Karriär

Det här är svårt att erkänna egentligen men min slutsats nu är att jag har tråkigt. Det kan vara ett bra tecken, nämligen på så sätt att jag inte längre behöver koncentrera mig på att orka igenom dagen utan faktiskt är så pass pigg att jag orkar ha tråkigt.

Sen kan jag få lite livsångest. Vad gör man nu? Och problemet som kvarstår är, trots allt, att det inte är arbete som är problemet lika mycket som platsen. Jag vill verkligen inte tillbaka till hamsterhjulet. Jag vill åtminstonde ha lite bjällror och pompom-bollar på det om jag ska springa där. Hjulet jag har att blicka mot är stålfärgat och gnisslar. Inte alls trivsamt med andra ord.
Jag vet bara inte vad jag vill göra istället. Och det känns som om världen inte längre ligger för mina fötter så som den gjorde för 10-20 år sedan. Gör jag ett val nu så är det det sista jag gör när det gäller karriär, utbildning osv. Det är klart att det finns undantag, äldre personer som gjort en helomvändning, men de är inte lika vanliga. Tyvärr luras jag in i den här världens föreställning om att man ska hitta det optimala, göra dunderkarriären, lyckas ordentligt annars har man inte lyckats alls. Så av alla möjliga saker jag kan komma på kan jag inte välja vilken som kommer bli bäst. Blir jag lycklig om jag blir framgångsrik, kommer jag ångra något om jag bara satsar på lyckan utan att få med mig välfärden? Är det värt att gå en lång utbildning eller ska man ta en snabbare väg?
Istället står jag kvar på stället och stampar, vilket egentligen är det absolut sämsta alternativet.

Jag hoppas jag kan lära mina barn att trivas i livet istället för att jaga något som inte finns.