Hopp om livet.

Plötsligt en dag var det som att vakna upp! Långsamt gick det att pressa sig alltmer till att få något gjort här hemma. Bit för bit rensades spindelväven bort. Ett hörn första dagen och så fyra nästa dag. Sedan fyra till dagen efter det, ja till och med ett femte på kvällen.
Det var efter samtalet med läkaren. Det där jag ber om en månads extra sjukskrivning och han hummar och säger att han väl kan göra det. Med sedan måste man verkligen komma igång, ut i livet, vara arbetsför.

Jag märkte själv hur livfull jag lät på rösten. Han ringde ju ändå på morgonen och en ny dag är alltid lite mer spännande än en förlorad. Jag förstod ju att man inte kan tro på någon som låter så. Kverulant ut i fingerspetsarna. Jag är nog inte sjuk, trots allt. Det är inbillning. En självuppfyllande profetia, som det så fint heter.
Det var då jag började med första spindelväven.

Efter det där sista på kvällen vaknade jag upp till Intet igen. Ett flertal måluppfyllande, meningsfulla och belönande uppgifter fanns på min görolista men inte hjälpte det. Det gick knappt att ta ett steg framåt. Inte ens läsa mer än en mening i taget på skärmen var utförbart. Gångbart var endast att knata omkring och göra ingenting. Helst hade jag velat göra ingenting i TV-soffan men den var redan ockuperad. Först efter en halv dag av absolut ingenting vaknade jag till liv igen.

Bilden har absolut ingenting med bloggtexten att göra.

Så det är bättre, mycket bättre, dock inte helt bra. Sen vet jag inte vem eller varför jag ska övertyga att jag inte är frisk. Var det behovet kommer ifrån. Försvarstalen spelas upp inuti mitt huvud åter och åter igen. Om hur ingen tror på mig, hur det viskas latmask bakom min rygg.
Kanske är där något att ta tag i. Att jag inte kan erkänna för mig själv att jag kan bli sjuk.

Dagens inspiration: http://doroteagarbergs.blogspot.com/
Den fick mig att tänka att min depression är botbar... man blir ödmjuk inför livet.