra. Okontrollerat pladder kan ju faktiskt vara ett symptom på utbrändhet. Eller har jag tokfel?
SvaraRadera